Jag är en tvivlande person, så gott som allt jag gör utgår från tvivlet. När Anne Carson utnämndes till litteraturpristagare påmindes jag om hennes ord, och på hur René Descartes mest kända uttalande har förvanskats till ett massproducerat tryck på t-shirtarna eller kaffemuggarna på trademarketingkontoret. Dubito, ergo cogito, ergo sum, som han egentligen sade, innebär ju raka motsatsen. Tänkande, menade Descartes, utgår naturligtvis från tvivel. Jag tvivlar, därför tänker jag, och därmed existerar jag. Reduktionismen, tänker jag som kritiker av förenklingar, är en del av vetenskapen och därför dess verkliga grundproblem. Det är ett problem, för intelligensen kräver mångfald för att fungera. För utan seminarierna, diskussionerna, de många olika vinklarna och synpunkterna, och slumpen - vad jag älskar slumpen - vore vi inte här idag.
Intelligens är känslighet för förändring, intelligensen bor hos organismen i sin helhet. Redan nere på cellnivå arbetar ett intelligent system på att klura ut lösningar på förändringarna som omger den. Reduktionism är en inledning på fördumningens väg. Tag uttrycket biologisk mångfald som ett lysande exempel.
– Biologisk mångfald behandlas idag som ett särintresse. Svenska politiker betraktar fortfarande frågan som något som biologer eller naturvårdsmyndigheter ska lösa. Men biologisk mångfald är i själva verket kopplad till ekonomi, konsumtion, markanvändning, samhällsplanering, lagstiftning, näringsliv och värderingar. Därför kan frågan inte lösas av biologer ensamma. Den måste integreras i hela samhället och ses som en samhällsfråga snarare än en miljöfråga. Han menar också att dagens svenska strategi för biologisk mångfald har en för låg ambitionsnivå och missar denna helhetssyn.
Jag läser om det där en gång till. Det är så bra. Torbjörn Ebenhard är en av de många duktiga mångfaldspedagoger som jag stöter på ibland. Du kan läsa hela artikeln här.
Biologisk mångfald är ett existentiellt problem. Inte något som kan fösas under mattan eller lösas lättvindigt genom reduktionism eller överfört ansvar. Biologisk mångfald är ett intrikat sammanflätat system av ömsesidiga behov där vi ingår som en art bland andra.
När jag vandrar i skogen en solig dag i oktober och plötsligt blir överraskad av en hagelstorm och jackan och byxorna blir plaskblöta och kalla tvekar jag en stund. Ska jag ta mig hem redan, efter bara två timmar? Och då tänker jag på Andri Snaer Magnasons ord som jag läste under nattens vakentimme; samtidigt som jag vandrar här och fryser, står jag på ett tunt skal på en boll av kokande magma som flyter runt en brinnande sol. Plötsligt känns ett skogsbad i hagelstorm ändå väldigt tillfredsställande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar