får jag lov

det går framåt. Igår var jag oerhört trött efter dagen, men tröttheten är av ett annat slag nu, om jag jämför med för två månader sedan, när känslorna tog över och utmattningen satt djupare. Jag kom hem till ett uppvärmt hus, musik och en varm kram. Att landa i en älskad miljö och veta att ingen ställer krav eller kommer med nya problem som kräver standardiserade lösningar enligt protokoll och förordningar är semester för själen. Här kan jag vara mig själv, den jag gillar bäst.

Än har jag en bit kvar, jag har lärt mig ta ett steg tillbaka och dela med mig av mina svagheter. Mina elever har känt igen sig och kunnat dela med sig av sina egna erfarenheter eller ställa frågor kring vad det innebär att bara utbränd, vuxen och vikarierande lärare. I flera fall har eleverna visat sig mognare i sådana samtal än under undervisningen - något jag gärna vill använda mig av men jag har ett problem. Min lektionssal är förvisso ren och fräsch men akustiken och salens form gör det oerhört svårt för mig att hålla gemensam genomgång. Rösten,  ja alla ljud dämpas, och även elevernas tålamod. Så jag får repetera, repetera och repetera - skriva på tavlan, visa med bildexempel och ovanpå detta ge personlig assistans åt elever med olika behov, det kan vara allt från kognitionsprobem, syn- och hörselnedsättningar, tonårselaterat tjafs, eller diagnosticerade bokstavskombinationer. Mitt recept är att undvika alltför mycket fokus på problemen, försöka att bortse från diagnoser och bedöma eleverna utifrån det jag ser och hör. Ingen ska behöva känna sig utanför, eller dra nytta av det. Dock är vissa problem svårare att bortse från än andra, drogrelaterade sådana, t.ex. För de finns där, redan.

Jag är mentor för sex elever. Hur man tänkte när man tilldelade mig ett sådant uppdrag får jag se mig i stjärnorna efter - för det verkar handla om att göra saker efter planen, inte efter huvudet. Nu gör jag så gott jag kan och försöker att ta reda på hur jag hittar information som verkligen är relevant. Det är sorgligt att se hur elever redan måste finna sig i att bli jämförda och diagnosticerade som udda, när kartläggningen i grunden handlar om att göra människor jämförbara i Excel. Smidigt för en kontorsråtta. Jag reserverar mig och försöker lära känna personerna, utan att läsa innantill. 

Att dela med sig av sig själv kräver en reserv - men det är minst lika viktigt att vara reserverad. 

Det är skönt att få komma hem, tankarna rinner av mig under bilfärden som jag tar med ro. Jag slutar aldrig senare än halv fem så jag vet att det finns gott om tid för återhämtning och lustigare samtal. Och när timman är slagen tar jag en bok med mig in i drömmarna. Snart får jag lov.