GORM!

det är en lugnare dag idag, jag kan faktiskt känna en slags tillfredsskap, om det finns ett sådant ord. Bryr mig verkligen inte, det finns andra saker att anlägga ansiktsveck för. Mina tankebanor har dock på senaste tiden tenderat att luta sig mot sentimentalitet och negativitet, sådant som jag tidigare brukade avfärda som tidsödande och okreativt tjafs, men när man väl har hamnat i backspin är det svårt att stanna rörelsen och vända den rätt. Bromsen har liksom rostat fast men jag testar den emellanåt.

Det finns litet gott i situationen också. Så länge vi har el och kan få vatten ur brunnen och har råd att driva bilen kan vi göra betalningar och bankärenden hemma hos vänner och på arbetsplatsen. Träffas. Umgås.

Teleavbrottet har gjort att jag har vandrat runt hos grannarna och diskuterat problematiken. Farhågorna - att den planerade fiberkabeln i närheten kommer att medföra att Telia släcker ner sitt nät här- besannades av IT-chefen under veckans landsbygdsråd. Detta skulle innebära att vi i bästa fall skulle ha ett telenät om 5 år, till en självkostnad av 30.000 med samma prestanda som idag. Kommunen har ingen handlingsplan, det finns ingen garanti.

Telia kommer inte att titta på kabelbrottet förrän den 17 december (jag anmälde den 1/12) en nonchalans som i mina öron låter som om det finns en överhängande risk för att man kommer att strunta i att reparera luftkabeln över huvud taget. Detta drabbar oss som redan saknar mobiltäckning. Ja du hör... jag sänker mig hela tiden. Tankar på framtiden, jag lägger ansvaret på mig själv när det borde finnas fler människor som är intresserade av att hjälpa till. Som sitter i samma båt. Grannarna är inga storföretagare, inga förmögna personer, inga unga snobbar i finansbranschen eller gamla rävar inom politiken med brett kontaktnät. Men de flesta har bott här i 20 år och betalat skatt och räkningar. Ska de nu inte få något tillbaka av sina insatser? Är det inte kommunens förbannade plikt att ta hand om oss? Är det inte Telias plikt att förse sina kunder med den produkt vi har tecknat kontrakt för? Ingen tycks bry sig. Alla skakar uppgivet på huvudet och säger att: det är bedrövligt, så kan det inte fungera. Något måste man kunna göra. Någon måste göra. Och jag är så trött, så fruktansvärt trött.

Men idag är det lugnt. Tvättmaskinen surrar i lillstugan, det är rent och fint, jag har sytt köksgardin och skafferiförhänge, lussebullar och lammgryta ligger i frysen. Saker som påminner om vad man hinner göra mellan ström- och telekabelbrott.

I veckan ska jag arbeta, träffa gamla och alldeles nya vänner för glögg och förtroliga samtal, och på väggen hänger en ny tavla och en till är på väg. Jag har laddat upp laptopen med en rad intressanta artiklar som jag hade tänkt läsa idag och gammelradion går på batteri. Jag är motiverad, det finns ett liv utanför internet.