tyngden av en handväska

Hans Runesson/Susanna Arwin

det är mycket som händer kring konsten just nu, och dess politiska gränser ses som suspekta minfält från olika mediala håll. Min första uppsats inom konsthistoria handlade om provokationer i konsten och jag använde mig bl.a. av Lars Vilks författande för att få en teoretisk tyngd i resonemanget. Detta var första gången jag närmade mig Vilks som konstnär och konstprofessor och våra vägar har korsats några gånger sedan dess, dock utan att vi har träffats i verkligheten. Än.

Att diskutera konst handlar om att tala om något eller någon utan att ha föremålet närvarande. Det anses alldeles adekvat, eftersom diskussionen berör principer och historiska paralleller, inte detaljer eller personangrepp. Inom humanvetenskaperna idag är det underförstått att vi talar om tillfälliga tankar, subjektivitet är ett redskap som ses som en samtida historisk länk och skall därför inte betraktas som absolut sanning eller fast princip. Tjatar jag? bra! därför att jag kan inte nog betona skillnaden mellan diskussion och polemik.

Elisabeth Ohlson Wallin

Det är alldeles för få som inser att när konst och konstnärer diskuteras måste vi inträda i konstens fält, och spela med konstens regler. Precis som när vilken yrkeskår som helst diskuterar saker sker detta inom värvets ramar, och förutsätter att du är insatt i tal, språk, bild och övrig kommunikation för att kunna förstå. Så när Vilks målar, talar, skriver och anser, är det med denna helhet som bakgrund vi måste förstå honom och inte den detalj som media för tillfället väljer att blåsa upp för att sälja lösnummer.

Låt mig citera mig själv, ur ett utdrag från min B-uppsats ("Synpunkter på provokationer i konsten. Carl Johan de Geers "Skända Flaggan från 1967 i jämförelse med skandaldebatten i Dagens Nyheter, mars 2000") som jag skrev år 2000:

Enligt Lars Vilks sjunger den konstnärliga överlägsenheten på sista versen, och konstens forna uppgift, att vara samhällets upplysare, har en avklingande roll.

Vilks anser att konstnärens roll utan tvekan har genomgått en enorm förändring alltsedan sextiotalet. Fram till dess hade konstnärens roll varit oantastlig, ett "geni" eller bohem som skapade svår och viktig konst. Genibegreppet upplöstes mot slutet av modernismen men visst måste man säga att såväl Jackson Pollock som Andy Warhol varit föremål för en slags kultdyrkan. 

Mot sjuttiotalet blev konstnärsrollen kontroversiell och ett föremål för kritisk distans, som Lars Vilks uttrycker det. Detta hänger samman med den kontrovers som skedde i samband med avkommersialiseringen av konsten. Bildkonstnären saknade nu en godtagbar ursäkt och en egen identitet. Mot åttiotalet hade geniet ersatts av "den idéarbetande konstnären", och konstnärsgeniet hade blivit ett skällsord. Sedan utvecklades konstnärsrollen mot en alltmer intellektualiserande person som problematiserade och ställde frågor genom att bedriva undersökning. 

Idag kan man nog påstå att konstnären i mycket är lik en entreprenör, skriver Vilks vidare, genom att konstnären planerar projekt som denne inviteras till eller själv startat. Marknadsföring och kontakt med media är väsentliga delar av den konstnärliga verksamheten. 

Konstnären har enligt Vilks raderat rollen som ensamt geni eller bohem, och tagit steget ut i samhället. Detta har inneburit ytterligare en svårighet för konstteoretiker att ringa in konstnärsrollen, och ge konstvärlden substans. 

Vad det sociala engagemanget anbelangar är det lätt att påstå att konstnären genom 'steget ut i verkligheten' tagit ett kliv närmare en demokratisk syn. Men ser vi till verket så har konsten blivit allt mer verklighetsfrämmande. Värdet av konsten ligger just i det intellektuella djupet, som har blivit en garant för verkets status och mening. Det är just i diskursen som konstverket blir till idag, menar Vilks. Videokonstnärer tävlar sålunda i att skapa debatt för sin överlevnad, och för att märkas i mediabruset används allt mer intrikata och kontroversiella metoder.

[--] Vad jag har sökt klargöra är att en komplicerad apparat bestående av medialt skolade konstteoretiker idag styr både tillkomsten av, och hur vi bör betrakta konst. Att den diskursiva nivån skall vara hög innebär nämligen att kunna mobilisera de mest namnkunniga konstteoretikerna som oftast är knutna till dagspressen. Skillnaden mellan sextiotalet och dagens konstprovokation ligger på denna diskursiva nivå och att dagens konstär till stor del använder sig av media för sin konstnärliga existens. [--]

Lars Vilks

Nu skrev jag visserligen texten för femton år sedan, men att Vilks fortfarande arbetar med den teoretiska metod han själv beskriver i "Det konstnärliga uppdraget" från 1999 står tämligen klart. För att kunna diskutera en konstnär eller ett konstverk är det viktigt att inse vad vi står inför, och det är lika olämpligt att kritisera Vilks med samtida politiska ögon som det är att utföra kirurgi med hjälp av en skrivmaskin.

Anna Odell

Det ska vara en intellektuell för att förstå vikten av konstnärlig frihet. Tack, Lena Andersson för din idag så ovanligt skarpa iakttagelse, för sedan jag skrev uppsatsen har det skett en trist förändring i kulturskribentutbudet hos våra dagstidningar. Jag tyckte då, för 15 år sedan, att utbudet dikterades av ett fåtal tunga skribenter och att det var svårt att få rösten hörd. Idag har tidningarna reducerat antalet kunniga anställda inom kultur till nära nollgränsen, vilket fört med sig att debattklimatet är sämre än någonsin. Alla möjliga tyckare får idag ta del av kulturdebatten och det är svårt att definiera kultur som nödvändigt, annat än som ekonomiskt eller etiskt försvarbart... I bästa fall.
Nej, låt konst få vara fri från nödigheter och återge den sin status som kulturbärare genom att värna om kultursidorna.

Makode Linde