bästis

Tim Walker

Vilar benen efter en underbar promenad med tösen. Hon går som vanligt långt bakom, i sina tankar och jag i mina. Var i sin egen takt, båda i var sin bubbla, fast gemensamt och när vi möts senare, där promenaden blivit så blöt att mina stövlar läcker in vatten och jag måste hoppa likt en gasell över de små stenarna i det vattenmängda landskapet, och hon kan vada med sina gummistövlar - där delar vi på tankarna som tänkts. Vi håller båda inre dialoger, pratar högt och diskuterar, reder ut problem och känner in omgivningarna. För att det ska fungera behövs både ensamhet och gemenskap och den får vi genom att ge varandra plats. Vid vadstället och stenarna kände jag en lätthet som jag inte har känt sedan september. Jag mindes då hur trött jag blev av att hoppa mellan stenarna. Det var som om varje steg krävde att ett beslut skulle fattas och då räckte det för att få mig totalt utmattad... men idag flög jag över stenarna likt en gasell och jag var ett med landskapet - samma känsla som jag haft sedan barn. Moränmark, enar, vattenpölar och sten, vad jag älskar när solen står lågt och lägger långa skuggor likt krokiga fingrar på de mjuka kullarna och stigarna. Väldigt nära lyckotårarna.

I gårkväll kom min bästis på besök från Schwez, vi har pratat och skrattat och delat med oss av livet. Sedan sist vi sågs har ett liv förflutit, det var för två år sedan och T och jag var då nyinflyttade torpare. En riktigt god vän känner till mer om en än någon annan. Om man har haft en nära bästis vet man värdet men även hur sårbar man är. En bästis går under huden på ett sätt som inte går att överträffa och när vi ses igen kommer ursprungsjaget fram, den blyga flickan med drömmarna men även hon som aldrig lät sig kopplas eller tystas. Och jag är stolt över mig, över oss, två naiva och nyfikna älvor i ett okänt hav. Vi delade tankar, känslor, dagar och nätter, mammor och bröder, sängar, kläder, mat och underkläder. Vi var tvillingsjälar. Jag minns synkningen då vi ringde varandra och signalerna inte hann fram för den andre satt redan med luren i hand, eller när en blick tvärsöver salen räckte för att den andre skulle veta. En bästis är man ovän med för att man ständigt blir påmind om sina tillkortakommanden, och försonas för att man vet den andre har rätt. En bästis kan säga dig sanningen utan att det känns som en anklagelse - tills hormonerna tar över, för med kärleken till pojkar kom sprickorna i muren, missförstånden och anklagelserna. Gymnasietiden var en pina för mig, ett triumftåg för henne och vi separerade under två långa år. Idag när vi ses existerar tiden enbart som årtal på en kalender. Samtalen vi har håller fortfarande total respekt och total respektlöshet till allt, i en underbar blandning. Ihop med en sådan vän älskar man sig själv. Och när hon har packat sina väskor och kört vidare känns ingen tomhet, utan själen är uppfylld av något oerhört gott och välgörande. Det är kärlek det.

En fulländad lördag alltså, och den är inte slut än, för nu ska tösen och jag ta vara på känslan av att ha ett fullständigt underbart liv.

Ben Howard - Keep Your Head Up