onsdag 11 februari 2015

får det vara en kopp kaffe?

idag var det äntligen dags att plocka ut tandställningsskrotet. Vi kom fram i så god tid att vi kunde unna oss en god fika innan, och jag plockade med kaffet in till kliniken; förutseende nog beställde jag den i en pappersmugg. Jag kan inte minnas senast tösen varit så glad och lett så ofta, vilket är alldeles fullkomligt förståeligt, naturligtvis. Hon spånade över vem av klasskompisarna som skulle märka saken först och så citerades Gilbert Grape några gånger; she got her braces off, and for days now, she's been walking around going "Ohh. Ahh". Like she can't believe the feel of teeth.

Vi for vidare mellan skolorna, hon till sin och jag till min. Där hann jag slänga i mig en snabb macka innan lektionen, läxhjälpen och konferensen, så det blev ytterligare några koppar kaffe alltså och en kanelbulle, undra på att jag var så trött i bilen hem igen. En står sig dåligt på kaffe och bulle under en dag, kan jag säga.

Hemma hann jag värma upp huset och katten innan det blev dags att hämta tösen hemma hos Ida, en klasskompis som bor i Spången. Och nu kommer jag till dagens clou; För första gången sedan vi har flyttat hit blev jag inbjuden, och inte bara det, jag blev inbjuden att äta middag med familjen. Jag tackade naturligtvis ja, hur kan man neka en sådan rar invit och missa chansen att lära känna föräldrarna till de barn som ens eget barn umgås med? och hungrig var jag.

Det har sedan länge slagit mig hur ovanligt det är här omkring, att bjuda in på en kopp kaffe eller en pratstund, och jag har undrat vad det kan bero på. Vad hände med den ursvenska frasen: kom in på en kopp kaffe? inte en enda av Teklas vänner har så mycket som andats de orden då jag har kommit för att hämta henne och vad värre är, jag får stå kvar utomhus i regnet tills tösen har klätt sig. Ibland dumpar föräldrar bara sina barn utanför torpdörren och sedan kör de iväg utan att ens hälsa på mig. Tänk om jag var en blodsugande vampyr eller ensamstående kvinna som livnär sig på att langa sin cannabisodling till ungarna? va? VA? När blev en inbjuden av en okänd familj på en kaffe senast? eller middag? Det ska en invandrarfamilj till för att känna till vett och etikett, den saken är biff. Själv kan jag som sagt var inte minnas att det har hänt sedan jag flyttade hit, med undantag från redan bekanta och mina grannar, och så nu dessa vänliga människor från Kosovo... Visst är det väl märkligt ändå?



Coffee to go eller döden på larvfötter.
Vad hände med kaffekulturen?



2 kommentarer:

  1. Här i mitt förekommer ett visst, om än måttligt, kaffande hos varandra. Företrädesvis under den varmare delen av året då vi ses ute över staket och byter vänliga ord med varandra. men annars undrar jag som du - var blev den av, den trivsamma och enkla kaffestunden? Var belv de spontana inbjudningarna - och dito besöken! - av?

    SvaraRadera
  2. själv kan jag tycka att tvångskaffandet (ett ypperligt uttryck btw.) kan vara litet utmattande ibland ;) även om jag ser fram emot en och annan kopp i grannarnas berså och min hage just nu... Men annars är kaffande ett alldeles utmärkt och smidigt sätt att testa varandras puls, se om vi har något gemensamt utöver kaffet och försäkra oss om vår dotters/sons säkerhet. Kaffe som en social institution håller på att dö ut med takeawaylattet, dessvärre

    SvaraRadera