Fem grabbar lirar på gräsplanen vid utebadet, den minste springer så att han nästan kiknar och när bollen hamnar i vattnet tackar han för hjälpen. I bastun sitter fem ungar i alla tänkbara åldrar, kvinnan som sitter bredvid hyssjar åt dem och förklarar saker på mjuk sörmländska. Jag är den enda utomstående och ler och skrockar litet förtroligt. Hon frågar om alla barnen har bastat färdigt och det har några. Innan hon får med sig halva flocken ut till duscharna hinner någon utbrista att detta är det bästa stället i världen. Sedan går de ut och stänger om sig. Här inne tetas mellanungen litet med minstingen och säger med glad röst att man bara kan simma om man vågar dyka under vattnet. Minstingen svarar med en litet finurlig ton, att det gör han nästa gång. Jag frågar om de är på semester. Ja, säger den som är gammal nog att veta vad semester är. Nu har de bastat klart och kliver ner från lavarna den ene efter den andre, mellanungen först och minstingen som kravlar ner sist stänger och vinkar genom glasrutan. Jag vinkar tillbaka.
Jag tror att landets trevligaste invånare bor i landets fattigaste kommun. Hit reser de trevligaste turisterna. De som bor här verkar trivas, de är stolta trots allt det där som har skrivits i tidningen om social dumpning, mögel och boendeskandaler. De håller ihop. Kanske för att platsen inte känns segregerad, kanske för att grannarna ser och månar om varandra, kanske för att de vuxna som bor här kan vara trygga med att barnen har något vettigt att göra. Kanske för att naturen runt omkring känns välkomnande, och kanske för att tåget som går tvärs igenom orten gör det möjligt att lämna, om så bara i tanken. Kanske för att de som jag möter här i sommarmiljön faktiskt är nöjda med livet de har och lever. Kanske de struntar i om de får eller inte får äta kött varje dag. Kanske de vet att det finns andra värden i livet. Det tror jag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar