Anas crecca II

Doften av tibast ligger tät på sina ställen

 Under dagen blev det naturligtvis en promenad till fiskdammarna igen, för att undersöka om platsen kanske hade fallit krickorna i smaken. Framme vid den större dammen noterade jag en nötväcka med näbben full av något som jag inte kunde avgöra, den försvann strax in i ett hål i en av de perforerade alarna vid dammens strandkant. Jag lade mig ner på rygg strax under, och genom kikaren kunde jag se på hur hon återvände med mer material, säkert sex gånger under den korta tiden jag var där, och innan jag beslutade mig för att lämna henne i fred. Hemma igen fick jag kolla  upp vad det var jag hade sett, och förstår nu att det måste ha varit en hona som kanske redan har skaffat sig en kull. Jag ska hålla litet koll framöver, det skulle vara roligt att se hur det fortskrider. Vid den lilla dammen fick jag snart höra det karaktäristiska krick-krick-krick, och strax därpå kunde jag även se honom simma runt bland det täta trasslet av sälg och pil, i lugnt och makligt tempo. Hanarnas ljusa fjäderdräkter och bjärta huvuden syns tydligt när de flyter fram mellan ruggarna, och avleder därmed skickligt intresset från honorna där de ligger och trycker. Sen är de oerhört tjusiga med, förstås. Under tiden jag satt där och kikade kunde jag räkna till två krickande hannar. Paren bildas redan under vintern så det låg med all säkerhet två gömda honor längre in, och ibland hördes det ett milt kvackande som jag gissar kom från dem. En stund flög en röd glada över oss som cirklade ett par varv, men fortsatte sedan åt sydost och till mer öppna fält. När markägaren fällde de grövsta ekarna här under den gångna hösten passade han även på att minska omfånget på dräneringsröret mellan den mindre dammen och den större, och har på så vis skapat en riktigt fin oas för just krickor och andra kul vattenfåglar. Tänk att det kan gå så fort! Det är verkligen fantastiskt.