måndag 26 januari 2015

dialektik

Rocío Montoya
vissa dagar är det som om en inte har något att berätta, det är som om luften har gått ur en och tröttheten håller ett järngrepp över tankeverksamheten. Sådana dagar är det bäst att lyssna noga på kroppens signaler, ta mjuka promenader och läsa böcker. Just nu läser jag Ian McEwans Sweet Tooth och förundras över hur skickligt han väver in kontroversiella åsikter och tankar i en till synes enkel berättelse om besatthet och plikter. Jag lägger allt åt sidan, försjunker i hans värld och låter mig förföras. Vad vore livet utan böcker, utan möjlighet att försvinna eller delta i andras tankar...

I min ena niondeklass går en elev som jag försöker få kläm på. Enligt elevens egen utsago har hen aldrig någonsin avslutat en bok och saknar intressen eller åsikter. Enligt eleven är familjen ointressant, mat är sådant man äter, vänner en självklarhet. Det verkar som om intressen utöver den yttre egenbilden saknas och jag kan inte släppa taget, för hen är ett enigma men dessvärre inte ett ovanligt sådant. Det som gjort personen så sval inför livet eller så likgiltig inför andra människor måste vara värt att berätta om. 

Bara för att jag själv är intresserad av dialektik är detta inte normativt för mina elever, dock blir det ett dilemma under bildlektionen. Att tolka och berätta är konstens styrka och något som jag vill delge. Eleverna får en chans att fördjupa sig i sig själv, en högst aktuell kamp då valet inför gymnasiet står och knackar på. Hur tänker en niondeklassare om sig själv, sin framtid? 

Niornas arbetsprojekt består av en terminsuppgift som skall mynna ut i en stor individuell berättelse om någons liv. Min uppgift är inledningsvis att lyssna, fråga, göra anknytningar och få dem att förstå att varje människa är en story och att inget är för obetydligt för att berättas. I bildens värld har du möjlighet att vara implicit - en story kan lindas in i precis så tjocka vadderade lager som krävs för att behålla värdigheten - eller explicit, du kan vara precis hur tydlig du vill. Avslutningsvis kommer mina elever att få hålla ett vernissage där de skall tolka varandras bilder utifrån ett anpassat tolkningsschema. På så vis kommer alla elever bli utsatta för en dialektisk granskning av varandra, och omvänt, få granska en väns bild. Oavsett hur tydlig bilden är kommer de upptäcka sidor hos sig själv under tolkningen av den andres bilder. Vi är inte så olika som vi tror. 

Min ambition är att skänka eleverna en humanistisk variant av samvaron och livet, utan direkta tävlingsmoment... men visst finns oron ständigt där och lurar i vassen i formen av avgångsbetyg och hårda bedömningskriterier. Mina bedömningar kommer att ta stor hänsyn till samarbete, även om detta inte är ett av de kriterier som skolverket har satt upp (det är med all säkerhet inte en humanist som har satt upp bedömningskriterierna). 

Vad vore livet utan samarbete, känslor och kreativitet, vad vore vi utan en berättelse? 






2 kommentarer:

  1. Jag känner igen det du beskriver. Just nu ska en grupp av mina ettor göra ett kort "sommarprat" (på engelska) och de får välja ämne helt fritt. Enda kravet är egentligen att de utgår ifrån egna erfarenheter eller idéer. Frustrationen när det finns de som säger sig inte ha något alls att berätta... :(

    SvaraRadera
  2. ja, jag försöker verkligen vända på saker och ting, men får liksom inte något gensvar alls. Skrämmande tycker jag. Vad hände med fantasin under tiden på högstadiet? ersattes den med hormonerna... :)

    SvaraRadera