Så kom våren, så självklar att jag har glömt att berätta om det som jag vet att jag gärna vill komma ihåg. Koltrastens rörande melodier besvaras av en skugga en bit bortom reviret, och dubbeltrastens ekvilibristiska partitur och taltrastens sköna parafraser fyller luften tidigt om morgonen och sent på kvällen. Morgonsången är jag säkrast på, om kvällarna brukar jag törna in med en bok. Jag har ändå fått höra en morkulla sjunga snärtigt över tomten igen, och trädlärkan och skogssnäppan turas om att fylla dagarna med glada tillrop. Men min absoluta favorit är gärdsmygen, för även om jag kan höra honom sjunga hela året är det nu han visar sin fulla styrka. Och då måste jag alltid tänka; en sådan liten kropp och så enormt mycket kärlek. Det är verkligen fantastiskt.
Det finns många duktiga människor med, jag beundrar de som orkar och kan så mycket. För tillfället undrar jag hur det gick till när jag själv tog min examen, hur klarade jag av att läsa och förstå allt jag gjorde. Nu är jag helt slutkörd efter ett par zoommöten som jag inte ens har varit med om att organisera. Jag är väl zoomtrött som någon vettig människa kallade det. Det är väldigt många nya ord nu.
Simhallen har ännu inte öppnat, det är nu fyra månader sedan jag senast simmade. Jag märker hur svårt jag tycker att det är, eftersom jag undviker att skriva om saken och förtränger det genom att tänka på eventuella fördelar. Jag får träffa mamma. Men det hade jag kunnat göra ändå. Att inte kunna simma av mig stressen eller ta mig en lång och het dusch efteråt är något jag saknar, oerhört mycket. Det finns dagar då jag har litet svårt att hålla ihop molekylerna, och då är det skönt att våren är här. Jag går ut. Ute är det torrt och knastrigt, det är svårt att smyga men lätt att sätta sig. Jag sätter mig litet varstans där det låter fint, idag satte jag mig inte mindre än tre gånger. Igår blev det två, längre sittningar. Man gråter så fint till ljudet av en koltrast tycker jag.
Att känna sig överflödig är onödigt, men det blir så ibland. Jag har beslutat mig för att göra något av det, det får gå in bland övrigt i kartoteket som kallas mitt liv. Snart kanske jag hittar humorn där igen.
Lisa Eriksson Långbacka och Thomas von Wachenfeldt - Musik från norra Helsingland
G F Händel - Lascia ch'io pianga (Rinaldo) Philippe Jaroussky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar