Nu skådar man snart en ljuvlig blomstertid, men emellanåt måste det ännu eldas även två gånger per dag, och se så veden minskar inför kommande vinter. Det är dubbelt bedrövande för en sparsam individ att inte kunna ana hur framtiden ter sig. I upplevelsen att livet allt oftare sker i ovetskap, dels kring vädret, dels kring omvärlden, måste en passa sig noga från att ren skrock och fullt ut ovetenskapliga rön tar mark och rotar sig. Dessa avarter har en förmåga att gro vid räddhågsna tider.
Under uppväxten levde jag i den glada förvissningen om att framtiden kunde ordna sig, bara man såg till sig och sitt hus. Då skojade vi om osäkerhet och avvikande livsprinciper. Nu är kriser och vandelsprövning inte längre underförstådda som lustifikationer, utan bestämda som princip. Luddigare ord än vandel är svårfunnet, det säger mycket om tiden vi lever i. En tid när pekpinnar och dogmer tar över där som kunskapande och förklaringar saknas, och när förståelse för det som är olika har ersatts av förtryck av detsamma. En tid med en illa förvriden syn på mänskligheten och hennes alla ärliga sidor. Men även jag har ibland tvivlat, särskilt över mina egna kunskapsförmågor kring Konsten och det konstnärliga - mina två ben! Och då minns jag en annan princip; nämligen den att när estetiken står inför arkebuseringssvadronen brukar det vara matematiken som avgör utfallet medelst raka linjer och gyllene snitt, denna återkommande tankefigur där idén om formen förtrycker innehållet brukar under ett förskönande epitet kallas klassicism.
Rakt och gyllene är på många sätt även nutidens melodi. Jag ser en oroväckande framtid för däggdjurens livsrum och sår därför rosenskära och blodtopp och sätter lök, gräver bland maskar och kryp och gömmer mig bakom en vedartad skärm av avenbok och lind, hägg, pil, jolster, och brakved, rönn, kastanj, lönn, al, rödbok, sälg och oxel. Snart sluter sig grönskan, snart sluter sig glömskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar