Unna saj

 

hedblomsterns sista sommar

I ett tidigare inlägg skrev jag om glädjen att säga ja, så för att inte riskera att fastna i ett populistiskt paradnummer som jag kallar nyliberal positivism tänkte jag nu berätta för alla oss missbrukare av frihetsbegreppet och villhövare att ett ja förutsätter ett nej. I glädjen att säga ja döljer sig förstås ett ännu lyckligare nej, tack. Genom att kunna avböja ett erbjudande, en instinkt eller en hunger äger du den särskilda sortens rikedom som inte är alla förunnad. Du har redan, så nej tack. Du kan, men behöver inte. Du är nöjd. Privilegierad. 

Det är svårt att leva i ett ständigt utbud av tjänster, jag har själv levt ett halvt liv med ätstörningar, för oss som vuxit upp i åttiotalets nyfunna överflöd var det en obligatorisk utbildning för medelklassens lundastudenter och vars lilla kalorimanual gick att köpa i fickformat på akademibokhandeln, i själva verket naturligtvis värsta sortens välståndsmissbruk och extremt skamligt. Men som vanligt, med utgångspunkt från allt som jag ogillar hos mig, och med skammen som strategi har jag också fördjupat mig kring mitt levnadsskick. Blivit expert på trender och konsumtionsmönster och haft det som yrke. För var dag som går förstår jag litet mer om mekanismerna bakom frågorna hur och varför mitt liv kräver enorma insatser som förutsätter att andra blir påverkade. Oftast fungerar självpennalismen och jag får känna mig litet duktig. Inte någon missförstår mig när jag skriver att konsumtion utan behov är ett rikemansbekymmer, och att det är ytterst vedervärdigt. Så när jag drar mina koloniala kort, min ekofeminism och min präktiga, etiska kompass, navigerar jag så gott det går i en snårig skog med lågt hängande frukter. 

För oss medelklassprättar som lever i den rika delen av världen är det svårare att neka ett tillfälle än att acceptera. Man måste gå omvägar och förklara sig. Och i jämförelse med den glatt ovetande konsumentens mantra, "att unna sig är en materiell rättighet som ger guldkant på tillvaron och därmed glädje", eller "att ta för sig är att växa andligt" - är jag en bakåtsträvare och femtekolonnare. - Gör dig inte till ett spektakel, var inte en sådan tråkmåns, gör som folk. Skit i andra. Saker man hör emellanåt. I en materiell värld går det inte att beklaga ett överflöd, samtidigt finns det existenser som kan köpa hela länder. Deras rikedom ökar dessutom exponentiellt, och deras levnadsstandard förutsätter min existens. Jag tillhör därför pöbeln, men en rik pöbel som slipper ta konsekvenserna. Den som bor i konungariket förväntas inte bara, utan avkrävs faktiskt en skuld till staten att vara duktig konsument. Det är därför vi ska arbeta, utbilda oss, existensen handlar om konsumtion eftersom konsumtion är bra för tillväxten. Ta en kaka till. Ta två! Herregud, vill jag verkligen bli trugad? Jag håller huvudet högre än så, vill inte tillhöra pöbeln. 

Ändå är det så oerhört fattigt. Jag ser fattigdomen runt omkring mig, på skogens guld som omvandlas till lyxiga vrålåk, på hela världen som har blivit en mineralgruva och tummelplats för verklighetsflyende upplevare, på alla divalpar som ständigt måste uppgradera med lån och krediter. Allt vi gör skjuts på framtiden. Vi ser verkligen inte skogen för bara träd. Historiskt sett har vår art bara mått allt sämre sedan kolonialismen parade sig med kapitalismen. För när kulturer börjar värdera döda föremål högre än levande, krackelerar inte bara glaset på vår inre urålderskompass utan kompassen blir ett hinder för meningen med livet, för transglobala nätverk och multinationella företag. 

Gud, förlåt oss för vår tillväxt. 

Nå, finns det bot och bättring? Det enhälliga svaret har jag fått i böcker som handlar om ekonomi och historia, koloniala strukturer och rättvisepathos är att bestraffa de företag som gör sig skyldiga till brott (och tjänar på det) och låta dem betala för skadorna de orsakar. Hävda rättvisa inför lagen. Vi skulle omedelbart se hur stora multinationella företag som skapar klimatförändringar, miljöbrott och krigsskador faller för eget grepp. Samtidigt som goda idésprutor kunde göra sig hörda. Personer i maktpositioner, politiska och industriella ledare med fel personlighetsdrag för uppdraget skulle sakta ersättas med personer som saknar de tre svarta antisociala dragen; psykopati, narcissism och machiavellianism, som utgör grunden för all skrupellös verksamhet. Först när vi har rena kontaktnät och transportmetoder, och när vi kan träffa nya och gamla vänner över hela jordklotet utan att skada, har vi lyckats förlänga uppvärmningen, försurningen och massutrotningen. Fram till dess måste vi välja. Det är antingen "jag" eller "vi". Enkelt. 

Jag har läst mer utmärkt litteratur i sommar: Goliath´s Curse av Luke Kemp och Lapvona av Ottessa Mosfegh som har kallats både nihilistisk och omoralisk, och jag älskar den.