dagens bild, Oktober

Departed

det är Oktober igen och de nyskapade molnen har lagt ett värmande lock över världen, igår satte jag på golvvärmen i badrummet och under veckan har jag kluvit och staplat ved till kaffeved. Vädret har varit perfekt, det gäller att passa på. Resten av det som inte fick plats i vedskjulet i maj fick jag placera runt garaget, men sommarens regnande har gått hårt åt veden, så en del har jag fått lägga åt sidan och hoppas det torkar under hösten. Annars är frystorkning ett bra alternativ mot röta...

Livet på landet är en envis kamp mot makterna, mot fukt, vind, kyla och torka. Att bo nära naturen är både en tröst och en känsla av litenhet, känslan av att vara en del i en kedja av händelser gör sig ständigt påmind. Kretsloppet är synligt i mossans makt över träpaneler och takfall, i vätans påverkan på generationer av stenbrytare, soppkokare, djurhållare och skogsförvaltare, allt syns i markerna, på husen, på kläderna, t.o.m. i umgängesformerna. Det är som om fukten långsamt tar över människors sätt att tänka här, den tränger in i generna och blöter upp varat. Mossan vinner alltid i Skåne, den och vattendroppen.

looking for eels

Jag har fått tillbaka kontakten med en konstnärsvän som försvann för ett år sedan. Hon gifte sig och försvann lika snabbt ur sikte som hon en gång dök upp i mitt liv, och jag har ofta tänkt på hur hon har det idag. Så kom hon tillbaka igen, ivrigt påhejad av glada supporters. Nu skulle allt bli som förut, åh vad roligt allt skulle bli igen! Men något hade hänt. Mönstret och metamorfosen från en vild, levnadsglad, fräck, rapp och intelligent ifrågasättare till en tyst och tillknäppt går att känna igen. Sara-Vide har blivit vuxen, med allt vad det implicerar.

Sara-Vide Ericson heter hon, den unga, snygga tjejen som tidigt etablerade sig bland eleverna på Mejan och Idun Lovén, är en färgstark och oerhört skicklig och produktiv person. Sara-Vide är en av Sveriges mest skickliga bildberättare idag och hon axlar Sveriges tunga målartraditioner på ett genialiskt sätt. Hon är ett geni. Att både ge svar på tal på Zorns påståenden om den eviga kvinnan, och föra diskussionen in i nutidens krav på individen, är ingen lätt balansgång. Du måste ha självförtroende och ständigt ifrågasätta dig själv, så till den milda grad att du närmast utplånar dig genom att vara förtrolig och generös.

Och i vetskapen om att vargar kalasar på dina inälvor ska du leva. Du ska njuta av det, för det är din livsluft.
Och i vetskapen om att din egenskap som kvinna gör dig både stark och svag, förmår du att balansera utsatthet och styrka. Först då kommer du att vinna ryktbarhet.
För bilden av din kropp är skapad i någon annans ögon. Etablissemanget kräver ditt kött.
Mansblicken i evighet. Amen.

nykränkt av det undermedvetna

Sara-Vides bilder är som ett knytnävsslag i mellangärdet. Hon förmedlar det outsagda, det omedvetna; hur det är att vara nyfiken kvinna i en värld av motstånd, lockelser, drömmar, faror. Vad händer med dig när du inser att världen har gränser, som barnet i dig aldrig behövt ge akt på. Könsbarriärer, nationella, sexuella, intellektuella gränser. Förhoppningar och drömmar, uppvaknande och insikt. Behövs de i måleriet? Svar: NEJ. Måleri ska vara gränslös, det är måleriets grej, dess storhet och vara. Det enda som krävs är förmåga...

I Sara-Vides konst blandas myter med erfarenheter. Drömmar med verklighet. En stor del av känslan sitter i hur hon behandlar färg och utsnitt, figurerna är avskurna, vi ser speglingar, skuggor, ofta är det varulvar på hetsjakt, ibland är hon själv varulven, hon är ofta med på bild och gestaltar olika tankar. Det är en intellektuell kamp hon för, Sara-Vide Ericson, som berättar om saker som sker utanför ramarna, om drömmarna, rädslorna, utsattheten, vilsenheten, och viljan att berätta är monumental, den ger kraft att fortsätta, trots allt och alla. Och hon har förmågan.

Sara-Vide sätter penseln på triggerpunkten. Mitt i solar Plexus. Hon vänder det många skulle kalla svaghet till styrka och är aldrig, aldrig ett offer. Sara-Vide Ericson har humor och integritet och är alldeles för intelligent för att gå under av något så småborgerligt som konventioner. Hon har något så ovanligt som distans, både till sig själv och sitt yrke och berättar om hur hennes mamma fick henne att söka in på konstskolan, och hur hon motstridigt gav med sig. Distanseringen syns i handlaget, tematiken och livsinställningen och den är kanske svaret på bildernas mystik, om man nu måste avmystifiera... Sloppiness is her middle name. Men skenet bedrar.

Att måla är ett oerhört tungt och tidskrävande arbete, det ställer krav på dig och din omgivning, både fysiska och psykiska. Måleri är både en vän och en fiende, du måste prestera i tid och otid, helst i otid. Kvinnor föder barn och försvinner ofta av den anledningen från konstscenen, antas därför vara inkonsekventa och opålitliga. Historiskt har produktivitet varit en garant för kvalitet, något som lagt sten på bördan och gjort att konstböckerna ofta saknar kvinnliga alternativ. Men idag är vi varse och tekniken hjälper till att göra spridningen bredare, akademierna och galleristerna är visserligen fortfarande viktiga, men måste inse att kvinnor inte bara är producenter. Vi kvinnor köper också. Och vad jag hade köpt om jag hade kunnat... Jag hade varit mästersamlare, vid min gud!

The Master's Apprentices - Games We Play