xx

Jag tog min väska, en bok, tandborsten och ett par trosor och drog. Bilen fick stå på Å:s tomt, och med henne åkte jag in till K för vidare transport mot Göteborg. Så snart tåget rullade kände jag hur magtrakten mjuknade, axlarna dalade och glädjen sakta kom tillbaka. Äventyret, det var ju så längesedan. 

Ett år av pandemisorg, särskilt då de senaste åtta månaderna, då jag inte har sett eller träffat en människa mer än ett par gånger i veckan, har inte förbättrat mina redan taskiga stressnivåer direkt. Att man behöver social kontakt för att fungera i vardagen är så uppenbart nu. Varenda beslut som måste fattas dagligen, som att klä sig, allt kring maten, vad jag ska skriva om till arbetet, eller ännu värre; att handla, tar energi som jag saknar. Jag går på minus. När jag hade beslutat mig för att resa och fått klartecken från tösen, och det blev dags att boka biljetten, körde jag hem till Å eftersom bara tanken på varje enskilt beslut om avresetid, plats, byten, och val av dag var mig övermäktig. Sällskapet räckte. En utbränd hjärna är faktiskt helt körd på egen hand, därför gjorde det mig extra gott att se att det finns ett alternativ till min verklighet, att min tös lever i den rätta.

 

 

 Leende människor, pratande människor, skrattande, njutande, lekande människor, att komma till Göteborg var som att hamna i Schlaraffenland. Folk log när de cyklade, och drog leende på barnvagn, eller när de stod i kö till spårvagnen, och all den lyckokänslan spred sig in i mig, så att när jag mötte upp tösen vid Järntorget efter veckans sista teamslektion, var det som om pandemin aldrig hänt. När vi sen tog oss en kaffe på tösens stammishak Cigarren, där en snygg man bakom disken skämtade och log brett ihop med oss, så var det för första gången på sex månader som jag kände igen mig själv. 

 

Solen sken, fåglarna kvittrade, vattnet i kanalen blänkte, ölen på Stigberget var kallt och gott och även här var barägaren snacksalig och trevlig. Vi hann göra några rundor på secondhandshopparna med, och handlade både kläder och musik innan vi tog vägen förbi det vackra Högsbo, hem till tösen. Där höll vännerna på att laga mat och vi satte oss i köket och pratade, pratade, pratade och pratade och inte en enda gång strejkade hjärnan. När sista spårvagnen skulle gå visade mig tösen till hållplatsen där min vän bor, och så skildes vi åt för att fira lördagen på var sitt håll. Hon sin tjugoårsdag ihop med sina vänner, och jag ihop med min. Tjugo år. Det är förunderligt vilken tur jag har haft. Att vara mamma till en dotter som min är ren och skär glädje, och glädje är mat för minnet.

 

Stigbergets West Coast IPA, såklart

Jag tror att vi får lära oss att leva med Covid, inte mot. Att stänga ner samhällen så som har gjorts, slår olika och som vanligt värst mot de som redan har det snålt. Små kommuner i det skånska inlandet har reducerat allt som gör livet uthärdligt och de sociala banden har spänts till det yttersta. Resultatet är en utsatthet som nu går att läsa om i tidningarna, men som gick att förutse redan för ett år sedan. På tvärs emot allt gott vetande har kvinnojourer lagts ner, och hemlösas soppkök stängts. Det är en bisterkall verklighet. 

 

Fotheringay - The Sea