sambo med vädret

gummans granne och katternas slott

I en stuga i skogen någonstans mitt i den mest glest befolkade delen av Skåne saknas mobiltäckning. Doften av björkvedsrök påminner om att grannen är hemma och emellanåt stannar en vilsekommen bilförare vid vägskälet för att avgöra om grusväg eller asfalt är rätt val för dagen.

I en hörna av stugan huserar gummans katt, i en annan bor hennes unge. Tillsammans lever de ett liv så långt från stressen du kan tänka dig. Det uppfordrande blå TV-flimret har hon lämnat långt bakom sig, liksom ljudet från ambulanser, trafik, renoveringar och högljudda grannar. Ljuden som ibland tränger ut genom träväggarna kommer från hennes lilla radio och den lilla datorn, men de överröstar sällan fåglarna och ugglorna som lever strax utanför.

Gumman har en halvtidstjänst på annan ort, så hälften av tiden kan hon ägna sig åt saker som bara hon behöver. Hon skottar snö och klyver ved, lagar mat och matar höns och hela tiden tänker hon, väldigt mycket och på allt möjligt. Hon har aldrig tråkigt då hon sysselsätter sig med tanketid, ibland framför brasan, ibland på promenaden, för hon har så många ord som kan kombineras, så många viljor som kan tämjas, så mycket åsikter som kan undersökas.

Ibland blir hon förbannad på gubben i traktorn som envisas med att lämna en snövall på hennes sida och som vandaliserar hennes buskar och träd när grenar sticker ut mot vägen. Ibland tycker hon att regnet kunde komma och fylla på hennes brunn, så ibland tycker hon att det kunde sluta så att hon fick se den blå himlen och de vita molnen. Men gumman älskar vädret, hon älskar det så mycket att hon har valt att leva med det, i nöd och lust. Gubbar ger hon inte mycket för.

Unless...

det var en gång