Hjältemod

 Idag gick Birgitta Andersson bort. Denna snygga kropp och anarkistiska hjärna som jag identifierar jag mig starkt med, särskilt i inkarnationen av Hedvig Hök som blivit vräkt från sin bostad i stan och bosatt sig i en byggfutt i skogen som hon delar tillsammans med besserwisserugglan Helge. Hon, som ifrågasatte allt möjligt, och som prompt måste veta hur saker och ting förhöll sig. Hon som inte kände några hinder, utan tog postcykeln till stadshuset där hon konfronterade kontorsråttor och statsmän med näsvisa frågor. Tjejen som vände dumhet till smarthet, och som fick oss barn att se att statsapparaten bestod av människor som gick att diskutera med, och att inga frågor är dumma. Ibland undrar man såklart vad det är som får en att ticka, men att Birgitta Anderssons figur i hög grad har bidragit till min uppväxt är nog ingen slump. Jag valde henne direkt när jag såg henne. Det fanns säkert något jag kände igen i den där viljan att se bakom fasaderna och att inte falla in i frestelsen att bli en fasad själv. Den där insikten som kommer med att veta att din kropp kan ge fördelar, men eftersom de inte är självvalda, och att om man inte passar sig noga, så kan din kropp även bli en nackdel. Den insikten kan komma tidigt i livet, alldeles för tidigt för en del av oss. 

När jag nu bearbetar saker i samtiden som har med just kvinnokroppen att göra, blir Hedvid Hök det raka svar som samtiden behöver. Hennes lilla rutiga, rödhåriga och långnästa figur med kvasten i högsta hugg är den käftsmäll mot allt det där andra som säger till oss att det är fult med tjejhår på fel plats, och att det är fult med ett visst utseende, eller som menar att tjejåsikter är dumt och feminism är överflödigt. Att "inte alla män". Fråga Gisèle Pelicot vad hon tycker. 

Jag känner en sådan bottenlös vrede över vad som framkommit på sistone och ställer mig frågande över alla män som inte säger ett ord. Och om ni säger något så är det överslätande, som "att det skulle inte kunna hända på min arbetsplats". Tjovisst! För vad samtiden har bevisat är just det, att det gäller alla män, oavsett ålder, härkomst, religion eller inkomst. Oavsett social hemvist. Det enda som länkar dem samman är en slug och kall förmåga att avhumanisera kvinnors (och barns) kroppar. Läsa dem som ägodelar. Leksaker, något som går att ersätta och kasta bort. Och detta var precis vad jag tror att Birgitta Andersson visste när hon gjorde sina rolltolkningar. När en våpig, dum kurvig snygging plötsligt blev huvudet på kvastskaftet. 

Iconoclasm

Dirk van Delen, Barock version 1630

 Det vita vintervädret håller sitt stadiga grepp om torpet. Jag pulsar i timmar i lättpudrat skarsnö under sol som glittrar över det hemlighetsfulla, nattliga djurlivet. Där har hararna kämpat rundor, där har något stort nattdjur vilat, och där har klövar krafsat fram nattmat. Otroligt tunna små, nästan osynliga, är den lilla näbbmusens parallella spår, den ser ut att ha ryggsimmat sig fram. Och där ute på isen har uttrarna sin väg, stigen är upphöjd och knagglig efter att upprepade gånger ha vandrats över, under olika förhållanden. Jag märker att mina snöord är begränsade, och får förhålla mig till kärnis, snömodd, snöstorm, skare och pudersnö. Undrar hur det ter sig för en vattenvarelse, när vintern skiftar så hastigt. Ja, hur ter den sig för småkräken som behöver gömma sig för räven? Hur ter sig vintern för ett rovdjur? 

Min tavla skiftar karaktär. Jag tar till mig det jag kan med minnet och kamerans hjälp och passar på att njuta under tiden. När jag kommit hem plockas böcker fram, jag kokar varm choklad och sätter mig framför brasan. Bläddrar och läser men blir ändå inte riktigt klok. Det är som att min värld, det allseende ögat, saknar ögon inifrån. Varför får jag inte veta? 

Linda Fagerström berättar från radions kulturredaktion att konst har förändrats och förstörts av olika regimer. Rösten låter osäker, men jag vet att exemplen är så ofantliga, så många, att det är svårt att plocka fram belysande, konsthistoriska exempel utan att darra under kunskapen. Sittande på en stol med en mikrofon framför sig är det närmast en bragd att undvika att färga berättelsen. Den blir alltid subjektiv, oavsett hur man väljer att lyssna på hennes korta anföranden. Att förhålla sig till historien är en sak, att förhålla sig till sin samtid är en annan. Dessa båda förhållningssätt löper parallellt med vårt medvetande, dess utsagor utgör ett berättande, ett narrativ. Det är lögn att påstå att en berättelse är opolitisk. En konstnär vet det alltför väl, och har alltid fått förhålla sig till möjligheten att bli tolkad ur olika perspektiv. Ibland ryggsimmas det helt öppet, ibland går vägen under lager av frost, is och snö. Spåren kan få vara tydliga en dag, och måste vara otydliga en annan. Spår kan gömmas under andra spår. De kan förvilla oss genom baklängesgång, sidospår, och mängdavtryck. Spåren tolkas alltid av någon med en agenda.

Jag lägger boken åt sidan och återgår till min kardemummabulle. Smaken är förförisk och len, smör, socker och finsiktat vetemjöl lägger sig över minnet och snart är det bara de hettande kinderna kvar som kan vittna om kölden. 

"Never look down on anybody unless you´re helping him up".  J. Jackson. 

Kazimir Malevitj, Suprematistisk version 1916

Jag läser Honey Trapped. Sex, betrayal and weaponized love, av Henry R. Schlesinger.

Förstår SCA vad som kan komma efter Nestlé och Zalando? Fredrik Reuter för iSkogen, 2026-02-17

shifting baselines

Aubrey Beardsley

 Det finns en förklaring. Jo, så är det alltid, och den, förklaringen alltså, skiftar med tänkare. Det går lika litet att lita på den uppeldade åskådaren som påpekar matchen, som den som spelar i den. Vi har alla ett begränsat synfält, men därmed inte sagt att det är felaktigt, däremot är det färgat. Av förutfattade meningar, åsikter, smak, och preferenser. Så, för att undvika att matchen drar ut på tiden, och att vi dras in i onödiga dispyter, måste vi lita på en anonym blick, på någon som sitter inne med tekniken, lagarna och reglerna, och som kan ge oss en objektiv syn. Kort sagt, en felfri version på skedet. En klarsynt version. Något gudalikt som kan få oss att släppa och gå vidare, och tänka att allt är passerat och att nu kan andra, viktigare och vassare tänkare ta vid. Tidningarna, och nyheterna. Poddarna och bloggarna.  

Att på individnivå kunna slippa ta ansvar är vad som brukligt kallas för tryggt. System baserade på objektiva lagar och regler skall garantera att allt går rätt till, så även i samhället. Så att alla vi, som känner oss trygga i samhället, kan få gå vidare med våra liv. Systemet ställer anspråk på vårt förtroende och på vårt medgivande, och för att vi skall kunna känna oss alldeles trygga måste systemet vara så osynligt som möjligt och helst agera utan avtryck. Systemet, som ger oss deltagare garantier och fördelar, måste därför vara fläckfritt. 

Men ibland sker något som får systemet att verka skevt. Det har liksom glidit ur händerna. Glitchat. Som när fem fingrar plötsligt blir sex, historiska landskapsfoton liknar jehovasvittnen-paradis för helvita trettioåringar, ekbacken har blivit oigenomtränglig av sly, sommarens hussvalor kallas ohyra och måste utrotas, den norrländska strömmingen importeras, det krattas för kärnvapen, kvinnor och barn förvandlas till transaktioner och t.o.m. skolor blir pedofila jaktmarker, vi har nu ett system som utvisar spädbarn - ensamma. Kan man då inte undra litet över hur det där systemet är funtat, på hur det är skapt, och av vem? För ibland kan det faktiskt tyckas som att det bakom det där välsmorda maskineriet satt en helt vanlig person som gjorde misstag. Lustiga tanke.  Ja, åt vem är det där finurligt uttänkta och ofelbara systemet tänkt? Och hur är det egentligen ställt med samhället, tryggheten och allting. Kan man tänka. Min förklaring är enkel. Men då den inte är objektiv vågar jag knappast delge att syftet med detta är att göra riket så oattraktivt att styra att man mer än gärna lämnar över handduken till den sittande. Men jag avslutar ändå med en trist sensmoralknorr. Här kommer den.  

