Tur

 Med trädgårdsjackan och de stickade strumporna på kan hon sitta ute redan klockan halv nio om morgonen numera. Gårdagen ligger som en mjuk filt över hennes tillvaro, och trots den trista inledningen blev den precis så vacker som hon behövde. Mekanikerna, som faktiskt hade lördagsöppet, kom med lugnande besked om varför panelen lös som en julgran, alla fick sig ett gott skratt och reskamraten visade sedvanligt prov på stor förståelse och tålamod. Efter en timmes försening kunde de sedan äntligen ta vägarna norröver så som de hade planerat, med ryggsäckarna fulla av det som hemmen kunde förmå. Den första styrketåren intogs ganska snart, så som ordet styrketår implikerar behövdes detta redan vid Ignaberga kalkbrott. Under tiden underhöll fyra skäggdoppingar i par, som samman med viggar och skrattmåsar och nyansen på det azurblå vattnet skvallrade om att dagen skulle bli riktigt fin. 

Styrkta och laddade med överskottsenergi orkade de nu en lätt galen timme hos Dammcenter i Önnestad, där vattenplantor och litet kitsch inköptes för husbehovet. Vännerna gillade att förena nytta med nöje. Sen fortsatte de en bit, österöver. Det hade blivit lunchtid och över Håslövs ängar låg ett stilla värmedaller och så snart de stegade ur bilskrället fick de höra sånglärkan som ivrigt vaktade reviret. Som i ett trollslag rann stressen från morgonen bort, och när storspov, rödspov, enkelbeckasin och strandpiparens sång fyllde luftrummet med de ljuvligaste melodier det mänskliga örat kan höra, var allt glömt. Över Hammarsjöns strand svävade en fiskgjuse, två bruna kärrhökar jagade över strandängarnas evighetslandskap, krickorna, spovarna och beckasinerna spelade, och kaffet var starkt och gott. För de båda tillfälliga resenärerna var allt detta en välkommen syn, kommande från skogstrakterna och vana vid träd och lundar i ett småbrutet och kuperat landskap kände de helt andra förhållanden. Inte på något vis sämre eller jämförbart, bara helt annorlunda. 

Storken var det första som noterades vid Hercules, en inte alldeles ovanlig syn för dem båda, men känslan var historisk. En sävsparv som satt inne i sälgbuskaget lät sig både höras och ses, och vårens första påfågelöga svingade sig på lätta vingar över det torra gräset och vassruggarna, där skäggdoppingar och änder rastade medan en brun kärrhök avvaktade på respektfullt avstånd. 

Lunchen köpte de på torget i Åhus och tog med ut till dagens slutstation. Tre droppar föll från skyn och gjorde att Äspet nog aldrig badat i grannare ljus. Den fina sanden, det torra fjolårsgräset, de kala grenarna, och havet som med stilla fjät rullade in på stranden och bröts i små skummande vågskvalp under småtärnors störtdyk, allt detta förenades i ett mästerverk av sammanhållen kolorit. Inte ens de vitkindade gässen ändrade på stämningen, utan låg kvar när de passerade och kacklade bara lätt. Från höjden kunde de skåda ner över glänsande svartsnäppor, eleganta skärfläckor, snabba tärnor, samt ett otal rumpor av snatterand, skedand, bergand, stjärtand och gravand, allt medan strandpipare pilade kors och tvärs som små jaktplan. På vägen hem hade det blivit så varmt att fönsterrutorna fick öppnas, och därför kunde de höra gulhämplingens ivriga fönsterkrasande sång. Man ska ha tur, också. 

 

 

 Jag läser Den underbare mannen, av Sara Lidman