Existens

Marcel Duchamp L.H.O.O.Q. 1919

 Existentialismen som teori försvann plötsligt under ett sekel av positivism och rationalistisk-strukturell maskinromantik. Att vi nu åter behöver en tvåhundraårig tanketradition som sätter människan i fokus är inte märkligt när vilsenheten och alieneringen, som många upplever i och med digitaliseringen och robotiseringen idag, går att jämföra med industrialismen. Existentialismens teorier tog form genom J P Sartres tolkning av Kierkegaard genom den unge Marx glasögon, och teorin har länge avfärdats som politiserad och behöver läsas om i nytt ljus. Vad sade protoexistentialisterna, och vad innebär egentligen existens. Hur började allt?  Här ska jag nu försöka att klargöra, det var längesedan jag läste filosofiska djupresonemang och funderingarna bakom kommer säkert att revideras allt eftersom jag läser och utvecklas. Bakom mig har jag främst Jonna Hjertström Lappalainens avhandling "Den Enskide" från -09 men även samtal, filosofiska poddar, och livet.

Kirkegaard sätter existensen i motsats till essensen, och menar att för att kunna bli erkänd och igenkänd som en person, behöver du först veta att du existerar. Utan den insikten har du ingen möjlighet att välja vilken väg du tar, och vilken människa du väljer att bli. Det finns enligt K. en mottaglighet hos oss, en flyktighet och strävan efter att förstå - denna medvetandegrad eller kategori kallar han den enskilde (hiin Enkelte), som skall förstås som ett tillstånd av ångest, eftersom alla möjliga vägar står öppna. Men det är inte bara här som skon klämmer för K., för i strävan efter existensen ligger det att ständigt återgå till detta embryonala, lidande inre som saknar etik, känsla, moral, kunskap och sinnlighet, för att kunna bli fri och utvecklas. K. beskriver denna existentiella tillblivelseprocess genom exempel på de mest problematiska personligheterna i bibelns gamla testamente, där Abraham och sonoffret är mest känd. K. blev med tiden djupt religiös men motsatte sig kristendomens dogmatik. Hegel hade en motsatt ståndpunkt, den att människan bär en inre kärna (essens) av kunskap är ett sista frö från upplysningstiden. En människa är inget utan kunskap, enligt hegelianen, och medvetenheten är sin egen kunskaps rörelse. Att se kunskapen som grunden för vår existens är i min mening inte bara klaustrofobiskt utan djupt problematiskt, särskilt då rasbiologi och genteknik har framhållits som vetenskapligt och etiskt legitimt för att skydda den mänskliga särarten från hotet om utplåning. Ett hot som i egentlig mening alltid har kommit från henne själv, som K. skulle ha sagt, och existentialisterna efter honom.

Kontextualisering är en av de metoder som använder existentialismen på ett nytt sätt, och gör detta genom att plocka in en mängd olika vinklar och synsätt, precis som feministisk teori med blickteorierna gjort sedan sekelskiftet 19-2000. Det går alltså åt rätt håll för förståelsen av det mänskliga, åtminstone inom vetenskap och forskning. Från vissa håll riktas fortfarande en misstänksamhet mot det undflyende varat, och särskilt vid frågor som ställer krav på absolut sanning, då dyker Hegel upp som gubben i lådan. Hegel byggde sitt resonemang på ett dialektiskt system baserat på motsatser (syntesen är en vinnare mellan två motpoler) och har varit praktisk att tillämpa i system där den polemiska retoriken råder, som inom politiken och juridiken - och stigande grad inom media. 

Kvantmekanikens pionjär Heisenberg sade redan under 1920-talet, att den ideala föreställningen om en vetenskap som totalt oberoende av människan (objektiv) är en illusion, och formulerade osäkerhetsprincipen som ett svar på den nya verklighetens totala slumpmässighet i och med kvantmekanikens nya världsbild. Vid det laget hade dadaismen funnits sedan ett knappt decennium, och surrealismen, som kom strax därpå var ytterligare en kritik mot att människan drevs mot att bli en maskinellt styrbar och förutsägbar enhet. Konst och poesi är två viktiga språkliga funktioner som länge har stått utanför förutsägbara kalkyler och kom som en stark existentiell motreaktion på ett förödande världskrig där maskiner matats med människors kroppar, och teknikoptimismen från 1800-talet hade skjutits i sank. Med konsten och poesin manifesterade upprörda existenser att det irreella, oförutsägbara och känslostyrda är existensens grundbult, som skapar livslust i ledan och glädje i sorgen. 

Den existentialistiska filosofin är bred, inkluderande och varierande i sin angreppsform. Så länge som vi människor ställer frågor som skall ge svar på mänsklig aktivitet måste vi söka svar där alla kan ingå. Subjekt och objekt i lika mån, genom öppenhet och kunskap. Jag skulle som svar på Hegel vilja säga att utan det oförutsedda vore vi inget. Det är när vi ställs inför det ovissa som existensen lyser som starkast, och det är här kunskapen om oss själva och omvärlden föds, gång på gång. 

 

Ebba Grön - Uppgång & Fall