Snälla lilla systemet, ge mig den gamla hederliga, tråkiga, mjäkiga och normala svenska modellen tillbaka. Allt är förlåtet. Jag förbehåller mig rätten att få göra uppror, vara galen, opålitlig, full av upptåg och ånger, jag ser det som min rättighet och egenskap, inte din. 

Jag läser Klenoden av Klas Östergren

Nu har jag fått den jag vill ha - Olle Adolphson

fyken

Patrik Andiné

 Så kom den, februaristormen, tjutande och visslande, och lämnade ett mjukt täcke över alltsamman. Snösvängen hade redan kört förbi tre gånger och teet var ännu inte urdrucket. Under täcket var det varmt, brasan sprakade i rummet bredvid, och boken hon läste kändes som var den skriven under nattens blå timma, lätt som den virvelvind av snö som just nu dansade över markens frusna skorpa. Hon såg för sitt inre saker att måla fram när våren kom, för den skulle komma en dag. För hon såg allt så klart, skuggornas murkna vrår som blev till färg, och färgerna som skulle bli kompositioner, kompositionerna till verk och verket som förändrade rummets ordning. Hon skulle få flytta tavlorna som redan hängde där, det skulle tillföra mening, om så för den korta stund som omdaningen skedde. Och så, en mycket vacker dag skulle färgen mörkna, flagna och spricka upp, lärften bli slapp och släppa, och smulorna skulle sopas upp av flinka fingrar av någon med en lika egensinnig smak som hennes, och bäras av en alldeles egen tanke. Ja, allt skulle få en ordning som bara framtidens alla framtider kände till. Den ovissheten. Den fina, fina ovissheten. 

Jag har läst Mot fyren av Virginia Woolf, i översättning av Margareta Backgård, h:ström 2019

trendspaning

Midas, Walter Crane 1893

 Något som samtiden kommer att visa framtiden är hur fokus har skiftat från en abstrakt ekonomi till en konkret. Råvaror som bas i en gränslös handel, krigföring på bekostnad av allt som står i vägen. Det är inte frågan om maktmetod längre, utan om oförblommerad girighet. När någon sa att Machiavelli slog läsrekord under pandemin, trodde jag att det var bland interner.

Men medan furstarna är fast i en nykolonial gejmingpolitik tar vi andra hjälp av de fyra elementen. 

 

Smartast just nu: Agri Ismaïl.  

Otäckast nu: Brittiska underrättelsetjänstens rapport kring den biologiska mångfaldens kollaps inom fem år. Den stoppades först eftersom den var för dyster. Efter en dag med öppen läsning på Aftonbladet är rapporten nu bakom betalvägg. Den går att läsa här. 

Nina Simone - Revolution

Mozarts 40:e symfoni i G moll

Skam

Tiziano Vecellio, The Bacchanal of the Andrians, 1523-24

 Det finns inget farligare än en skamfull narcissistisk mansperson, för en ursäkt skulle underminera hans grandiosa självbild och därför måste omvärlden straffas med de starkaste medel tillgängliga. Det som börjat med psykisk misshandel i form av nedlåtande tillmälen och kommentarer kommer snart att eskalera till en styrkekapplöpning i form av fysisk misshandel. 

Om en kvinna känner skam drar hon sig antingen undan, eller så skrattar hon åt saken och gärna i grupp. Om detta är en inlärd process, det vet jag ingenting om eftersom vetenskaplig forskning kring skam inte behandlar könsskillnader, men att könsskillnaden är kulturellt betingad och existerar, det står utom all rimlig tvivel. 

En kvinna som utsätts för reprimander av en man med skam, kommer behöva förekomma det oundvikliga med överslätande kommentarer eller förstående handlingar för att inte bli förnedrad, slagen och dödad. Jag vet. 

Blood is on the streets of Iran as mass protests continue, hundreds have been shot and killed. 

People in Gaza are being killed every day, the death toll has passed 70.000 as Israeli army continues with the attacks.

ICE shot and killed a mother. Her wife said "we had whistles, they had guns".

Over 100 people were killed i Sudan this week during violent attacks.

Billionaire Bill Ackman donated $ 10K to GoFundMe for ICE agent who killed Renee Nicole Good.

A man was just accused of drugging and raping his wife for 13 years.

Musk's AI Grok is generating thousands of nude images every hour without consent.

Nä, litet fest i glada vänners lag skulle nog inte skada bland våra makthavare ibland, för visst verkar det som att det finns en gemensam nämnare på skeendena runt oss? Så för att ytterligare spä på med svårartad hybris i form av vilda sociologiska och kulturella antaganden utbrister jag: Ta ett glas ihop, ta två, efter tre kan du skratta i sorgen och gråta i skrattet. Njut, för fan!

 

In Xanadu did Kubla Khan

A stately pleasure-dome decree:

Where Alph, the sacred river, ran

Through caverns measureless to man

   Down to a sunless sea.

So twice five miles of fertile ground

With walls and towers were girdled round;

And there were gardens bright with sinuous rills,

Where blossomed many an incense-bearing tree;

And here were forests ancient as the hills,

Enfolding sunny spots of greenery.

But oh! that deep romantic chasm which slanted

Down the green hill athwart a cedarn cover!

A savage place! as holy and enchanted

As e’er beneath a waning moon was haunted

By woman wailing for her demon-lover!

And from this chasm, with ceaseless turmoil seething,

As if this earth in fast thick pants were breathing,

A mighty fountain momently was forced:

Amid whose swift half-intermitted burst

Huge fragments vaulted like rebounding hail,

Or chaffy grain beneath the thresher’s flail:

And mid these dancing rocks at once and ever

It flung up momently the sacred river.

Five miles meandering with a mazy motion

Through wood and dale the sacred river ran,

Then reached the caverns measureless to man,

And sank in tumult to a lifeless ocean;

And ’mid this tumult Kubla heard from far

Ancestral voices prophesying war!

   The shadow of the dome of pleasure

   Floated midway on the waves;

   Where was heard the mingled measure

   From the fountain and the caves.

It was a miracle of rare device,

A sunny pleasure-dome with caves of ice!

   A damsel with a dulcimer

   In a vision once I saw:

   It was an Abyssinian maid

   And on her dulcimer she played,

   Singing of Mount Abora.

   Could I revive within me

   Her symphony and song,

   To such a deep delight ’twould win me,

That with music loud and long,

I would build that dome in air,

That sunny dome! those caves of ice!

And all who heard should see them there,

And all should cry, Beware! Beware!

His flashing eyes, his floating hair!

Weave a circle round him thrice,

And close your eyes with holy dread

For he on honey-dew hath fed,

And drunk the milk of Paradise.

 KUBLA KHAN, Samuel Taylor Coleridge

DN Söndag Kultur: Sven-Eric Liedman: Svenska politiker kryper för en brottsling som Donald Trump 

Jag läser Ett år av vila och avkoppling, av Ottessa Moshfegh, och Drunk, av Edward Slingerland. 

Life On Mars - Bowie

Begär

František Kupka

 

Neuropsykologin är en relativt ny vetenskaplig gren som försöker sätta diagnoser och ringa in impulserna mellan hjärnans delar. Från en bildskärm kan vi se hur hjärnimpulser påverkar hjärtfrekvensen och att temperaturen i kroppen följer med. Studierna har med stor träffsäkerhet kunnat påverka de oönskade reaktionerna, diagnosticeringen är viktig för medicinstudierna och kan hjälpa oss att dämpa ångest och begränsa trauman. Men om ett medicinskt fokus ligger på det som är oönskat - vad sker då med vår förmåga att fånga in och beskriva det som är önskat?

Om kroppen nu är ett tempel, vad består då resten av; inre livet, står det helt separat från ytan? Visst syns känslorna väl som en glimt i ögat, en darrning i flanken, en bortvänd rygg. Och var går gränsen mellan ditt jag och mitt jag? Jag trevar, smakar, lyssnar, känner in med de sinnen jag har till hands och förstår att bekantskapande är en resa som inbegriper såväl mina som andras begär. Hur kommer det sig att begäret jag först trodde att jag hade kommer av sig med en individ men förstärks med en annan? Omedvetet. Livsresan handlar om att förstå vem jag är, för att kunna förstå hur jag blivit till den vi är. 

Med mina katter är jag olika, även om jag i grunden är deras matmor som ser till att de båda får ett varmt och tryggt hem, så kan jag även känna att jag är olika med dem. Känner mig olika med dem. Honan gör mig lugn, hon är lättläst och typiskt kattig av sig och är en lättälskad individ med integritet och ett stort ego. Hannen, däremot, är neurotisk och spattig men jag vet ingen annan som kan få mig att brista ut i gapskratt som han, särskilt när han så intensivt njuter av att bli klappad, att han klumpigt rullar av fotpallen och dunsar ner på mattan. Men jag älskar deras sätt och saknar dem båda om de är borta en dag. Jag vill inget hellre än att se hur deras begär blir mättade, få höra deras spinnande, och veta att de har det gott. Så mina egna begär formas efter deras, vi är sammanflätade. Har en pakt. 

Detta dunkla, som vi kallar begär, består av känslorester från embryonalstadiet. Mitt inre är därmed präglat av både medvetna och omedvetna saker och triggas av känsel, smak, hörsel och syn. Det är med en inre melodi och min unika grundton som sätter rytmen, som jag känner av och pejlar omgivningen. Ibland skapas symfonier, ibland blir det ett punkriff. I samklang känns en omgivning bra, men ibland behöver jag vara mer vaksam. Vid sådana tillfällen går jag in i ett slags inövat proffs-mood och blir "trevlig" och korrekt, däremot tillåter jag mig att vara både lättsinnig, slarvig och glömsk när jag känner mig trygg och kan lägga ned garden. Jag blir stämd på olika sätt beroende på vilken melodi som skapas ihop med omgivningen, den inre grundtonen kan förstärkas eller tonas ner. 

Fantasin sätter gränserna brukar man säga, men vad innebär det, egentligen? Minnen går att manipulera och även radera, det vet man. Ett minne förändras litet varje gång det plockas fram och behöver plockas fram för att existera, förändringen sker koreograferat och beroende på omgivningen. När jag minns en sak från barndomen är det med hjälp av fantasin, för minnena bleknar med tiden och behöver fyllas i. Fantasin däremot ligger och skvalpar i bakgrunden och vaknar precis som minnet med stimulans. Jag kan tydligt känna att fantasin triggas när jag har läst en bok eller vaknat ur en dröm. Det sker på ett djupare plan. Medan begären, de tycks bara finnas där. Somliga begär är sköna, andra måste jag lägga band på. Det går inte att äta hur mycket mörk choklad som helst, det skulle både kroppen och plånboken lida under. 

Mina begär är ganska enkla, fast varierande beroende på tillfället. Det är som att jag har ett behov av att utforska dem ibland, tänja litet, men då måste jag vara helt trygg. Är jag bara det minsta orolig märks det i magen, jag blir förstoppad och mollstämd och beger mig ut på vandring. För egen del måste det vara till en vacker plats, annars förstärks oron. Ett av mina medvetna begär är jakten på skönhet, den är till formen subjektiv och grundar sig i min tolkning av en trygg atmosfär. Skönhet är en varm känsla och en korsning mellan att höra till och finnas till. För egen del är snällhet detsamma som skönhet. 

"Northvolt begär mer tid för rekonstruktion"

Även om jag gillar att vara för mig själv, är jag ett begärsstyrt flockdjur - vi alla är det. Vi är alla i behov av bekräftelse, vill höra samman och känna gemenskap. Det är även här vi både är lika och skiljer oss åt. 

Individer kan nämligen ställa till det för gruppdynamiken. Är gruppen präglad av pennalism så kan det bidra till en hierarkisk elitkultur där utfrysningar och hårda straff är svaret på alla frågor. Och är en grupp präglad av ett materiellt värdesystem där ägandet ger rätten att försvara materian; kan det resultera i att även levande ting nedvärderas.

När individer behandlas olika blir även belöningssystemet som triggar begären påverkade. Eftertraktade konsumtionsvaror, lyxprodukterna, är typiska statusmarkörer i ett senkapitalistiskt samhälle. Den som har makt att påverka där kan även påverka juridiken, då båda är tätt länkade genom traditioner och praxis som lutar åt äganderättsliga principer. Om individer alltför lätt riskerar hamna utanför systemgränsen uppstår naturligtvis behov och utrymme för andra grupperingar, som med egna regler och unika belöningssystem fångar in de uteslutna. Sådana lojalitetsbyten kan både ske medvetet eller i brist på alternativ, belöningen existerar inom samma kapitalsystem. Skillnaden mellan ett accepterat och ett brottsligt syndikat är därför ofta hårfin och beror på graden av acceptans hos regeringsmakten. I vissa fall bäddar till och med regeringar för ett system som är riggat för oegentligheter. (Tillfället gör som bekant tjuven.) 

Rekordmängden riskkapitalbolag i Sverige, med snubbar som Harald Mix, hade inte existerat utan möjligheten till snabba cash genom såkallade Exits. (Man lämnar helt enkelt bolaget när det står högt i kurs, men för att det inte ska se alltför illa ut, bör det ske efter en uppenbar nedgång - dock alltid med vinst i bagaget.) Detta är förstås extra känsligt om bolagen tillåts härja inom allmännyttan, och det finns en mängd olika sätt att komma undan lagen på. Insiderbrott sker naturligtvis, men viktigare ändå är att företagskulturen, dess gruppmentalitet avgör gränserna för vad som anses ok. Fisker tömde samtliga svenska bankkonton strax innan Northvoltkonkursen annonserades, och strax efter att Peter Carlsson sålt sitt aktieinnehav. Begäret i en sådan kultur är egoistiskt-individualistiskt och utgår från att "Någon annan" pröjsar för kalaset (som AMF och framtidens svenska pensionärer, hemligstämplade statliga lån och missriktade infrastrukturinvesteringar, för att inte tala om dessa personliga katastrofer; samtliga underleverantörer i produktionskedjan, alla tillresta arbetare, bland många, många fler). Filantropi, grön energi, försvar och trygghet är tomma trendord bland venturekapitalets omåttliga begär efter siffror. Här läggs det minsann inga band på begären. Det finns även en mängd andra grupprelaterade begär och kulturer som skulle stävjas, sexuell exploatering av barn är ett sådant exempel. Samtliga avarter beror lika litet på sammanträffanden eller otur. Jag tror att sådana, låga begär uppstår av dålig musiksmak och felriktad pejlning... 

Jag ser tydligt att inkludering är nyckeln till alla problem som samhället har - våld, utsugning, korruption och rädsla skulle inte helt försvinna men de största katastroferna kunde undvikas genom respekt för sådant vi inte omedelbart tror att vi har ett behov av. Inte minst vad gäller miljö och klimat, och frågor som handlar om arters överlevnad. Även vår egen. Respekt föder respekt. 

Boken jag läser nu handlar om några år i Rousseaus liv, där står det så vackert om kärleken; att den kan inte beordras fram som en vara, eller ägas. Men begären däremot, tänker jag, verkar kunna riktas om till något liknande kärlek, säg; trimmas till lojalitet. 

Relationer är sällan harmoniska. Mellan två eller flera individer sträcker sig osynliga band, varav några kan kännas direkt och andra framträder efter hand. De kan till och med kännas på avstånd. Banden kan tvinnas samman och bli något nytt. Kan skapa världar och förståelse för det tidigare okända. För att världen ska bli inkluderande behövs samtliga personlighetsdrag. Nyfikenhet, försiktighet och motstridiga begär går att förena, och viljan finns hos majoriteten. 

"Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!'.    

Jean-Jacques Rousseau, den förste anarkisten.   

The Clash - Should I Stay Or Should I Go

Orang Utan - I Can See Inside Your Head

Jag läser Oceanen, av Steve Sem-Sandberg. 

Läs: Statens stöd till Stegra hemligstämplat. Cervenka kommenterar den 16/1-26 och mer lär komma.  

tidsresenären anmäler sen ankomst

Martin Parr siar om framtiden

 Med hög risk för att låta som den där okänslige brodern i romcomfilmen Du gör mig galen, så tillåter jag mig ändå att säga: Det har varit ett galet år, personligen bland de bästa jag har upplevt. Jag har gjort saker som jag tidigare inte ens kunnat drömma om, resor, upplevt en mängd utställningar och musikevenemang, träffat gamla och nya människor och så har jag utvecklat mig själv - för det gör man bara ihop med andra. Allt det där andra, det kommer vid sidan av. 

Först måste jag nämna att drömmen om den glasade verandan som skulle förbinda de två huskropparna äntligen har blivit av. Nu slipper man frysa och bli plaskblöt vid badrumsbesöken, och katterna de slipper bli jagade av rävar och skator och kan ligga skönt ombäddade i varsin fåtölj om nätterna. Bekvämlighet, det är sådant som uppskattas med åldern, jag försöker verkligen att uppskatta det själv emellanåt men vet att det får komma i små portioner. Jag är alldeles för orolig i kroppen för att sitta overksam en längre tid, så katterna lär mig koppla av. 

Vad mer då. Jo! Jag har fått uppleva tre vårar på ett och samma år. Den första våren, som blev junimild och blommig inföll i Peloponnessos tillsammans med Lunds botaniska förening och fina grannen K i mars. Natten innan avresan rasade min vackra gamla hägg, svårt tyngd under snögloppet och underminerad av den bristande tjälen. Det var bara att ta tag i på återkomsten, så fram åkte såg och yxa och så skapades en häggtunnel där som jag egentligen hade planerat en äng. Men sen kom den ju slutligen, våren, hit i april, och med den kunde jag ägna mig åt att skrapa och förbereda de fönster och dörrar som jag hade sparat för bygget. Skrap och skrap, och sen kom tösen hem för att förbereda insektsfällorna som skulle utgöra hennes examensjobb. Det blev flera rundor runt nordvästskånska bokskogar och granplantage, och likadant blev det med skogstruppen. Vi lyckades faktiskt med bedriften att förhindra att ett av mina vackra alkärr höggs ner, dock hade det redan hunnit bli helt förött på några andra ställen. Man måste få vara nöjd med det lilla. 

Nå, hur går man vidare utan att bli alldeles för långrandig? Så mycket har hänt i år, så mycket har setts att det är omöjligt att summera. Vackra ting, drömsaker. Som att få resa till en vacker plats med en person som man tycker väldigt, väldigt mycket om. 

På sommaren gjordes ett uppehåll i bygget, och då tog vi bilen uppåtlandet. Så backades tidsbandet en smula, för uppe på kalfjället runt Vindelfjällen låg mycket av vintersnön kvar och i legorna låg stora grupper renar och svalkade sig. Bara dagar efter att vi beslöt oss för att lämna fjällen igen (efter tre härliga veckor) sköljde ett högtryck med rekordvärme uppåt landet. Jag säger som vanligt, att tur är tillåtet, för den kvardröjande vinterkylan vi upplevde under vistelsen resulterade i att vi slapp mygg i större mängder, att det var lagom temperatur för långa sköna vandringar, att det var få turister och - väsentligt för en resa uppåt - att det var ett synnerligen bra fågelliv. Makalös resa, helt awesome. (Jag skrev litet om den i ett tidigare inlägg så därför lämnar jag över till din fantasi. Det blir inte bättre med en massa ord.) 

Under sommaren hemma kunde jag ägna mig åt trädgården, måla om stugans sotiga innerväggar och tak, kitta fönster och måla fasaden, fönsterna sattes på plats och en pardörr fyndades på loppis och monterades. Det gick verkligen i ett huj och jag hade fått så mycket energi av semesterresan att när sommaren var slut och hösten kom hade jag stickat fyra tröjor, flyttat samtliga rosor, skaffat mer växter från K vackra trädgård i Färingtofta, och hunnit med en mängd utställningar och musikevenemang. Ett av dem kommer att leva som ett oförglömligt minne, det var en magisk kväll som jag tänker behålla för mig själv. Allt mår inte bra av att beskrivas. Ja just det. Jag fick ett stort lass ved med, alldeles gratis, det fick förstås sågas, klyvas och lagras, med vänners goda hjälp förstås, jag saknar ännu motorsåg och började bli litet öm i ryggen. Smalbenet råkade litet illa ut efter ett försök att förhindra att några stockar skulle rulla på bilen. Nåja, ingen större skada skedd, det onda läkte efter hand. 

För i den nybyggda uteplatsen, nu kallad vinterträdgården, kunde jag ägna mig åt litet lugnare sysslor. Där kunde jag i skydd från skurar och stormväder sortera årets jätteskördar av björnbär och svamp, läsa i dagsljus till sent in på kvällarna, och bjuda in på middagar och fikor. Kort sagt, sådant som en arbetslös kan göra med ett litet arv. För oss emellan, helt gratis var det väl inte. När hösten kom tog jag och vännen min en resa till Warsawa, och synd att säga, men jag tror att det hade varit bäst om vi hade låtit den vara eftersom vi båda var ganska utsjasade vid det laget. Men maten och utsikterna, herregud vad gott! 

Julen kom med sedvanligt kalas på torpet, tre personer, spel och god förtäring. Som vanligt blev det ett besök i Lund med exet straxföre jul, denna gång med tösens pojkvän men i övrigt helt som vanligt. Ibland stannar man tiden, ibland skyndar man på den, och ibland vill man bara att den ska gå baklänges. Och kanske, möjligen, att det är därför jag skriver här. Som för att fånga något litet av det bästa av det mesta. För även om bloggen till stor del har kommit att handla om gnäll och oro, så är livet ganska fantastiskt - också. Därför vill jag avrunda denna lilla kavalkad med att säga: Var snälla mot varandra. 

Gott Nytt År!

Looking At Time - Krokodil

Chopin, polonaise phantasy in A flat major Op.61. Yulianna Avdeeva

Jag har vaknat tidigt och druckit te samt läst och läst och läst av lust. Robert Irwin: Ibn Khaldoun, Neil Price: Ask och Emblas barn, Britt Stenberg Norén: Dora Maar och Picasso, Inger Edelfeldt: Porträtt av en hungrig flicka, Jane Austens: Northanger Abbey och Förnuft och känsla, samt underbart klarsynta Jonna Bornemark: Vrida Världen, De levande (del 1/4). Sen ska jag kanske leta fram en gammal dammig bok, möjligen blir det renlevnadsmannen Lev Tolstoy. Den som lever får läsa. 

Nationstillhörd

från ett besök i farmors Wien

 När du ändå tycker att Sverige är så dåligt kan du ju lämna landet. Detta fick jag höra av mitt resesällskap i Warszawa nyligen, och orden blev ett avslutande streck över en diskussion som handlade om åldervården. I kommunen min mamma bodde, innan hon gick bort efter åtskilliga år som beroende av hemtjänsten där, finns det mycket att önska. Bland annat hade en genomgripande tro på marknadskrafterna satt klorna i managementkonsulternas (eller snarare deras politiska prospects) överto på att allt går att lösa med besparingsåtgärder. Som en konsekvens av detta följde ett vacklande ansvarstagande på samtliga plan i organisationen, så att ingen riktigt visste vem som gjorde, eller vad som hade gjorts. Hemma hos min mamma hände det att hon blev utan mat, ibland uteblev städningen av det enda rummet som gavs städning, hon föll i trappan på väg upp till sovrummet och fick ingen hjälp förrän morgonen därpå eftersom larmet inte fungerat, och när synen var så dålig av starr att hon behövde hjälp med att göra sina bankaffärer, hade hon redan blivit av med samtliga smycken. Sista dagen i hemmet hade hon varit på remiss på ögonkliniken i Ängelholm och blivit lämnad av skjutsen utanför dörren. Det var i februari och hon hade sex timmar senare blivit funnen utomhus av en friskvårdare i hemtjänstpersonalen, då gravt underkyld och med en trolig stroke. Det blev inledningen till slutet för mamma. Ingen ville, visste, eller vågade ge svar på vad som hade orsakat hennes död. 

Det vet vi idag, att New Public Management som på 90-talet hade varit en våt dröm om den strömlinjeformade offentliga sektorn visade sig vara en mardröm vid uppvaknandet. För vad händer när besparingar börjar knapra in på huvudverksamheten och blir ett självändamål och magiskt mantra? Ingen annan nation i världen har låtit NPM få så långtgående konsekvenser, och det pågår än idag. 

Vid sidan om detta finns såklart en hel del övrigt att tillägga här. Att som kvinna utmana den särskilda slags manliga företrädesrätt som består i att ständigt ha [sista] ordet i allt som handlar om politik och krigshistoria, en annan handlar om en högst allmän tanke på vad nationstillhörighet innebär. Är man 75% osvensk och till största delen mellaneuropé, främst med rötter i Tyskland, Österrike och Polen, då kommer tankar kring nazismens uppkomst, och skulden som ligger nedbäddat i den vetskapen, ständigt vara närvarande under uppväxten. Jag kan minnas ett reportage i tyska bildblaskan Stern, som min mamma brukade handla på ortens Pressbyråkiosk vid den gamla nedlagda stationshuset, det kan röra sig om tidigt 1970-tal, möjligen 1973. Sju år gammal mötte jag ordet Holocaust för första gången. Andra gången ordet dök upp och gjorde intryck var under den stora TV-serien med samma namn från 1978, och sedan har jag har haft många långa och nattliga samtal om kriget med mina morföräldrar. Morfar som varit tysk krigsveteran, och mormor som hade tysk-preussiskt påbrå, gjorde det ingalunda enkelt att navigera sitt osvenska jag under 1970-talet, och frågorna som har skiftat karaktär med tiden gör att undran ständigt finns där, svaren kommer aldrig enkelt. 

Nu har alla mina nära släktingar från den mellaneuropeiska grenen avlidit, så jag får gå till andra källor för svar på mina frågor. Teorierna om utanförskap; postkolonialism, feminism och queervetenskaperna, gav mig nycklar då jag pluggade och deltog i samtal och debatter, på den tiden omgavs man av välvilliga samtal och förståelse. På senare tid har existensfilosofin och särskilt Emanuel Lévinas teorier om den Andre varit till hjälp för att förstå vad som driver den som pekar ut och den som blir utpekad, bell hooks har varit en annan, kär vän. Och så Jonna Bornemark, såklart, som har tagit det enorma uppdraget att åter igen ena det rationella betraktandet med det inre livet och att göra denna urgamla falska dikotomi förklarlig. Men tiderna förändras, och att som nu, plötsligt själv bli ställd inför saken, och dessutom, från en fruktansvärt rå och brutaliserad nationalism - den radikala ideologi som har spridit sig som en smittsam psyksjukdom genom landet på senare tid - det var nytt för mig. Jag blev faktiskt så paff att jag inte kunde ge svar på tal (vilket jag iofs sällan kan utan jag brukar skämta eller skratta, det har blivit en perplexitetsreflex, givet gamla erfarenheter). Tankar behöver ju mogna för att ge bra svar. Som god forskare måste man vara beredd på att ha fel, måste vara öppen för konstruktiv kritik. Emellanåt undrar jag förstås också om det där ens var ett berättigat påstående, eller om det bara var plumpt och menat att såra? till saken hör nämligen att personen i fråga känner mig länge och väl. Jag blev perplex, förvånad och sedan indignerad. För varifrån kom det (med många fler radikaliserade påståenden från samma håll)? Och vad händer när orden blir till handling? 

Kort sagt, vad är man ute efter?

Om du frågar en medborgare i en nybliven nation, vad nationstillhörighet innebär, skulle du få ett helt annat svar än om du frågade en person från en trygg stat med gammal tradition, likaledes om du skulle ställa samma fråga till en pensionerad tysk general eller till en ung fransk sjuksköterska. Svaren blir självklart helt färgade av situationen. Det vi inom humaniora idag kallar kontextualisering, handlar såklart om att sätta in frågan i sitt relevanta sammanhang, samt att man äger en viss kunskap om den man diskuterar frågan med, plus ett genuint intresse av att förstå svaret på djupet. Annars kan det förstås som en ren maktdemonstration, och då spelar mitt grubbleri här nedan ingen roll. Men låt mig undersöka saken, som ju faktiskt innehåller en del riktigt intressanta frågeställningar genom att erbjuda några enkla exempel ur litteraturens och internets fatabur. Det finns med stor sannolikhet många fler goda exempel att hitta, så ge dig hän. 

Skulle vi fråga en ekofascist som Alexander Holmberg hade svaret nog blivit: 

'blod och jord' - uppfattningen att nationen ska bestå av människor som 'hör till' (blod) och bevarandet av naturen och landskapet (jord)

 

Skulle vi t.ex fråga en alban efter Hoxhas fall skulle svaret blir likt Edi Hilas: 

om nationalism till en början var en progressiv kraft i kampen mot de stora imperierna, blev den snart ett projekt som inte handlade om att frigöra människor, utan om att undertrycka klasskonflikter och ge legitimitet till de nya staterna. Med sin kosmopolitiska bakgrund saknade (kunde vara jag) en plats i denna nya ordning.

Frågar vi Dora Maar eller Georges Bataille, skulle de svara: 

Vi kan älska fanatiskt, men det som vi älskar är mänsklighetens, människosläktets, gemenskap.

Ur Contre-Attaques manifest 1934 

 

Och frågar du Pippi Långstrump skulle svaret bli som mitt: 

"Stig in eller stå kvar, hur du behagar", ropade Pippi. "Jag trugar ingen!"

Ur Pippi får besök av tjuvar

Böcker som ligger på tur: 

Ibn Khaldun, An Intellectual Biography, av Robert Irwin

Ask och Emblas barn. Vikingarnas historia, av Neil Price

Dora Maar och Picasso. En kärlek i ljus och mörker, av Britt Ståhlberg Norée

Fuck You - Lily Allen 

Niklas Rådström: Jag måste få säga det - jag skäms över Sverige. DN kulturkommmentar 4/1-25

En välutvecklad känsla för integritet

 

 Under vintern, när hon fick mer gott om tid, kunde hon förkovra sig och njuta av årets knog. Ibland kunde hon höra ett avlägset flygplan eller en nära bil fara förbi, men idag var det alldeles tyst och dämpat av snön, förutom knäppandet från brasan och katternas spinnande så hördes inget mer än tangenterna från laptopen och en och annan klagande domherre som hade satt sig för att vila i äppelträdets knotiga grenverk där utanför. Utomhus var det gnistrade vitt och en hare hade satt spår i snön strax utanför fönstret, katterna gjorde sina egna vintervägar förbi fågelborden, där koltrastarna kivades om smulorna med titorna och mesarna. Ljuset väckte henne i rimlig tid nu, och mörkret och kylan gav skön sömn, det var en tid för vila och eftertanke som fick henne att fundera på hur det hade varit under de verkliga torparnas tid. Tänka sig, att få fira varje skörd, magasinering, bryggning, tvätt och byk tillsammans med arbetslaget och byborna. Tänka sig, att det var lika många gånger skratt och spel, som knot och ont. Och tänka sig, att när en liten teglapp gav skral skörd så fanns det alltid en annan teg i byn som kunde ge överflöd nog till att ordna dessa fester. Mitt och ditt var inte så noga under delningsekonomins tid, det var ett delande och felande i ett evigt kretslopp som kom alla till gagn, just eftersom alla var lika viktiga i det lilla samhället. Sådana ting kunde hon ägna tid åt, lika mycket tänkte hon på kolonialvarorna som gav hennes lilla liv en lyxkant. Inomhus var det nämligen också skönt, en nysatt brasa som spred ett varmt ljus över sommarens målade väggar och tak, höstens stickade tröjor och sockor som höll hennes kropp varm innan värmen hunnit sprida sig in i det lilla husets samtliga vrår och skrymslen, och hon fick snart skala av sig lagerna som en lök. 

Ett nyöppnat paket kaffe väntade på henne i köket, snart skulle det bli dagens rykande heta kopp med nybakt bröd med smör, en dagsrutin som avnjöts tillsammans med radions nyheter under veckodagarna. Under helgen däremot, valde hon att njuta av lyxen i tystnad och under vördnad, tills det var dags att dra på sig ytterkläderna och ta sig an dagens små bestyr, som att plocka in sådant som låg på lut i förråd och uthus. Veden, efter höstens och fjolårets hårda arbete, och kållandet, som hade anlagts under försommaren och aktats från torka, sniglar och larver under sommaren, och ännu inte blivit avgnagt av rådjuren, den skulle kunna berika grytan på en flådd kanin hon fått av en vän, eller så kunde hon spä på grytan med surkål eller en mustig, vindoftande tomatsås. Variationerna var nästan oändliga. Snart nog skulle det kokas en stor gryta med ärtsoppa igen, så som hon brukade tillaga den, på vedspisen. Koktiden skulle dessutom tillföra välbehövd luftfuktighet i stugan, som så här års var behagligt torr. Så levde hon och vännerna gott under vintern och ända fram till jul då andra göromål tog vid, minst lika angenäma de, och lika hemlighetsfullt ovissa som varje år. Allt hade sin tid. Det var tidigare kneg och besparingar som nu låg som sockrad fetvadd kring hjärtat. 

Detta enkla liv, till yttermera visso ibland med ett visst mått av knog med diverse göromål, och lagningar, hon lagade och fixade sina ting tills det slutligen inte gick att laga mer och fick läggas till högen av reservdelar eller putstrasor. Allt detta småarbete gav henne en stor tillfredsställelse, en inre frid som inte var världslig, ordnandet av tingen skänkte henne en förnöjdhet som var likt värmen från ett puffigt duntäcke, det syntes ej men kändes. Inrutat var livet förvisso, för det fanns saker som hon måste utföra för att livet skulle flyta på, men de dagliga rutinerna gav också utrymme för plötsliga infall. En hastigt påkommen resa, en teaterföreställning i en stad, ett musikevenemang eller en inbjudan på middag eller te hos vännerna runtomkring. Det var en lagomhet som ändå räckte och spillde över. På ork och lust att ta sig an viktigt ideellt arbete, att kunna hjälpa någon som hade det tufft, och därigenom odla starka vänskapsband till människor som hon tyckte om och kände tillit till. Så som torparn en gång hade gjort. Trots att hon till skillnad från torparn ändå kände att hon ägde både tid och ting i överflöd, och trots sin egen samtids yttre krav på effektiv produktivitet, konsumtionshets och vinstparadigm, och trots den illvilja som just därför kunde manifestera sig som en särskild slags missunnsamhet mot henne ibland, så hade hon inget som helst behov av att, som var brukligt idag, skryta om sitt torftiga liv, utan gjorde så som hon visste fungerade, så som hon kände var rätt, och så som hennes samvete tillät. Att skala ner var det bästa hon hade gjort, och om hon fick chansen skulle hon göra om samma resa igen. 

Seger är inte verklig. Seger är en story uppdiktad av vinnarna. Karma, däremot, ja vem vet. 

John Illsley - In The Darkness

Boktips med stor bärighet på samtiden och på mina tankar för dagen: 

Dagordningen, av Éric Vuillard, och Doktor Zjivago, av Boris Pasternak

ande

 Något saknas i världens samtal. Tystnaden är öronbedövande. Stadskärnor tomma på invånare. Asfalten luktar död. Vattnet smakar röd. Maten mättar inte. Konsten sekundär. Musiken takt och ton. Äkthet har växlats till ondska. Det talas i tungor och algoritmer. 

När rädslor bedövar oss, hävdas sanningar som ingen känner igen. 

Där som gemenskap straffas, minnet har blivit suspekt, njutning en simpel tävling på en billig marknadsplats, och bildning föraktas, är det omöjligt att bygga bo. Där dör det goda samtalet. Metamorfosen är bruten. 

När liv och lust spricker upp blottas ett blött, ångande, allra varmaste jag. 

Är du då en flådd kanin uppspikad på uthusgaveln. Eller lever du. Förnimmer du. Kan du känna morgonbrisen mot din bara hud. Höstregnet som kyler ner. Snöstormen som förgäter. 

Om världen slutar andas. Känns det. Märks det. Bryr sig någon om något alls. 

 Rosalía - Berghain

Dios es un stalker

Reser du för att slippa hålet i ditt inre, 

och för att ditt Babels torn var byggt på lögner staplade på lögner. Är det därför kvaliteten måste ersättas med kvantitet. Trettio blaskor från samma källa förmår inte att skapa en visionär. Det himlas över andras öden. Det raljeras över kunskap som inte förstås. 

Bildning är en inställning till kunskap med målet att aldrig bli färdiglärd. Bildningen är därmed motsatsen till vad som populärt idag brukar kallas för expertis, och en livslång vilja att försöka förstå komplexa system. Därför inget man tar in på en halvtimmes slölyssnande på poddar för avkoppling. Ett lättvindigt avfärdande av tusen år av tankesystem och humaniora är att skryta om sin dumhet, och att då, (särskilt i dagens antiintellektuella klimat), bli nedgjord för sin kritiska läggning, ser jag enbart som en komplimang. Dumhet är ren lathet och nutidens värsta farsot. 

Klokast just nu: Roland Paulsen. Vilken kris vi är upptagna av styrs av vilka som tjänar pengar på det. 

Steely Dan - Dirty Work

samizdat

Jane Goodall 1934 - 2025

 

En gång i tiden var bloggandet en frihetshandling. En gång, för inte så längesedan, brukade människan hoppas, tro och förvänta sig att förändringar som kunde gynna hennes frihet gick att längta efter. Det var en tid, när kloka människor grundade samfund för att enas och komma överens om svåra ting. Dessa kloka hjärnor behandlade såväl vardagsnära ämnen, som vatten och husrum, som rymden och sådant storslaget som gemene man inte kunde förstå sig på... eller åtminstone trodde klokskapet efter ett tag att det var bäst för pöbeln att inget veta. Och så instiftades ett hål i demokratins välsmakande kaka. Där som russin och suckat suttit uppstod hål, och hålen blev reproducerande, och de åt sig mätta på den instängda luft som förpackningen erbjöd. Avståndet mellan hålrummen blev efter hand så tunn, att en ny idé kunde riskera att spräcka väggen eller implodera till en smörja av ettor och nollor. Denna gegga skulle då förvisso bli enad i en fullkomligt oläsbar massa av forna antaganden och påståenden, men enad vore den. Vad som sedan återstod av det mjuka höljet visste då bara den som lyckades hålla sig ovanpå. 

Alla de som trampat på gungflyt av obegripligheter, alla de som satt segel ut i det okända, samtliga som då fortfarande haft möjlighet att hålla samman, kunde kuppa och guppa i grupper, bort och iväg från sörjan. Kanske var det av simpel rädsla för att se ballongen explodera, möjligen var det en enkel vilja att överleva störtfloden av dumheter, det finns förstås även en liten misstanke om att själva resan bort varit målet hela tiden, eller att allt det där som inte gått att förutse och som hade gett livet en spännande krydda i själva verket varit meningen med livet. Men om den slumpmässigheten vet inte sörjan, den känner förstås till ordet och kan med stor exakthet kalkylera dess frekvens i metabloggsfären, men en kapacitet att ta in det subversiva i ordets innebörd, dess tankar om frihet, trivsel, skönhet, dofter och smaker och dess förmåga att skapa kärlek, saknas. För att verkligen förstå slumpens inverkan på idéernas födelse krävs en kännande kropp, och blotta hotet om att förstå sig på människans irrationella tankar skulle brisera hela den mekaniska apparaten. 

 Motstånd är en biologisk handling, det är en obändig fantasi som hjälper en organism att samarbeta med andra organismer för att överleva förtryck och utrotning. Men motstånd är mer än överlevnad, det handlar om samvaro, en enande och helt kroppslig förmåga till njutning som bildar grunden för allt liv. Kärlek är en sådan motståndshandling, omsorg och empati förstås, men sist men inte minst, humorn och självdistansen och förmågan att se sig själv som litet tramsig och tradig i grupp. En perfektionistisk och omnipotent maskin däremot, är sårbar i sin kuvösa ensamhet. För överallt där behovet av andra finns och där som tillkortakommanden tillåts existera, där föds något som liknar vår mänskliga kulturs demokrati. Leve mångfalden!

Nu läser jag Det vilda hoppets geografi, av Anita Goldman.

Contraband - Lady for Today

Neil Young - Words (extended)

status

 Spankulerar rundor i täppan. Bedömer gårdagens sista tillskott av plantor som jag fått av K, ser på torkans begränsningar i köksträdgården, och på hur omproiriteringarna efter sommarens semesterfrånvaro fallit ut. Trädgårdsmästarens skugga och allt det dagliga arbetet och ständiga plockandet och lukandet är såklart trädgårdslandets bästa näring, ändå tycker jag att vi har klarat oss ganska fint, trädgården och jag. 

Det tar sig med vinterträdgården. I detta nu sitter jag samtidigt inne och ute och spanar på grönskan ifrån trädgårdsmöblemanget, bakom ojämna sekelskiftesfönsterrutor kan jag se på hur det växer där i utomhusrummet. Nya planer föds, skiftande färger och väderlekar ändrar paletten. Och om nätterna när dörrarna sluts, uppstår ett nytt rum som tar in omvärldens alla ljud. Igår hördes två kattugglor, troligen är det årsungar, en skällande räv på avstånd, och så något mystiskt och obestämbart... när stearinljuset fladdrar till kastas reflexer som studsar mellan glasrutorna, men, så snart springorna är tätade kan jag plantera om avokadon och börja odla passionsfrukt och fikon. Drömmar, drömmar. 

På ett litet tillfälligt loppis under cykelturen till utebadet stod en gammal pardörr med karm, och även om dörrarna, vredet och karmen stod på olika platser i det stora magasinet var det som att de väntade på mig. På några minuter fick vi dragit fram delarna och gjorde affär, och jag hann även till badet före stängningsdags. Dörren visade sig komma från grannbyns finaste gård, där det nya, unga ägarparet hade rivit och skapat sig en "fräsch och öppen planlösning". Nu står grannlåten här i mitt uterum och väntar på gladare dagar, för jag är ändå kulturtant och ett under av planering...

Men så länge drömmarna lever, lever jag. 

det går framåt på baksidan

Jag läser också. Just nu En ung läkares anteckningar, en fantastisk novellbok författad av en ung Michail Bulgakov. 

Tidigare: Kejsarn av Portugallien, Selma Lagerlöf med ett briljant förord av Sara Stridsberg, och Alice i underlandet/ Alice i spegellandet av Lewis Carroll med självklara illustrationer av John Tenniel. 

Drömspel

 I drömmen ser jag fjällpiparen fälla upp sina vingar över huvudet och frysa i en pose värdig en balettprimadonna. Under ett befjädrat snedsegel fångar hon solen en kort stund, men strax lämnar hon oss gapande, för att i en mycket snabb rörelse försvinna i en flack flykt och kryssa bortom synhåll. Den tilltänkte åskådaren följer efter tills de möts igen och det förunderliga spelet börjar om. Snart kommer hon att lägga sina ägg i en så vindskyddad plats som det bara är möjligt ute på fjällheden, och han skall få ägna resten av den korta sommaren åt att vakta boet, en stund gemensamt ruvande, men snart kläcker och matar han ungarna på egen hand. Han är den utvalde. Från toppen av ett annat vindpinat tusenmetersberg, just bara en kort vandring därifrån, hörs en tunn lärkstrof. Sången går med sin ljusa klang rakt igenom vinden, och se, där uppe i luften svävar en liten fågel och jag ser den nu, ser på hur den landar på en av de runda stora bumlingarna som vilar intill de djupaste branterna. Majestätisk i sin litenhet, även då de båda hornen är nedfällda i vindbyarna, sjunger han vidare och sången förs vida över vidderna av vindarna. Där som berglärkan har valt sin plats hittar snart inga honor mer, de flesta har valt en rikare nejd längre västeröver, och jag betraktar detta sorgesamma durspel över en förändrad evighet med en blandning av förundran och fåfängt hopp. Bryt upp, bryt upp! diktade Karin Boye och även hon skulle försvinna bakom en sten i gryningen. Så jag vill i mitt snarkande tillstånd skrika, skrika att Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

För det är en vandringens tid, förflyttningar sker och gränserna är som alltid fatala barriärer som bevakas av de redan besuttna.  

Från en tuva invid en flack sten på en av de vida betade renmarkerna lägger jag mig på rygg och spanar upp mot himlen. Rakt över mig flyger femton ljudande fjällgäss i samlad tropp, just där har min stora dröm gått i uppfyllnad, just då vill jag aldrig vakna mer. 

Men då vandrar blicken plötsligt nedåt och hamnar i höjd med de frodigt blöta, gröna raningarnas många smörbollar. Där som fläcknycklar och låsbräkenblad gömmer sig döljs en annan förborgad hemlighet som kan njutas av den som vadar lågt. Här nere i dyn, ibland vass och blöta pussar, bland enkelt starr och vanligt gräs syns små smalnäbbade simsnäppor hoppande fånga sin middag efter en lyckad parning. Och om jag återvänder till drömmarnas land, nog kan jag väl få se den synen igen en dag. 

Jag läser Herrarna satte oss hit, av Elin Anna Labba

The Pretty Things - Come See Me i en video inspelad i Stockholm 1966

Expedition

Emma Zorn läsande, 1887

 En expedition måste innehålla strapatser och lärdomar, det ingår i konceptet. Så när jag blev inbjuden att delta i en sådan, tog det inte lång tid att besluta sig. Låt mig kalla denna exklusiva resa för Expedition fyrbåken och släpvagnen, eftersom lasten hos den ene fylldes på med både det ena och det andra ur arsenalen av kunskaper hos den andre under resans gång. Är man dessutom hänvisad till en minimal yta under tiden, blir resenären snart varse vikten av att lägga egot åt sidan. Nu krävs en vilja att komma överens för att nå det uppsatta målet. I mitt fall var det inte enbart resan som hägrade, där fanns även ett visst mått, kanske till och med en icke så ringa del, av en vilja att testa hållfastheten i skapade livsrum och värderingar. Tänja litet på bekvämligheten, göra avkall på invanda mönster och ge luft åt framtidsdrömmar. En dylik resa är förvisso utmärkt om man, som jag, betraktas som åldrad och överakademiserad och därmed har blivit osäker på sin samhällsroll. Den bygger nämligen karaktär. Man får möjligheten att se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget (även om egot alltid finns där i bakgrunden). Man får slipa litet på de vassaste kanterna, så nya frön i färska fåror, slå upp fönster och maka dörrar där sådana inte funnits, och lufta ut nattstånden lukt. Ja, ja du förstår. Man tar den andre på allvar, helt enkelt. 

För egen del var det förstås inte bara samhällsjaget som låg i fatet. Med den där ålderns rätt fanns även en tanke på möjligheten att bygga ett liv utanför yrkesetik och samhällsroll och vad är då bättre än att embarkera gemensamma upplevelser och äventyr. En expedition ger många utsikter. 

Bland alla dessa intryck tillkommer naturligtivs även yttre omständigheter. Sinnesintrycken. Hur skulle det gå med de ökända myggen, höll kappsäcken måttet, skulle tekniken fungera, och om kunde man då lita på väderleksrapporterna? Praktiska ting som mer än kanske någonsin förut skulle styra över en skånsk, neurotisk personlighet. Men det norrländska lugnet, dessa stadiga blickar och underfundiga och fåordiga samtal, ihop med en lika karg men gästvänlig miljö gav en klangbotten åt något som jag tar med mig in i framtiden. Man lärde sig snart samtala utan alltför mycket ord, lärde sig att det där att leva samman innebär att dela även det som är obekvämt och litet skämmigt. Att göra bort sig, skramla, vara trött och ha ont, vara heltigenom mänsklig och ta konsekvensen av det. Sådana saker är visserligen bra att rusta sig med när arbetsliv och myndigheter knackar på dörren men framförallt är livet bra mycket enklare och roligare i par än ensamhet i ett framtida bagage. För som det sägs, lär man för livet. 

Jag uppskattar närhet igen, och vet att när jag nu skriver detta är det färgat av en rosa dimma av saknad. Men så länge kappsäcken håller och myggen är få kan underverk ske. Jag tror på det och på att livet är en ständig resa. Men denna plötsligt påflugna leda.... varifrån kom den? svaret är förstås bortskämdhet. Denna ljuvliga frestelse. 

Kebnekajse - Resa mot okänt mål

Reselitteratur: Sommarboken av Tove Jansson var det enda som hanns med, men oj vilken fenomenal sommarläsning. Jag läser nu: Zorn - Ett liv, en tid av den nyligen avlidne Per Svensson. En smula för mycket fokus på namn inom ekonomi och finanser för min smak, men i övrigt en mycket läsvärd och klok bok, något för alla som vill veta mer om fenomenet Anders Zorn och hans moderna samtid. En samtid som även slår mig som samtida. Inte mycket har hänt med den misogyne mannen eller det pengatokiga idealet, det radikala 1960/70-talet ter sig alltmer som en liten repa i skivan. Och så missar jag aldrig Martin Aagårds penna, med viljan och orken att reagera på samtidens dumhet och arrogans. 

vi vill leva

 Det pågår så många krig, på så många fronter, och så fort går förändringarna, att det känns övermäktigt att sätta fingrarna på tangenterna. Tiden är sannerligen ur led när både inre och yttre repressiva hot vilar över vad som kan sägas. För vem vet vad som är värst, en korrupt regim, eller en schizofren? Kombinationen är sannerligen ytterst ödesdiger. Men den upplevda störtvågen av nedgångar får inte vinna mark, även de små framgångarna måste tas tillvara på och lyftas fram. Annars urholkas moralen. 

För att inte förtvivla alldeles gör man små triviala saker på avstånd; skriver något till regeringskansliet, mailar en behörig på någon myndighet, skickar en slant till rättegångskostnader, eller tar ytterligare en prenumeration. I städerna och byarna samlas människor för att visa solidaritet med sorgen och känna tillhörighet med likasinnade, men här utanför är det svårare. Här ute gör kampen i det tysta att locket på tryckkokaren börjar gnissla, så när jaktlaget kommer flyger toppen av. Unga stroppar från städerna med sina nya svindyra dödsapparater ska minsann inte komma här och hindra mitt under fågelsångsnatten. Det blir nog till och med ett finger i skyn ibland, är jag rädd. 

Förändringar som är monumentala och svåra att bemästra gör så. Inskränkningar i yttrandefrihet, rörelsefrihet och tanke för lätt med sig omoral. I frustrationen blir man oöverlagd, tankarna förkortas och förtvinar, det är som om orden gör oss mänskliga. Och även om jag vet att oavsett orsak, så är den förestående smärtan den värsta man har upplevt. Ändå jämförs den med allt det där oupplevda. Det där omöjliga att greppa. För det går absolut inte att förstå. Krig, svält, tortyr, utrotning, grundlös orättvisa. Smärtor som är så outhärdliga att de måste begränsas på ett kognitivt plan för att man över huvud taget ska orka leva med vetskapen om att de existerar. Jag kan inte förstå världens smärta, men jag vet att den finns. Jag vet att den är reell. Men jag vet också att en annan verklighet finns. Den där gröna, lummiga, varma, mätta och söta, berusande verkligheten. Den som gör att jag går ut, även om det så bara är för att glömma. 

Härliga glömska som gör att jag kan få låtsas som att det regnar... Och även om det är något som skaver när jag vadar runt i den skira men knastrande torra grönskan, så känns det skavet bättre än total ignorans. 

Såret efter Hihoshima är fortfarande vidöppet. OBS Långessä av Dan Jönsson. 

prosaisk

 

Hon tycker om att lägga sig platt och vara trist.

Hon tycker också om att säga emot när de flesta håller med.

Hon ägnar mycket av sin vakentid åt att tänka. Vid närmare eftertanke tänker hon att hon gör det när hon sover med.

Det är ett av hennes stora intressen att göra saker långsamt och sådant som de flesta skulle tycka var onödigt, som att handdiska och elda i vedspisen, skrapa fönsterfärg, laga kläder och sticka raggsockor.

En vurm hon har är att lyssna på insekter. Hon vet att de har något viktigt att säga och hoppas att en dag förstå vad.

Snällhet är livets melodi. Att säga ifrån när någon är ond eller elak är hjärtas rytm. Hon kan vara ett åskmoln i vadmalsbyxor och en sidenkimono i sommarregn. 

Hon älskar nämligen väder, särskilt ljudet av regn mot lövverk. Kan inte leva utan naturskogsluft eller sumpskogsvatten och skulle aldrig förlåta den som vill beröva henne rätten att njuta av dem.

Hon är världens ocoolaste och jobbar stenhårt för att det ska så förbli. 

Terry Reid - Superlungs live i Paris 1970

OrgOne - Be Thankful For What You Got

grader i helvetet

 Medan vi pekar finger mot väst och öst ligger vårt gamla vackra Europa med sina ståtliga städer och medeltida byar och darrar i skyttegravarna. Länder, som vårt eget, har fastnat i ett paradigm som förespråkar frihandel till varje pris, kosta vad det kosta vill, för invånare, växtlighet och djurliv - när företag och näringsliv täcker toppen av tårtan likt en överdimensionerad tulipanaros. Men låt oss då inte drunkna i mörkret under kläggsörjan utan komma ihåg, att fem lyror är fler än fyra olifanter - och att det är vi som avgör toppens framtid. 

Vi.

Vi är folket på landet som kräver mötesplatser. Vi är folket i städerna som kräver boende. Vi är barnen som kräver utbildning. Vi är havande, gamla, sjuka och slitna som kräver vård. Vi är ensamboende och barnfamiljer, naturälskare och kulturälskare, och vi kräver utlopp för våra intressen. Vi kräver insyn i bankernas förehavanden med våra sparade sekiner, vi kräver mat och husrum, kräver att kunna laga maten, tända belysningen och värma oss när - vi - vill.  

Vi vet att ett framsteg kräver uppoffring. Vet, att bekvämlighet kostar. Vet att vår kropp är en av många, många, många fler som kräver rum, tid, och verklighet, utöver den stipulerade belåningshärva som nu försöker övertyga oss om att vi är ensamt ansvariga för samtliga uttalade kriser. Vi kan, och måste agera. 

Nu.

För vid tvåkommafem grader är det för sent. 

långsyn

 Trump ser världen som sin koloniala marknadsplats och Putin ser imperiet Ryssland som en privat angelägenhet. 

 

Ponera att vår egen regering och riksdag ser på naturen som en ursäkt och orsak för exploatering, och att resultat därför alltid syns i aktieutdelningar. 

 

Blir det då inte omöjligt att analysera, intellektualisera och diskutera sådant som handlar om existentiell hälsa? Blir det då inte stört omöjligt att dryfta och göra sig förstådd kring sådant som handlar om framtiden. Blir det då inte ytterst volatilt och kontraproduktivt att låta marknaden och näringslivet styra våra utbildningar, särskilt när vi under den senaste månaden har fått se vilka oväntade och vitt skilda grepp som krävs när slumpen griper in i skeendet. 

 

Jag tror att det är lönlöst att försöka intellektualisera Trump, han är en simpel kolonialist. Vad Putin anbelangar, överanalyserar han sin position genom diverse kvasihistoriska konspirationsteorier som en sann imperialist. Denna enkla modell är enkel eftersom det vi står inför är simpelt.

De är båda diktatorer och likt alla antiintellektuella maktpersoner ser de sanningen och bildningen som fiender. Simpelhet och enkelspår är hela världens nemesis. 

 

Angående Musk finns ingen bot eller förståelse, den mannen är fullständigt bindgalen. Samtidigt, i Sverige ses framtiden i ljuset av ett genomdigitaliserat samhälle. Teknokratin har blivit teknorojalism och fullkomligt friska livmödrar kan plockas bort eftersom de ses som en livsfara. Mot denna stålhårda och otrygga fulhet som bakgrund är det inte underligt att våra livmödrar vägrar att bära barn. Det är en naturlig protestaktion.

Men det finns motgift: utbildning i humaniora, bildning och allt som brukar kallas för mjuka värden- alltså exakt det som just i detta nu håller på att klassas som onödig kunskap. Det sker nu, i Sverige.

 

I världen syns motståndet:

摆烂  (Bai Lan)

躺平 (Tai Ping)

Aurora

Novi Sad 

 

mjuk makt

 

Nannie Porres - Willow Weep For Me