Krisen och slumpen

smörboll, en riktigt fet sak

 Jag läser en bok som heter Krisen, den är skriven av Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia och boken är rikt illustrerad med foton tagna av honom under sina resor i Europa. Jag får följa med i en dystopisk rutt där han guidar genom den västerländska ekonomin, konkretiserad genom aldrig färdigbyggda byggnadsprojekt och ödsliga nedlagda fabriker. Jag möter människor som Enrico Mattei, en av alla dessa historiska guldkalvar som marknaden haussat till megalomaniska nivåer och som slutligen blivit avrättad av densamma eftersom avkastningen inte motsvarade förväntningarna. Samma visa löper genom hela den mänskliga ekonomiska historien, det är bara namnen som ändras.

Vi upprepar oss, vi människor. Gamla mönster återfinns i historien, men återberättas ständigt som vore de en nyhet. Ibland dyker en apart figur upp, någon som kan bekräfta att vi är på väg mot en bättre, större, viktigare och smartare framtid än någonsin, men den figuren ingår i samma narrativ som vi har skapat och bekräftar enbart det vi redan vet och förstår. Jörnmark beklagar vår samtids brist på verkliga genombrott, och säger att Trotskij hade rätt när han sa att Hela den historiska processen handlar om hur historiska utvecklingsförlopp bryts genom tillfälligheter. Vore vi biologer skulle vi säga att samhällsutvecklingen bestäms genom det naturliga urvalet. Han lägger således allt i slumpens vågskål, för som ekonom har han ägnat livet åt att förutse och prognostisera framtiden och behöver en utväg. Även om han är självkritisk och lärd inom sitt gebiet bygger även han sin teori på redan befintligt material, och på ett 1800-talscitat som förvisso låter som en sanning, men har redan blivit omkörd av verklighetens slumpmaskin. Människan själv. 

En ekonom är skolad i framstegstanken. Precis som de tekniker, politiker och jordbrukare som baserar sina prognoser på ekonomiska kalkyler och tror att de kan förändra jordens resurser. Den dagen vi som art inser att perpetuum mobile inte finns, och att jorden är ändlig, då har vi förmodligen redan sett bergen smälta och haven torka ut. Varför kan vi inte bara vara nöjda?  Begärslogik heter det visst.  

Vad Jörnmark förmodligen inte tänker på är att människan är en biologisk varelse, och som sådan beroende av den rytm som hon fått med sig i sitt DNA. Det vi kallar liv är en rest eller spegling av uratomernas dallrande rörelser i kosmos, ljudet återfinns i bruset hos vattendrag och vindar, i naturkatastrofer och börskursers variationer och spelar man en gibbonapas sång på dubbel hastighet låter det som fågelsång, långsammare liknar det valsång. Tempot och rytmen i ljudkurvan bildar exakt likadana mönster, oberoende vilken hjärna eller receptor du äger, eller om du är vad man brukar kalla en levande organism. Det enda som skiljer är skalan och tempot. Vi är sammankopplade, länkade i ett fantastiskt och sinnrikt system som kan göra oss samstämda med jorden. Om vi bara vågade lätta ankar.