berättelsen om berättelsen

vy från Ladonien

 I alla kulturer finns berättelser, det är vad man kan kalla etnocentrerande entiteter som sammankallar, enar och förenar en grupp människor och därmed även definierar sin motsats. De mest framgångsrika berättelserna är de som skapat ett system för traderande, det kan vara minnes- eller skriftsystem, olika sätt beroende på behovet av att konformera och bli konfirmerad. Vetenskapen är en sådan berättelse, religioner är det, likaså statsformer och juridisdiktionen. Sammantaget har dessa konformistiska, uteslutande och renodlade berättelser haft en enorm påverkan på den övriga befolkningen, varav en del hamnat utanför och valt, eller varit tvungna att särskilja sig från gruppen. Man brukar säga att en diaspora sker på två vis, med fötterna eller med eld, helt beroende på vilken möjlighet människan har att påverka sitt liv. 

Det mest framgångsrika (i meningen tillväxt) sättet att påverka en grupp människor på är genom tre olika kampanjer. Man inhägnar ett stycke land. Man gynnar energi (livs- och drivmedel) som går att plundra. Man monopoliserar vapen. Genom dessa tre kampanjer kan en stat växa exponentiellt, samtidigt som missnöjet hos invånarna stiger och staten snart kommer att kollapsa på grund av ett inbyggt systemfel som kallas orättvisa. Man brukar ge stater en medellevnadstid av ca 210 år. Det finns exempel som gått fortare och mycket längre, men när folket gör revolt eller går sin väg är resurserna för att bygga tempel och palats borta. Möjligheter öppnas för den breda massan istället, nya uppfinningar och nya berättelser. Vid riktigt hårda konflikter har de överlevare som varit mest trängda under en regim fått fly till oländig terräng, gärna upp i bergstrakter, där de kan få lov att leva sina liv som de varit vana vid i tider av fred. 

Runt omkring i världen finns statslösa enklaver som har fått fly förtryck, där små folk berättar sina särskilda sagor vid sina specifika lägereldar. Det största klustret av sådana enklaver kallas ofta Zomia, efter ordet zomi eller bergsmänniska. Grupper, klaner, kalla det vad du vill håller antingen fast vid en hierarkisk tradition eftersom kampanjen är enkel och lockande för människor som vill ha makt och status, oftast män med ett svart psykospektrum. Men snart kommer även dessa förtryckande regimer att implodera eftersom orättvisor gör att osämja uppstår. Eller så bygger man en ny tradition, baserat på erfarenheterna, och väver in förtryckande hövdingar, orättvisa, klimatrelaterade svältkatastrofer och en sång om frihet i sin berättelse. All form av berättande finns där för att konsolidera, trygga och glädja, men inte alla lyckas med det. 

Den form av statsbygge som bygger på lust och samarbete har en tendens att bli mycket långlivad, och tro mig när jag berättar, att folkminne är en seglivad sak. Människor vill inte bli förtryckta. 

Jag läser nu Goliath's Curse av Luke Kemp och har läst Mitt skydd och min storm av Arundhati Roy, fantastisk litteratur.