Det krävs inte många minuter innan jag beslutar mig för att inget skriva, allt jag vill ha sagt är redan sagt, och allt jag känner är redan redogjort för. Risken är alltför stor att bli långrandig, man orerar och glömmer bort att lyssna in det samtal som borde gjorts istället. Jag har dock nyligen fått erfara en sak i verkliga livet som gör att jag ändå måste försöka.
Min lilla tes idag är: I det verkliga livet som pågår har något skett med diskussionstekniken, min erfarenhet efter en resa på tu man hand är att det goda samtalet och meningsutbytet har blivit utbytt mot en polemisk paneldebatt, där den ene skall orera och underhålla, medan den andre förväntas besvara detta på ett konfrontativt vis och helst avfärdas. Rent tekniskt fungerar det då som ett schackparti eftersom den som öppnar har störst chans att ta hem spelet. Den andre, den så kallade motståndaren, får finna sig att besvara utspelet och reduceras då automatiskt till att bli antingen en medhållare eller en förlorare. Från ena sidan görs ett påstående, som baserat på redan gjorda ställningstaganden utgör samtalsämnet, och den andra sidan har inget annat än att ge svar på dessa tankar. Inte sällan sker därmed svaret i underläge, dels eftersom förutsättningen är given, och dels för att motorn under debatten är dess mycket korta livslängd. Man hinner inte ge sin egen vinkel på historien, eller sätta saken i perspektiv. Bildningsdiskursen uteblir. När oratorn försåtligt håller sin hand på ditt lår under grova förolämpningar kan den tilltalade krångla sig ur situationen genom list, skratta åt saken och diplomatiskt visa att den andre i alla fall är underhållande. Och är man inte fysiskt fast i situationen kan man göra en avledande manöver, som att sätta på sig skorna och implicera att solen skiner och att det finns en annan verklighet där ute.
Det är inte enkelt att enas alltid, det skall gudarna veta.
För att kunna enas krävs det att man tar upp samtliga vinklar, visar intresse för andras inställning och framför allt antar en kritisk blick på samtliga vinklar, inte minst de egna. En vilja till enande helt enkelt, och i brist på detta (och förståelse för att fullt samförstånd är omöjligt), så åtminstone i respekt för den andres mening. Detta är vad som krävs i ett demokratisk statsskick, och i förlängningen i hemmet.
Bristen på värdighet mellan två meningsmotståndare har smittat av sig på privatlivet. Det goda samtalet mellan likvärdiga och intresserade individer har blivit sorgligt obsolet. Det gäller tydligen att fånga upp den enda fråga som man behärskar och se till att hålla kvar den tråden under hela samtalet, och eftersom tiden är knapp blir diskussionen en fråga om rätt eller fel. En envägskommunikation leder bara in i en återvändsgränd, det säger sig självt och så ser förstås inte ett gott samtal mellan tänkande människor ut. Allra minst om samtalet avslutas polemiskt med genmälen som att man föreslås flytta från landet om man kritiserar kommunens åldringsvård, eller blir kallad konspiratorisk bara för att man anser att alla bör ta ansvar för sina beslut. Ett samtal behöver olika infallsvinklar för att inte helt stagnera och dö tråkighetsdöden. I sådana fall blir den enda lösningen att skratta högt, eller att gå ut i solen.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar