Tillfälligt Avbrott

Vi har lekt torpare, scouter och samer under det gångna dygnet... kan man kalla sig realist då?

I Lappand fick vi lära oss bevara kylvarorna genom att sänka ner dem i en rostfri gryta i strömmande vatten och placera en tung sten på locket. Detta fungerade alldeles utmärkt, trots att det var varmt i luften.

...och precis som scouterna diskade vi i bäcken, gick på toa i naturen och roade oss utan elaggregerade nöjespreparat...

...och som torpare lagade vi maten på vedspisen och lyste upp oss med levande ljus. Som vi brukar göra.

Jag saknar på sätt och vis stormen men inte att helt vara utan uppkoppling och telefon. Under de första timmarna hade vi endast radion till hjälp, och vi irriterade oss över lokalradions rapporter om hundträning och i bästa fall tågtider, istället för mer matnyttiga nyheter. Sådana kom först dagen därpå, när faktum var faktum och när det inte längre gick att frångå att tusentals elabonnenter satt utan el till vattenpumpar, datoriserade arbeten, frysboxarna eller andra aggregat. En god vän hjälpte mig skaffa ett elverk som jag skall lämna tillbaka i Landskrona nu.

Efter en tur genom stormens framfart kan jag rapportera att de flesta stugorna mellan Forestad och Landskrona verkar ha klarat sig relativt helskinnade. I Svalöv flaggade Räddningskåren för halv stång dock, hoppas inte att det är stormrelaterat. Bilden är från Torrlösa kyrkogård, som jag passerar och stannade till för fotots skull. (Snacka om felriktat ortnamn). Hemma kunde jag konstatera att två rejäla lärkträd hade fallit inne i gläntan vid östra tomtgränsen men tagits emot av äldre alar vid nedfallet. Likadant var det i väster, där en av grannen Hennys rangliga aspar hade blivit knäckt på mitten. Vindstyrkan ruskade om trädkronorna så pass att det ljudet överröstade allt annat och det var minsann ren tur att vinden drog åt nordöst, annars hade mitt torp blivit av med två uthus och kanske även en vitalare gavel. I övrigt såg trädgårdarna och ägorna påtagligt välstädade ut och här hemma är mossmattan nu överströdd med ett guldgult lager lärkbarr. Ännu är det plusgrader och jag tycker att hösten har varit precis lika fin som sommaren, möjligen att den tog sig mot slutet... för en höst utan storm är ändå inte någon riktig höst.


With a Little Help From My Friends
Baby Götterdämmerung

About Magic and Loss

Lou Reed gick bort enligt The Rolling Stone igår, efter en tids kamp mot kancern och jag sällar mig till hyllingskåren. En stor del av mitt nyvuxna liv är präglat av Lou Reeds musik och lyrik och det har jag P, min första stora musikaliska smakguru att tacka. Genom vår tid ihop, som spände över 18 år, gick Lou Reed som en röd tråd, vårt förhållande var lika äkta som Lou Reeds texter. Inget var för litet för att hylla. Inget var för stort för att hånle åt. Livet...

Vi hade båda gått igenom död, sjukdomar, svek, det svartaste svarta och det mest rosa och glittriga. Vi älskade båda balansen som kommer med att inse att vi är bara är små myror i en stack men att kraften i ord kan förändra en generation. Att i en stor lycka ryms en djup sorg. Att svart är vackert och att inget någonsin är banalt. Inget...

Vi var Lou Reeds poesipunkare som matade Jukeboxen full på East med "Death Song" och sedan lugnt gick därifrån. Vi ägnade åtskilliga skivspelarfester åt Velvet Underground på balkongen där Fred Åkerström slutade sina dagar hemma hos faster A med det enorma skivlagret, i andrahandslägenheten i Enskede med utsikten som vette över skogskyrkogårdens judiska annex, då vi firade att vår första egna lägenhet i  en torpedverkstad var färdig, då vi var ledsna och då vi var glada. I lust och nöd, det svarta ständigt närvarande. Lou Reed, Velvet och Nico har präglat vår tid ihop och det är svårt att plocka fram musiken från den tiden. Loaded, Transformer och senare Magic and Loss spelades hela tiden. Han tröstade oss, det var vårt liv han berättade om.

När vi hade fått lilla t fanns inte lika mycket utrymme för varandra, men då vi en gång fick hjälp med barnvakt tog vi tillfället i akt och drog till Oslo på koncert. Lou Reed och Antony & the Johnsons levererade en magisk poesikväll och när kvällen var slut sov vi båda tätt ihopklamrade på en parkbänk i Frognerparken. Under stjärnorna var allt fulländat. Vi och alltet, vi mot allt.

Jag har svårt att uttrycka mig, det är så många varma tankar, så mycket känslor, så mycket tid och så mycket kärlek i Lou Reeds musik och handlingar. Och kanske var det tack vare Laurie Anderson som jag fattade beslutet att satsa på konsten, helhjärtat. Och kanske var det genom Lou Reeds lyrik som P backade upp mig så till fullo, när det egentligen alltid varit han som hade känslan, kunskapen och genialiteten. T kunde inte ha fått bättre gener och i blodet rinner hans texter.

Nu skall jag ägna mig åt Berlin ett tag och kontemplera över ett liv som inte varit förgäves.

Men of Good Fortune
Perfect Day - Antony and Lou

Kaos bor granne med Gud

Polyhymnia

jag lyssnade nyss på reprisen av Stil, det senaste avsnittet där Hebert von Karajan, Tom Ford och Heikki Vesa får agera exempel på storhetsvansinne, bland några andra. Susanne Ljungs reportage är väldigt laid-back men inte dess mindre knivskarpa samtidsbetraktelser av människor, företeelser och trender och hon drar alltid snygga och relevanta historiska paralleller. När hon låter psykologer beskriva Tom Ford skrattar jag litet igenkännande, för även jag har haft en chef en gång som brukade lägga telefonkataloger på stolssitsen för att verka imposantare under auktionerna. Han var inte särskilt kort utan hans strategi handlade om att vara längst, och kunna se ner på oss övriga. Vi var många som i hemlighet väntade på att stapeln skulle falla omkull.

Men det är inte alla minnen kring narcissim som är lika kul. Alla känner vi säkert människor som inte dragit sig för att förringa och ge dåligt samvete och komplex genom att kritisera, klanka ner och finna fel. I teorin beskrivs narcissisten som egot som i brist på självförtroende måste lindra sitt kaotiska inre genom att i detalj arrangera och regissera sin värld. Narcissisten har ett omåttligt behov av att bli beundrad och skapar en air av ordning för att jämna ut det inre kaoset, berättar psykologen i programmet. Utöver att själv framställa sig som den perfekta uppenbarelsen, oklanderligt klädd, alltid genomtänkt och utan minsta smula eller fläck drar sig Tom Ford inte ens för att klanka ner på sina egna föräldrar och deras utseende. Personer i hans omgivning berättar om hur de plötsligt börjar räta upp sig och kamma håret litet extra, kontrollerade av hans skärskådande och oförlåtliga blick för detaljer. Rädda för att inte räcka till, kuvade av hans brännande estetiska fåfänga ändrar de hellre på sig själv än protesterar mot intrånget på deras person.

Det vi ser som bristande empati hos en narcissist är kanske i själva verket en mycket sorglig överlevnadsstrategi. Egentligen handlar det om en människa som saknar spegling hos en uppriktig vän och därmed förmågan att se sig själv utifrån. Det hela är dubbelt sorgligt egentligen, för entouraget som backar upp krävs för att bygga upp självbilden och vi får inte glömma att entouraget är vi alla runt omkring. Vi är lika medskyldiga till fabrikationen av monstret, för genom att backa upp bilden av storhetsvansinnet cementeras det. Titta på Hitler eller på de historiska personer som inte dragit sig för att omskapa sin verklighet med hjälp av kult och myt.

Musan har sedan antikens dagar aldrig varit en man, geniet däremot alltid. Detta ifrågasätts i kritiken av modernismen idag genom frågor; Vem äger rätt att fälla omdömet och Vilket är syftet? I samma mån finns det inte heller något som säger att narcissisten uteslutet skulle vara en man, eller att det enbart skulle vara kvinnor som kritiseras för sin blinda tilltro till en ledare. Bilden av musan är och förblir ändå kvinnans lott, hon som följer och backar upp, applåderar och eldar under storhetsvansinnets föreställningar. Vad kom först, hönan eller ägget... objektet eller tanken?

Balansen mellan uppskattning och respekt har gått förlorad den sekund ena parten känner sig allvarligt och upprepat kritiserad för sin person av den andra. Jag är glad att jag bor i ett land där friheten att uttala sig ännu är en hedervärd sak. Den rättigheten vill jag unna alla för så länge diskussionen sker öppet och kan granskas i ljuset av fler och klokare hjärnor går det att förändra en skev åsikt. I skuggan av det fördolda gror misstankar och i bristen på syre förbränns tankarna sakta till kladdig tjära. Ut med det!

Jonathan Wilson – New Mexico
Lou Reed - Sword of Damocles

spionage och dränage

vi har skapat oss ett samhällssystem som går ut på att misstänkliggöra hellre än att hjälpa, förstå och räcka ut en hand. Hur går man vidare om siktet hos makten är inställd på att finna fel? Drar man sig undan, eller försöker man fortsätta sin kamp, för barnens överlevnad, för att driften finns?

Spionprogram, socialförvaltning, utförsäkringar och utfasning som normalbegrepp, ifrågasatt aktiv dödshjälp. Vad är meningen med detta, annat än att ha rätt och fel. Tävlingar har inte med livet att göra, livet är som att virka en grytlapp. Har man tillräckligt med tråd blir grytlappen hel och fungerar som det skydd det är avsett för. Saknas tråden bränner man sig. As simple as that.

Vanligt folk - Idioter av församlingen

ett sår känner igen ett annat

Det var en gång ett bortskämt litet stycke till hjärta. Hon hade fått beta på Irlands rika, gröna vidder och badat i den oändligt vackra västkusten vid Galway, fått dricka sig otörstig genom djupa berusande klunkar franskt moget vin, vältra sig i parisiska delikatesser och lekt kull bland daggfriska normandiska äpplen. Det lilla hjärtat närde en förkärlek för vatten och drogs till fukt som en svamp i Sahara. Som ung hade hon fått känna doften från fin, vit sand från den magiska, sägenomspunna ön Borkum och senare varit ytterst nära att stanna kvar som frivillig fånge på sjörövarön Korsika. En annan gång var hon farligt nära att drunkna bland vrakgodset i den förundrat vackra men ack så förrädiska, bottenlösa blekingska skärgården, men blivit mirakulöst räddad av det i överflöd porlande och närande regnvattnet i Bohuslän. Kärleken till vatten kom att uppfylla hela hennes väsen, så pass att hon snart kom att bli lika genomskinlig och undflyende som sitt favoritämne. Hon kände plötsligt att hon måste utmana sin reflekterande egenbild och höll därför på att fara riktigt illa för en vampyrs vassa tänder. Eftersom hon vid denna tidpunkt var så uppfylld av sin ödödlighet läkte hon snabbare än förståndet. En vacker dag dök vargen med den vackra, raggiga grå pälsen och den mjuka tungan upp och hon blev förhäxad av hans vackra röst. Han berättade om sumpiga träskmarker, melankoliska och porsdoftande och hon föll pladask. Hjärtat lät honom väl smaka av det som hon hade samlat på sig. Allt hade kunnat bli fantastiskt och enastående men som i ett trollslag fick glädjeresan ett abrupt slut här. Vargen tog sin natur och vana trogen ett djupt och girigt bett i det mjuka och inbjudande köttet, tuggade och tänkte i tre dagar men spottade sedan ut den stora biten tillsammans med de jästa rönnbären han brukade fylla buken med, i brist på annat. Vattensmaken föll honom inte på läppen och han glömde snart bort henne för smaker han var mer bekant med. Hjärtat letade och letade, men den blödande biten var nu borta för alltid, bortkastad bland övriga saker man lättvindigt brukar avfärda som tjafs.

Eftersom den livsavgörande hjärtrytmen stör läkningsprocessen med sina krumbukter och hopp hade hjärtat svårt att få ro. Läckan hade börjat bilda en svart göl i mellangärdet. Hjärtat saknade möjlighet att dränera, eftersom utgångarna var säkerhetsförseglade av ett antivirusprogram, vars manual blivit översatt av Google translate, och strängt omöjlig att förstå för vanliga dödliga. Hon ägnade tre långa år åt att förstå sig på manualens rappakalja, vände och vred, förebrådde sig själv för sin dumhet och insåg inte att innandömet långsamt fylldes av den tjärliknande substans som alltjämt strömmade från det vidöppna såret.

En ovanligt solig augustidag korsades hennes väg av en galen vetenskapsman som till Hjärtats stora lycka även visade sig vara krypteringsexpert. Krypteringsmannen i honom kunde förklara att det ibland inte finns något att förstå, för manualer är skapade strukturer, vars huvuduppgift är att se ut som manualer, inte att göra dem användbara. Han drog på sig sina omoderna röntgenglasögon från åttiotalet och tittade djupt in i henne. Utan att säga ett ord greppade han om den lilla sargade stumpen, varsamt som om hon var av glödande kol. Hon skrek högt av smärta och protesterade vilt, för det gör fruktansvärt ont när knoppar är brustna och vägrar att läkas. Trots de avvärjande skriken, varningarna, de bittra tårarna och de tidvis hårda orden gav den galne vetenskapsmannen aldrig någonsin upp. Han återkom ständigt med värmande händer, mjuka förband och spjälor, för den galne vetenskapsmannen dolde en djup hemlighet. Under de lappade kläderna och den hemstickade tröjan bultade resterna av ett sargat hjärta, precis lika försvagat och törstande som hennes. Det visade sig också att den galne vetenskapsmannen redan från första stund hade sett att hennes svartnande hjärtstump matchade exakt, på pricken biten som saknades i hans eget bröst och han kände omedelbart igen sig. Vilka är oddsen?

Det är en lång väg kvar innan de båda vågar sig på en sådan invecklad process som en dockning innebär, men blotta tanken på att en dag kunna bli kvitt tyngden i bröstet och kunna fungera som ett helt hjärta igen gör att de båda känner att skadan numer går att leva med. De förstår varandra och det räcker långt.

Och snipp snapp snut kanske är sagan slut? låt oss hoppas det, för vem älskar inte när sagorna slutar lyckligt...

kärlek

när jag kom hem i eftermiddags lös en lampa i köket. Min första reaktion var att jag måste ha glömt släcka den och förbannade mig en smula för slöseriet. Regnvädret gjorde att det hade hunnit bli mörkt redan klockan sex och under den korta promenaden från bilen hann regnrocken bli riktigt blöt. Regnvattnet rann och blötte handlederna, håret droppade och plasten från de tunga inköpskassarna skar in i händerna. Då jag kom fram till grinden såg jag en silhuett i köksfönstret genom bokhäcken och förstod att T hade kommit hem före mig från ridskolan, hon såg glad ut och pysslade med något vid vasken. Jag gick runt huset och fick in kassarna utan att behöva ställa ner dem på den blöta marken, dörren var redan öppen. Inomhus var det mysigt och varmt och den mjuka saffransdoften från fisksoppan vi hade lagat igår välkomnade mig redan i hallen. Under den halvtimma T hade varit hemma hade hon fått igång brasan, hämtat in soppan och värmt upp den, dukat och tänt ljus och satt fram bröd, ost och smör. Katterna låg framför brasan. Det var bara för mig att sätta mig ner och njuta av kvällen mitt emot min stolta, underbara, fina och älskade unge. Vi belönade oss sedan med att öppna en kaka mörk choklad  som vi smaskade på till fortsättningen av söndagsfilmen och när klockan blev dags gick vi båda ut i badrummet i lillstugan för att borsta tänderna, fjanta oss framför spegeln och prata litet om morgondagen. Nu lyser dödskallelyktan vid hennes skrivbord och hon sover lugnt mellan sina lakan, tillsammans med vapendragarna, gosedjuren Wilma och Bull's Eye som har fått följa henne genom fyra hem.

Det är svårt att hålla sig från tårarna när man tänker på hur klok hon är. Att inte ta något förgivet och att glädjas av att göra andra glada är inte något jag har upplevt som självklart, inte ens hos vuxna. Måtte hon finna någon som vet att uppskatta henne, min fina vackra unge!

Jonathan Wilson – Lovestrong

städdag

jag rensar tankar och laddar så smått inför fredagsstädet och arbetsdagen. Det är fasen vad mycket damm som hinner samlas under en vecka, även då man småplockar litet varje dag. Förstår inte varifrån all skit kommer...

Igår fick jag undan litet damm. Var med mamma på lasarettet hela dagen och fick några frågetecken uträtade. Vi har en lång resa kvar men ett rakt besked är alltid bättre än att sväva i ovisshet. Tänk bara att det skall behöva ta sådan tid! det enda som behövdes var ett ultraljud, tester som skall tolkas av en expert med befogenhet att uttala sig... en av medicinerna hon hittills blivit ordinerad visade sig nu vara direkt skadlig.

Kobras senaste avsnitt handlade om vår tids besatthet vid tester, som en önskan att få snabba och heltäckande svar genom ytliga och riktade frågor. Att slippa ta ansvar genom att låtsas vara engagerad. Klicka i rutor, jämföra oss med andra människor. Individer inordnas i grupper med på förhand givna svar och inbyggda snäva begränsningar. Noreena Hertz menar att vi fattar upp emot 10.000 beslut varje dag... och ovanpå dessa kommer livsavgörande beslut, etiska beslut, vilket vin jag väljer, vilken kommentar på fb jag väljer att gilla, vad jag skall äta, vad jag skall tycka, vilken väg jag skall ta. För var gång vi ändrar fokus för att fatta ett nytt beslut tar det oss 22 minuter att återkomma till det vi egentligen höll på med.

Tester hjälper oss att slippa ta ansvar i denna skog av beslut, men gör även att vårt beteende riktas. På gott och ont! för även om tester känns förutbestämda kan de även blottlägga och ändra på invanda mönster. Tag Bechdel eller Chavez-Perez-testerna som exempel.

Snart har jag också smält tankarna på mitt val att inte ta ett heltidsjobb. Även om det inte var ett drömjobb så hade det varit skönt att kunna tacka nej av andra skäl än bristande ork. Och med tanke på Kobras avsnitt så passar min personlighet bra in på psykopatsmönstret så jag ligger lågt med att beskriva min belägenhet för människor med maktbehov eller önskemål att sälja in medicin eller feel-goodmaterial!

Nu blir det städa av för snart är det fredag på egen hand. T skall på långhajk med scouterna och väskan är redan packad. Jag är så glad att hon gillar att vara ute och minns hur det var, kompisar, sena nätter, bus och hemligheter. För egen del blir det en lång promenad, bok, film, litet middag med mörk choklad och en liten calvados och tidig natt. Det mår jag bra av, no tests needed. Nu tänker jag undvika några tester på ett tag - utom en! hos optikern om ett par timmar, men den tar jag med glädje!

Just like Water - Israel Nash Gripka
Through the Door - Israel Nash Gripka

The Other Side Of Light - The New Alchemy

in mysterious ways

bilder påverkar oss, vi påverkas av bilder. När min flicka överväger att lägga in en bild av Eminems händer som bakgrundsbild på mobilen är det inte något jag lämnar obemärkt. Vad är det som får henne att vilja se en obscen gest varje gång hon plockar fram mobilen, vad är det för signaler hon sänder ut för sina vänner och den hon går runt och är hemligt kär i? Vill hon verkligen att de hon gillar skall behandla henne utan respekt, ge henne en fuck ya-attityd och vara arga, missförstådda och ledsna?
Nej.
Så var det naturligtvis inte heller, hon hade inte tänkt på saken på det viset. Hon hade inte insett att det är hon själv som avgör vilken omgivning hon vill ha. Hon insåg inte att den respons hon skulle få, hur hon skulle bli bemött och betraktad hänger ihop med de signaler hon lämnar. Är det då inte konstigt att killen som går och är hemligt kär i henne blir burdus och taskig, säger elaka och nedsättande saker? för det är ju så vi tjejer vill ha det.
Nej.
Så är det naturligtvis inte.

Nöjesindustrin works in mysterious ways, nämlich. Charlotte Church är musikern som attackerar musikindustrins sexistiska budskap inifrån. Cindy Gallop är reklamkvinnan som ifrågasätter porrestetiken och dess genomslag som läromedel via lättillgängliga porrkanaler på nätet. Båda frågar sig hur sjutton det kommer sig att flickor idag ser ut som underlägsna sexslavar / Lolitor och får det att framstå som ett eget val eller att pojkar tror att våld och en hård attityd gentemot flickor lönar sig? Videons lek med rollspel, avsedd för att roa och sälja, blir ringar på vattnet och barn runt om i världen tror att det bara finns ett sätt man ska se ut på för att få uppmärksamhet, eller ett sätt att vara på för att bli erkänd. Videor blir facit för barn som tror att de behöver göra likadant och vara likadana för att lyckas ta sig fram, i skolorna, på gatorna, i hemmen och på festerna, på lägret, fritidsgården och bakgatorna.

Föräldrar som ser sina barn ta åt sig skapade roller gör likadant. De rakar skrev, sprutar silikon, pumpar läppar och gungar fram som ankor i skyhöga klackar på kullerstensgator och grusgångar, och ser på så vis till att barnen gör på samma vis. Learning by doing. Allt med den goda föresatsen, att skydda barnen från att bli utsatta.

När vi dagligen omger oss av bilder, gjorda för att få uppmärksamhet i konkurrensen om köpare, är det lätt att glömma bort att det är VI som är målgruppen. Kvinnor som män och alla mittemellan.

Ställ frågan... vem vill DU imponera på? Hur vill DU ha det? Vad är sexigt, vad får sig att klicka?
Det finns aldrig enkla svar, men ibland kan det vara enkelt att sticka hål på ballongen. Åtminstone för en stund... för bildens kraft och budskap fortsätter att påverka oss. Den tar bara andra vägar.


Into The Heart - U2
Mysterious Ways

Sardanapalus död
Bilden av en feminin och vek orientalisk man vars handlingsförlamning fick dystra samhällskonsekvenser, fick stor politisk genomslagskraft, allt i enlighet med 1800-talets koloniala politik.
Eugène Delacroix

Imperfekt

jag tog en bild vid busshållplatsen idag, tänkte egentligen promenera en sväng för att plåta dimman men det hade blivit för mörkt. Teknik och slutartider ja... här har T både hunnit skratta och dra upp handen för munnen för att täcka leendet, en typisk gest man gör när man har skaffat tandställning. Själv skrattar jag till, så att gitarrfodralet och bandet till ryggsäcken förlängs i höjdled. Ett tidsutsnitt, kass bild men ett ögonblick jag gärna vill minnas.

glöd

det finns dagar när man fylls av en inre glöd, när nyheterna man hör sovrar ut sådant som gläder och ögonen liksom dras mot sådant som lyfter upp vardagen till saga. Det första jag hörde från radion var att svensk polis kan komma att bli behjälplig med internationella fall. Systematiska överfall i krigshärder, som Ogadenprovinsen kan bli en svensk angelägenhet, vilket i all sin hemskhet skulle innebära att nationsgränser suddas ut och nysvenskar äntligen får den rätt de har rätt till. Det andra var några underbara ord jag hann läsa innan gröten blev klar; "ju äldre jag blir, desto ointressantare blir verkligheten. Drömmarna, som ofta bygger på verkliga upplevelser, gestaltas om, blir fantastiska blir bilder, arbete och förnyade drömmar. Verkligheten.... är överskattad" och jag måste naturligtvis hålla med. När jag sedan fick läsa att Donna Tartt äntligen släppt sin nya roman föll bitarna på plats.

I romanens värld, den fantastiska, gränslösa, drömska, vackra och ljuvligt mustiga världen man kan hålla i sin hand och försvinna in i för en stund, tillåts jag försvinna bort från all dumhet och systematiserad gemenhet våra politiker och makthavare strör omkring sig. I romanen kan jag få vara med vem jag vill för en stund och jag låter mig förföras utan risk att bli skadad, jag kan bli förfasad över grovheter utan att någon tar skada och jag kan drömma mig bort, utan att känna att tiden är bortkastad. Att läsa är en stor del av det fina i livet och jag har lovat mig att läsningen måste ta större plats. Nu beställer jag tid hos en optiker.

Uninspired - Traffic

skogsrået

tröttheten som har legat som ett dis inombords de senaste dagarna försvann som i ett trollslag. På vägen hem från simhallen kändes det som om gastarna lämnade kroppen och nu bredde ut sina isande fuktkalla slöjor över landskapet för att istället kväva den spöklika solnedgången.

Lantvägen som är krokig och smal gör det inte enkelt att stiga ur för att ta bilder, men jag hittade slutligen två ställen som kändes säkra nog för en snabb klick med mobilen. Äntligen fann jag känslan som var ett med mig, den som jag faktiskt har saknat under hela hösten. Kanske har den bedövande vackra hösten varit en smula för vacker för mitt sinnelag, kanske jag behöver fukt för att må riktigt bra. Men så är jag fisk.

Trentemøller - The Dream
Nielsen - Tågen letter

nej tack

jag har bestämt mig. Jag avböjer. Nej tack.
Inga lördagar, inte någon obetald kommenderad övertid, inte någon känsla av att vara underbetald och missförstådd akademiker, ingen grinig veckokväll då man upptäcker att maten är slut och affärerna är stängda, ingen oro för ökade driftskostnader av hus och bil, ingen risk att förlora inarbetade arbetskontakter, ingen risk att riskera stressymptom. Slippa bli dränerad. Djupt deprimerad. Egocentrisk. Elak. Egoistisk. Ständigt trött och ledsen.
Inget mer sådant.
Tack.

känslan av lyx när man kan unna sig att tacka nej

leta

att leta efter mening. I Babels 18:e avsnitt som jag tittade på igår talades det om romaner och gästerna i studion fick recensera boken ingen har läst men alla tycks älska - Hjärtat jagar allena av Carson McCullers. Det talades om att tillhöra. Jessica Gedin citerade en stålblank rad* ur boken och avrundade så skönt med orden, att hon aldrig förr läst en roman som talar så litet och lyssnar så bra. Det fick mig att vilja läsa. NU.

Att tillhöra, att se sammanhang i tillvaron, en mening med livet genom att läsa, dra paralleller. Jag blev riktigt besviken på en av mina favoritbloggare idag som med raljerande och politiserande ton ser ner på höger hjärnhalvas fabulerande förmågor som han ser som ett tecken på manipulativ förmåga. Antagligen var detta skrivet i affekt, han citerade sig själv med samma slutsats dragna vid två tidigare tillfällen.

Läsning av böcker kan verka läkande, just för att det hjälper oss att se sammanhang, skriver Hannes Fossbo för SvT idag. Oavsett vad vi läser, så ger oss andras insikter och tankar kring livet kickar. Och oavsett hur vi skapar mening, och av vilka länkar vi skapar sammanhang, så är det ett tecken på att vi tänker bortom det givna. Det kan omöjligen vara en dålig sak...

(skrivet i lätt affekt)


* "Hans ensamhetskänsla var så pinsam att den fyllde honom med skräck"

Och... så fick då äntligen Alice Munro priset! Äntligen. Hade min mormor skrivit, då skulle det vara i novellform och i stil med Munros enkla, nära och vackra vardagsdramatik. Porträttlikheten finns där redan.

Yin och Yang

Sniezel och Snorre

katterna har mejslat ut två separata taktiker för att hjälpa mig bli av med sorkarna och mullvadarna. Medan aktive Sniezel har uppvisat en överjordisk beslutsamhet, osvikligt tålamod och blixtsnabba reflexer vid utgångarna, skiter latkatten Snorre helt enkelt i det. Han använder högarna till toalett och slår därmed två flugor på käften. Stanken fördriver odjuren och han slipper bryta ny mark. 
Tack mina vänner!

Med huvudet i ökensanden

Jean-Léon Gérôme

Jag letar material, sorterar bland papper och gamla tentor och hittar av en ren slump detta. Ytterst koncentrerat format förstås eftersom en tenta måste begränsas i omfång, inte i innehåll. Jag har inte redigerat texten alls sedan inlämning och bedömning men bilderna i teoridelen är nya.

Texten lägger jag ut för att kunna komma tillbaka en dag och se hur uppskruvad jag är i mitt tänkande just nu och för att känna skillnaden från i somras, då jag verkligen kände att jag hade funnit paradiset här hemma. Nu känns livet en aning trångt igen, men det ger sig snart. Jag arbetar på ett projekt jag älskar, utvecklar det till att bli populärt och roligt. Om ett par dagar skall jag ta ställning till ett heltidsarbete - men jag stoppar huvudet i sanden sålänge. Ägnar mig åt texter och teorier istället. Det blir bra...


Det postkoloniala tänkandet är ett resultat av ett i grunden marxistiskt resonemang om klass. I en postmodern tolkning utvecklas detta resonemang till att ifrågasätta normativt tänkande och de hierarkier som bygger på denna norm. Feminismen öppnade vägen för att betrakta konstproduktion ur ett annorlundaperspektiv och kritiserar ett universellt och allmängiltigt seende utifrån en implicit manlig europeisk och heterosexuell vinkel. Feministerna förklarar kön och genus som en alltigenom social konstruktion. Med queerteorierna kom ett teoribygge som vetenskapligt förankrade kritiken mot ett polariserat, dualistiskt tänkande och Annorlundaskapet blir en tillgång och utgångspunkt i synen på konst i och med att fokus ändras från verket mot en tänkt mångfacetterad publik.

Eugène Delacroix

Postkolonialismens huvudsyfte är att med Annorlundaskapet som utgångspunkt kritiskt ifrågasätta resultatet av en imperialistisk maktstruktur, vilket yttrar sig i kulturell produktion som därmed är möjlig att dekonstruera. Blicken är riktad mot det normativa, mot de maktstrukturer som skapat såväl vår syn på konstproduktion som det som vidmakthåller dessa förutfattade meningar. Detta gäller såväl det som är synligt som sådant som medvetet har uteslutits, genom urval för samlingar eller i ett narrativ, båda med utgångspunkt i ett ideologiskt innehåll.

Elisabeth Jerichau-Baumann

Idag ägnar sig postkolonial teori åt tankar kring Centrum/periferi, den Andre och Hybriditet. Centrum/periferi vill belysa alla normativa positioner som en följd av ett imperialistiskt kulturarv och använder sig av maktkritik och blickteorier inom konsten. Den Andre är ett begrepp ur Edward Saids orientalistiska kritik från –78 som belyser hur västvärlden varit i behov av ett Annat (orienten, men i förlängningen all icke-västerländsk kultur) för att definiera sig själv. Denna dualism beskriver den Andre som motsatsen till de gällande västerländska idealen och kunskapen har grundats i en europeisk, vetenskaplig, textuell kunskapsbank. Den Andre synliggörs i konsten som ett exotiskt, lustfyllt och begärligt objekt, något som blir möjligt att belägra eller äga kunskap om och visas ofta i kroppslig form av en kvinna. Det finns flera problem förknippade med att förklara Orienten eller det Andra som en enhetlig kropp utan tidsaspekt eller historisk dimension. Genom att skapa två hypotetiska motsatspar har man hierarkiskt kunnat avfärda det Andra som en lägre stående kultur. Universalismen eller allmängiltigheten döljer även framgångsrikt alla individuella och kulturella särarter. I takt med att viktiga utbildningscentra formerades utanför Europa och Amerika under 1900-talets slut kom nya infallsvinklar. Den upplevda realiteten av att det inte finns en homogen kultur, utan att allt är en glidande process av sociala och kulturella slag öppnade för begreppet Hybriditet. Denna ursprungligen biologiska term används för att förklara och förtydliga hur den enhetliga och universella bilden av ett annorlunda har haft ideologiska undertoner. Genom att systematiskt radera blandningen av kulturer befästs motsatsparen och på så vis även den rådande maktstrukturen, normen i form av en vit västerländsk och borgerlig man. Hybriditet är något som (post)kolonial konst systematiskt valt att exkludera, till förmån för stereotyper, skapade för att definiera ett kulturellt högtstående Väst.

Jean-Léon Gérôme

Inom ett postmodernistiskt resonemang som postkolonialismen ligger fokus hos det individuella. I konsten handlar detta ofta om att finna sin identitet i en splittrad världsbild och med utgångspunkt i påståendet att inget är universellt eller allmängiltigt. I teorierna fogas specialgenrer in för att betona det egenartade hos en viss plats eller subkultur. Termer som hybriditet, subaltern, diaspora, négritude, orientalism, transkulturalism berättar om det stora antal historier som måste skrivas för att ställa till rätta den skeva bild som skapats under en tid av kolonialt förtryck. Lingvister problematiserar även språket strukturellt och man betonar vikten av att föra ut teorierna på modersmålet, då engelskan tenderar att utesluta den del av befolkningen som inte är engelskspråkig. Samtidigt är engelskan ett stigmatiserat ämne för många kolonier som sett sig direkt förtryckta av engelskspråkiga länder. På samma vis är det med bildkonsten, där tekniken, materialet och konvenanserna är förutbestämda utifrån en lärd kontext och utesluter allt som sorterar under sin motsats.

Ordet ”post” i postkolonialism ställer till det när man tolkar äldre måleri men teorierna fungerar för att påvisa mönster och tendenser som stämmer in med koloniala tankar, och man kan ställa sig frågan vilket syftet var med bilden och även hur vi ser på bilden idag.

”Fredrik Adolph Ludvig Gustaf Albrecht Couchi spelar schack” av Johan Lundberg 1775.

Johan Lundberg

Jag har valt en bild av Gustaf Lundberg, ett porträtt av hovtjänare Adolf Ludvig Gustaf Fredrik Albert Badin, född Couchi men även kallad ”Badin” vilket betyder gyckelmakare eller narr. Namnen spelar stor inledande roll eftersom de kan sägas summera den kolonialistiska aspekten på människan under upplysningstiden.

Couchis liv skulle formas i enlighet med Rousseaus ideal om den ädle vilden. Med bakgrund av John Lockes tes om Tabula Rasa kan man kan säga att hans liv var ett vetenskapligt projekt eller skådespel regisserat av dåtidens intelligentia och elit. Människan sågs som ett formbart ämne. Likt ett läskpapper kunde hon anta den skepnad som uppfostran ställde till förfogande. Drottning Lovisa Ulrika fick Couchi i representationsgåva 1757 och han var ursprungligen slav från den danska kolonin St Croix i Västindien. Att rädda något statt i förfall och nedgång till ett framgångsrikt materiellt liv är ur flera synpunkter ett kolonialt och imperialistiskt tankesätt. Couchi döptes omgående in i kristendomen, något annat hade varit otänkbart och allt med drottningens överinseende och med utgångspunkt från Rousseaus tankar. Couchis egen vilja, hans familjeband eller bakgrundhistoria har grumlats i konsthistorieskrivningarna, där han beskrivs i termer som framstående, intelligent och pålitlig. Alla dessa epitet vittnar om ett synsätt som bedömer utifrån en förutbestämd vinkel och med en viss skepsis i grunden. Vi erbjuds förståelse för hur denne man tar sig upp i det svenska hovet, inte för hans ursprung eller känslor.

På porträttet av Couchi ser vi den uppfostrade vilden i scensatt genom att vara uppklädd till ett odefinierbart Annat och sysselsatt med ett schackspel. I handen håller han springaren, som för oss konnoterar den bild som beställaren vill att vi som införstådda betraktare skall lägga på Couchi, möjligen den av en kulturell kameleont eller en spjuveraktig själ, i stånd att plötsligt ändra riktning. Klädedräkten påvisar likheter med den stereotypa bilden av Amerika, med en krona av strutsplymer och udda detaljer av fjädrar på den annars europeiserade klädseln. Bak ryggen syns ett koger, ett annat av de attribut man brukar ge indianer eller infödda men vanligast något som brukar förknippas med amoriner. Hans dräkt är rikt utsmyckad med diamanter, i handen håller han spelpjäser av elfenben och ebenholts, den svarta färgen i hans hud understryks och kontrasteras av det vita ordensbandet och den vita spetsmanschetten, medan kroppen är dold i svart siden. Den kroppsnära klädedräkten lurar oss ändå inte, för armbindeln, fjädrarna och huvudbonaden räcker för att vi som betraktare skall förstå att vi betraktar något Annat. Det blir oviktigt att specificera vilket land eller ursprunget hos detaljerna, utan sammantaget blir detta en scen som berättar om de rikedomar som väntar vid en erövring och legitimerar den som förstår att kultivera och förädla dessa ”Guds håvor”. Genom attributen tillförs Couchi meningsbärande ingredienser och han infogas i ett konstnärligt och sociokulturellt sammanhang som kontrasterar och förhöjer uttrycket av annorlundaskapet. Att definiera bilden som en hybrid mellan två kulturer vore felaktigt, då den mer är ett undantag än en regel. Visserligen har flera morianer eller slavar förekommit inom det svenska hovet men ingen uppnådde samma position som Couchi. Bilden av Couchi har därför beskrivits som ett vänligt sinnat porträtt, vilken kunde jämställas med andra porträtt vid tiden. Merit Laine vid kungliga husgerådskammaren arbetar inom en kontext som påbjuder en viss syn, och liksom min egen är alla tolkningar ideologiskt färgade och subjektiva. Min tes är att syftet med porträttet finns hos den samhällskontextuella inramningen, Couchi betraktas som ett vetenskapligt experiment och att hans individuella särdrag har aldrig varit avsedda att beaktas.

Den samtida konventionen bjöd att avporträttera apor eller katter i kläder, något som sågs som lustifikationer eller karikatyrer av människor inom en viss samhällskrets. En sorts avig bild som skulle få oss att le över mänsklig dumhet eller fåfänga kallas ”tillfällighetsstycken” och var avsedda för en viss situation och inom en viss diskurs. I ”Hönstavlan” av Johan Pasch (1747) använder konstnären den annars allvarliga allegorin i en skämtsam situation mellan drottningen och Tessin.

Även konsthantverket präglades under 1700-talet av skämtsamma inslag, där morianer bidrar till bildspråket som konnoterar annorlundaskap och äganderätt. Exotiska brännförgyllda pendyler och aporkestrar i porslin var vanliga diskussionspjäser vid stora middagar och placerades ut för allmän åskådan som annorlunda och pikanta inslag i en annars strikt och formell omgivning. En del av dessa bär karaktär av tillfällighet, av situationskomik, medan andra hade ett högt samlarvärde och betingade såväl höga ekonomiska som estetiskt-kulturella värden.

Gustaf Lundbergs tavla av Couchi hängde ursprungligen i Lovisa Ulrikas sovgemak på slottet. En intim plats som denna besöktes av hovets inre krets och tavlan borde därför  tolkas personligare och ur en konvenans som gäller för denna snäva kontext. Intimiteten har hittills tolkats ur Couchis perspektiv men jag kan tänka mig att verket även bör ses som en allegorisk självbild av en upplyst drottning. I det fallet blir Couchi en symbol för hennes politiska strävan. Som upplyst despot och syskon till Fredrik den Store av Preussen, vän till Voltaire och drottning av Sverige befinner sig Lovisa Ulrika mitt i detta tänkande. Hon är centrum och med allt annat kretsande runt henne, i periferin. Couchi blir således en erövring, ett bevis för den egna kulturens storhet och vitterhet, sett och uppfattat enbart av ett mycket litet fåtal invigda, av den elit som läst Voltaire och erkände en enväldig härskare. Bilden av Couchi blir i min tolkning det ultimata sättet att manifestera sin maktposition på såväl ett mentalt som materiellt plan.

För Lovisa Ulrika var Couchi en ägodel, ett projekt och ett spektakel men även i djupare bemärkelse ett bevis för hennes uppsatta position som upplysningsmänniska och därmed jämförbar i förhållande till andra regenter vid Europas hov.

Rondo alla Turca - W.A. Mozart

Bourrée - Jon Lord

Expertis och envägskommunikationer

jag var så upprörd över ett löjeväckande politiskt utspel igår att jag fick hjärtklappning. Det blev flera raders debatterande på fb om saken och heta känslor blandades med oförstående axelryckningar. Hur skall man kunna förstå att läget för en del är så prekärt att det inte ens går att skämta bort som "misstolkning", "felcitat" eller "misstag som inte var så elakt ment" som en vän tyckte att ministern uttalande kunde handla om. Han förstår inte att det är ett levebröd med ofta flera års - eller ett helt livs slit bakom, som avfärdas som intressevald utbildning. Alltså hobbyverksamhet.

Nåvääl... jag fick även reda på att den gäckande godisdoften i trädgården kom från ett träd. Ett japanskt Katsura-träd som står lätt dolt men centralt i min trädgård sprider en underbar doft av gräddkola, pepparkaka och kardemummabulle då man passerar förbi. Då vinden låg på var det omöjligt att lokalisera varifrån doften kom, så jag skickade en luddig fråga om någon kunde ge tips. Tack Fb!

Idag har jag fortsatt funderingarna kring varför jag blev så upprörd, vad det är som gör att folkvalda politiker kan uttala sådana insinuanta och särskiljande åsikter i ett offentligt forum och fick snart ett för mig ganska givande svar. För min del handlar konstvetenskap och all humaniora om att förstå och tolka mänskliga företeelser. Denna tolkning har blivit en nödvändig länk i förståelsen mellan sändare - mottagare under en era där envägskommunikationen har blivit det enda sättet att meddela oss på. Envägskommunikation handlar om sändare - mottagare och behandlar allt som meddelas oss idag, från bilder, texter, musik eller oral agitation på TV och radio i de politiska debatterna. Även här har debatter som kunde varit fruktbara genom att få blomma ut i diskussion utformats att bli ledarledda, avhuggna, ledda av en frontfigur/ expert med personliga åsikter.

En gång förlängesedan berättades historier över lägerelden och berättelserna fick växa med dem som lyssnade och interagerade med minnesmästaren. Samtidsproblematiken vävdes in i ett dynamiskt samspel mellan berättare och åskådare och svåra frågor kunde få flera svar. Jag håller med Dilsa Demirbag Sten om att böcker i sig inte innehåller en inneboende godhet och att det är ett romantiskt påstående att tro att vi blir bättre människor genom att läsa, men samtidigt visar vi och utvecklar vi ett intresse för hur andra känner, tänker och handlar i olika komplexa situationer. Förutsatt att berättaren tilltalar oss och involverar oss, för det handlar även om kvalitativt berättande. Detsamma gäller all form av kommunikation, även konsten och musiken.

Envägskommunikation är en svår sak att bemästra. I förlusten av det dynamiska samspelet mellan sändare-mottagare behövs idag en länk som kan förmedla och utveckla alternativa tankar och dra paralleller till det som sägs. Vi vet alla hur invecklat ett språk är, med sina underliggande meningar och intrikata bildspråkliga uttalanden. I bristen på interaktion och timing måste samhället lita på expertis... och i kampen om vem som avgör vad som skall berättas verkar det vara kulturen som har fått dra det kortaste strået igen. Paradoxalt nog.

Jag sitter och skriver på ett nytt föreläsningstema om mitt favoritämne Orientalism, där jag som expert inom postkolonial teori får dra nytta av en spetskompetens som ibland kan ses som både farlig och onödigt krånglig. Jag har blivit ombedd att göra en rolig framställning och gärna delge publiken en mustig bild av Orienten, vilket inte alls kommer att bli vare sig svårt eller tråkigt för mig. Jag älskar att vältra mig i kitschen och hjätehistorierna, bara jag kan få ge en nyanserad berättelse om bildens verkningsgrad och politiska bakgrund... bilder är aldrig neutrala.

Så, när jag idag läste utmärkte Dan Jönssons artikel om Louisianas senaste storsatsning "Arktis" blir jag vare sig förvånad eller överraskad. Danmarks kolonialhistoria får ligga långt, långt bakom berättelserna om hjältebravader och hisnande vyer och i Louisianas putsade borgerliga fasader ryms ingen självkritik. Klart som korvspad.

Antiphon - Midlake

kulturskymning

Maria Arnholm, du kan dra något gammalt över dig och ditt slugliberala parti. När konstvetenskap och humaniora, kultur och mänsklighet ses som hobbyverksamheter då behövs storsläggan för att vi som arbetar inom områdena skall slippa känna oss överkörda av dumheten själv. Vad f---n är det som händer i vårt avlånga land när kultur ses som en hobby och tänkandet blir så farligt att våra folkvalda måste dra valser för att avväpna intelligentian. Bort med dig, onda tanke. Bort med dig, du stinkande tanke som vill jämföra vår civilisation med de värsta historiska katastrofer som drabbat mänskligheten.

Jag är glad över att få tillhöra den lilla grupp människor som har fått lära av dig, Margaretha Rossholm Lagerlöf, att kunskap är oändlig, att en aldrig är färdiglärd och den oerhörda vikten av att se sammanhang över fakultetsgränser, tidsgränser och nationella gränser. MRL visade mig att politik och vetenskap är artefakter i samma grad som konsten och därför följer samma regler och lagar, behov och krav. Som artefakter skapade i en viss kultur och under en viss tid med vissa krav och behov går därför politik, vetenskap och konst hand i hand. Alla tre går att tolka som typiska för sin tid, som nödvändiga för att förstå och förklara sin samtid - skillnaden är att vissa artefakter betraktar sig själv som universella sanningar, måttstockar... och bedöms av en initierad och okritisk grupp individer med maktbegär.

Don´t let it bring you down - Neil Young

Piano koncert i D moll, K 466 - W.A Mozart  (Uchida) allegro/romance/allegro assai

Mystisk

idag är en bra dag.
Det kom ganska mycket människor till min föreläsning om Ivan Aguéli på Klippans konsthall och Å var så nöjd. Hon hade oroat sig eftersom hon själv hade haft fullt upp med sin egen vernissage förra veckan och inte hunnit få ut affischerna. Jag är glad för hennes skull, hon gör verkligen allt hon orkar och förmår, har två pojkar med diabetes, en hund och ett eget företag som illustratör och konstnär som hon har satsat hela sitt liv på. Hennes man är bra, han hjälper till och gör allt som måste göras hemma, även om Å kan tycka att det tar tid ibland. De lever ett bra liv ihop, i samförstånd.

Jag hade en gäst hemma på middag igår och vi pratade om sådant som har med samlevnad att göra. Förutom att förtära och laga mat ihop, titta på en film ibland eller göra resor ihop innebär ju ett liv ihop med någon även en hel del uppoffringar och i bästa fall en hel del vinningar. Förutom tidsvinster och ekonomiska vinster vinner man en social plats som par. En ensam person, kanske särskilt en kvinna, ses ofta med oblida ögon. Man är rätt skum, kanske ett hot, avvikande och litet mystisk.  Jag tänker på en sekvens i föreläsningen som jag hoppas var en ögonöppnare för alla som lyssnade. Den handlade om det man kallar blickteori i mitt yrke. Det börjar med den enkla frågan: Vem är objektet skapat åt, vem äger tolkningsföreträdet, vem har rätt att fälla omdömen om det vi ser som avvikande och varför... Tag till exempel en sådan enkel sak som att låta oss betraktare möta objektets blick på bild. Idag är vi väldigt vana vid detta, men under sekelskiftet handlade det om maktpositioner. Låt mig bjuda på ett citat, skrivet av Ivan Aguéli själv och avgör sedan på egen hand om hans bild handlar om introspektion eller bedömande.

”Ansiktena påminna mig också i varje ögonblick om människor som en gång i tiden voro mycket sympatiska, gamla skolkamrater. Alla hinduer ha unga ansikten, av en mild lycklig ungdomlighet ,utan grymhet eller oro. De likna det bästa hos europeen [sic], litet egendomligt klädda och överdragna med någon brun färg.

Bland tamilkvinnorna finns det förtjusande uppenbarelser ofta högväxta; välskapade, halvnakna, alltid elegant draperade i lysande färger. Förtrollande. Med tunga silverringar litet varstans på deras hus med färg av café noir eller café au lait. Det är ett nöje att se dem passera. De röra sig med en livlig, lätt behagfull gång, som inte är utan värdighet. Varken perversa eller diaboliska kasta de inte sina blickar på någon och veta inte om man betraktar dem. Det är inte längre egyptiskan, majestätiskt befallande, härsklysten, idel passion och glans; inte heller etiopiskan, som förefaller mig vara en kvinnlig Kristus, minus den profetiska gåvan.

Singalesiskan är mig djupt antipatisk. Jag älskar henne inte, jag vet inte varför och vill inte veta det. För övrigt blir hon vidunderligt ful, när hon åldras, tänderna tränger ut ur munnen på henne som borstiga mustascher. När hon är ung har hon en uppsyn som påminner om en kammarsnärta, och om hon har något vackert i sitt ansikte, så är det en lyckoträff, en ren tillfällighet. Och till på köpet skämtar hon med männen på gatan, något som upprör mig… Det är bara en trollpacka som har rätt därtill, en trollpacka är allting tillåtet.” Ivan[1]

---

[1] Brev  skrivet av Aguéli till Mme Marie Huot från Colombo, daterat den 12 juli 1899. Aguéli anställdes som korrespondent vid tidskriften L´Encyclopédie Contemporaine Illustrée för att enl. cit. ”studera islams inflytande på andra raser än den arabiska”. Gauffin II s. 69-70. Detta behandlar jag utifrån en postkolonial teori i uppsatsen Ivan Aguéli, Orientalist eller Oriental, en postkolonial studie, s. 19

Nå, han var ett bedårande barn av sin tid. Felet man gör idag, är att man fortplantar traditionen och låter oss tro att en vit och välutbildad mansperson äger all rätt i världen att fälla universella omdömen om vad som helst och vem som helst, varifrån som helst.

... att ses som avvikande och mystisk bjuder jag på idag, för idag är en bra dag. Innan föreläsningen hämtade jag och T mamma som var så stolt över att få höra vad det är jag håller på med. Efteråt åt vi tre kvinnor en stadig men riktigt god bit mat på lokala kebabsyltan i Ö-a, vilket fick runda av och ringa in denna feministiskt- orientalistiskt- kulturella dag med därtill passande smaker och dofter.
Jag är stolt över att få vara jag och jag möter din blick, oavsett vad du tänker, med gott samvete.

You can't be told - Valerie June