Full Moon Fever

Stefan Karlsson

jag vaknade med ett skratt i morse, i drömmen satt jag vid ett köksbord tillsammans med vänner och vi skämtade och jammade. Tårar rann, hjärtan dunkade, ögon strålade. Värmande gemenskap, delad humor. Jag kan inte minnas när det drabbade mig senast. En glad dröm ser jag som ett omen, en påminnelse om livet och om allt det som väntar mig, bara jag är mogen.

Jag saknar skratten och de hjärteglada ögonblicken och blickarna ihop med vänner, och jag ser på saknaden som ett uppvaknande. För nu vet jag vad som måste åtgärdas och att jag ska arbeta på att ta itu med livet på den ljusa sidan. Det är dags.

Att sörja måste ta tid, annars är risken stor att känslorna kommer tillbaka och brister som ett oläkt sår. Ett halvår verkar vara en vanlig tid för den insikten, jag har jämfört med författare och vänner. Personligen har halvåret inneburit en insikt som har förädlat mig. Jag har mognat, djupnat, halvåret har lagt till några grå hår och djupare veck mellan ögonen men jag är fortfarande jag.

Jag älskar livet för mycket för att slås ned och ta till ytterligheter som droger eller destruktiva metoder. I vetskapen om att beslutet jag fattade för snart 6 månader sedan har varit rätt, kan jag vila i trygghet om att färre kvinnor kommer att behöva utsättas för samma sak som jag. Bara den insikten har varit värd ett halvår av mitt liv.

Pink Floyd - The Nile Song
Monster Magnet - Dopes to Infinity