måndag 12 januari 2015

en singels försvarstal

"Only an enterprise as fucked as the record business could,
or 
would, consistently wring new material out of permanently defunct outfits
-- labels of all sizes continue scrambling for new (and sometimes appalling)
ways to re-package, remaster, reissue, re-release, and re-squeeze
 artist catalogs dry-- and then some."
som singel kan jag ofta känna påtryckningar utifrån, det är säkert välment men oönskat. Att som singel och tjej välja att vara ensam med en dotter, vara nöjd med livet och inte aktivt delta i grupperingar, parkonstellationer eller vara populär anses suspekt och därför ett problem man gärna vill hjälpa mig med. Jag avtackar mig, vänligt men bestämt. I mitt liv finns för närvarande allt jag kan önska mig, jag är nöjd och när den dagen kommer låter jag er veta. Tack.

För vad är det som sker när gamla flammor, olyckligt gifta vänner, nyskilda vänner, arbetskamrater, chefsfruar, nätvänner och andra vänner plötsligt representerar mig som potentiella lyckomäklare. Lycka som i att vara själsfränder, partners, en kärleksrelation - kärlek mellan två behandlas som om det vore ett universalmedel för att må bra, det säljs oss via fåniga TV-program och sticks under näsan på oss som luktsalt. Låt mig förklara såhär plumpt: om jag vore rullstolsbunden skulle ingen komma på idén att ge mig ett par löparskor, det vore både oförskämt och enögt. Nu är min belägenhet sådan att mitt antagna "handikapp" ligger på ett annat plan, vilket gör att det vare sig syns eller går att uttolka. Om jag fick lov att förklara för alla välvilliga vänner, välmenande kollegor och hungrande singlar skulle vi kanske komma överens om att jag själv vill avgöra om och när tiden är inne och att min könstillhörighet inte automatiskt innebär att jag känner mig halv. Jag är inte intresserad av att ta hand om, vårda eller göra någon annan än mig och min dotter lyckligare idag. Jag är alldeles för trasig för att skapa en god relation och om jag skulle ge mig ut på jakt vore det som att utgöra mig för en ulv i fårakläder, en handgranat i en klåfingrig hand, ett bananskal på trottoaren, en elefant i en porslinsfabrik. Jag är inte personen som letar efter lyckan, har inte varit och kommer aldrig att bli det - för som jag ser det är lyckan något som finns inombords och går att jämföra med ett vattenglas som fylls på, droppvis och dunstar av ibland, och då glaset faller omkull behövs mycket tid och tålamod innan det går att dricka sig otörstig igen. 

Om jag skulle utge mig för att vilja söka en själsfrände idag, vore jag både förmäten och elak. Det kallas falsk varudeklaration, att utge sig för att vara något annat än en är och jag skulle personligen inte orka med en ny familjekonstellation. Jag är, och jag upprepar, inte intresserad av att leka mamma, pappa, barn. Den konstellationen tar jag på alldeles för stort allvar, den relationen är inget jag leker bort igen.

Dessvärre tror jag att min belägenhet som singel ofta syns som en möjlighet att fylla ett egoistiskt behov. Utifrån sett är mina egna önskemål självklara. Visst måste en vara två, visst måste man som ensam leta efter en partner, det är normalt! Men från min synvinkel håller jag med drottning Elizabeth I; jag är hellre ensamstående tiggare än drottning och gift. 

Jag är singel men inte ensam. Men undrens tid är inte förbi och jag beundrar djupt de människor som förblir i en tvåsamhetsrelation hela livet, med allt vad det innebär. Det vackraste som existerar, det som berör oss djupast är samförstånd. För oss andra kan det vara insikten av att hoppet kan vara en snara och att meningen med allt kan handla om andra värden än att leta efter sin egenbild. Svaret, perfektionen och lösningen finns där en minst anar det, oftast behöver en bara släppa taget och låta saker få vara för att en ska se att det en alltid har letat efter plötsligt uppenbarar sig mitt framför näsan. Eller som en god vän skulle uttrycka det: slumpen är ingen tillfällighet utan resultatet av noggrant förberedda misstag.


Louder Than Words

2 kommentarer:

  1. Intressant och så bra skrivet. Själv känner jag mig sällan som att någon tjatar på mig om att träffa någon. Det händer någon enstaka gång dock, och senast var en manlig arbetskamrat som undrade varför jag var singel och att det väl borde vara lätt för mig att träffa någon. I n t e sagt som en raggningsreplik, utan bara som en del i ett väldigt gott samtal. Men jag blir alltid lika ställd. Jag måste verkligen inte vara tvåsam bara för att det är en slags norm. Visst kan jag v i l j a det, men det är ju en annan sak. Dessutom... jag är sämst i världen på att visa intresse,,, och har insett att jag antagligen har mycket högra krav... så jag får nog fortsätta mitt singelliv.

    Jag lever ju helt själv (alla barn utflugna sedan många år) men är inte ensam. Oftast. Ibland är jag jätteensam. D e t är lurigt för då vet jag aldrig vad jag kan hitta på... ;)

    SvaraRadera
  2. jag håller med dig, och vet att jag är lyckligt lottad i att få ha ett barn hemma... ensamhet ser så olika ut och jag tror att det handlar om känslan av att vara ensam, mer än det som syns, utifrån. Och visst kommer det dagar när en ser tillbaka och undrar vad fan det var som hände. En vill ju ha en hjärtevän, vara en sådan. En parkonstellation kan se så olika ut... Ensamvarg, solokvist och singel är stigmatiserande uttryck, samtidigt som de har glorifierats av de som står på andra sidan skranket. Den dubbelheten är svårdefinierad - men enkel att förstå. Att känna sig ensam är inte kul, aldrig.

    SvaraRadera