Mandelblom, kattfot och blå viol: Anas crecca

Det är en skön tid nu när allt ligger i startgroparna och bara väntar på att få slå ut. Dagarna har visserligen varit ganska kylslagna men under solskenet slår de sköra vitsipporna och vårlökarna upp sina kalkar igen, andra sorter, som lungörten och luktviolen, verkar inte bry sig nämnvärt utan blommar såväl under hagelskur som solsken. Kungsängsliljan är tålig, den öppnade sig idag och under några minuters solsken hann jag ut för att ta några bilder. Jag arbetar fortfarande hemifrån och tycker riktigt mycket om att ha saker att göra som inte kräver mer av mig än koncentration. Den som har arbetat kreativt vet vad jag menar.

I eftermiddag tog jag mig ut på en liten runda, och även om jag känner mitt närområde så hittar jag alltid nya ställen att utforska. I närheten av torpet finns ännu ett litet parti av Forestads ursprungliga rullstensåsar kvar, och skogen som växer på kullarna och i dalarna är varierad och rik. Tar man bara ett par kliv in här förändras ljudet helt, idag var det en mängd trastar och starar som höll på uppe i trädkronorna. Det märkliga med stararna är att de sällan syns i skogen, man hör dem bara surra och viska och så plötsligt så flyger de vidare ett stycke och röjer sig. Men så snart de satt sig igen är det lögn att se dem i kikaren. Istället får man syn på andra småttingar som först inte hördes, trädkrypare, nötväckor, en mängd bofinkar och duvor gör sig hörda, och så alla hackspettarna såklart. När man går uppe på ryggen på grusåsarna före lövsprickningen kan man skåda ner i dalgångarna. Idag upptäckte jag att det växte både vinbär och krusbär nere i en ganska bred sänka, och hittade snart en fantastiskt fin gammal brunn, och litet längre bort rester av en torpruin. Runt omkring växte det nu höga bokar, varav en del hade fallit omkull och fått ligga kvar. En fantastisk plats som jag kommer att återvända till litet oftare. Bara ett litet stenkast därifrån höll grannen på att plöja runt en av de skogbeklädda åkeröarna som har blivit hårt skattad nyligen. Det fälls mycket ädellöv nu.

Vid fiskdammarna fick jag se något riktigt vackert. 12 krickor cirkulerade runt den lilla grunda sjön, runt runt flög de nästan ljudlöst och grupperade sig skickligt mellan träden, trots motljuset kunde jag se deras vita vingmärken. Då jag steg in i buskaget för att försöka ta en bild skrämde jag upp tre gräsänder som flög upp och tydligt visade storleksskillnaden, och snart lät en hane höra ett tydligt krick-krick. Jag har tidigare haft ett par krickor vid ett hemligt ställe intill Rönne, men dessa har jag inte sett på snart tre år och varit ganska ledsen över. Krickor är trevliga fåglar, deras umgängesliv är sympatiskt om man jämför med gräsänderna, och så är de så fina i sina vackert vattrade dräkter; hanens huvud i sin prakt, men honan är nog finast. Ödmjukt brun med ett piggt och vaket huvud.

Ja, det finns mycket att vara glad över nu, dagarna är längre och ljuset varmare och det dröjer inte länge innan jag äter frukost på trappen igen. Jag är en lyckligt lottad jävel.

Bob Dylan - Desolation Row