Fars Dag

pappa, jag saknar dig varje dag och undrar hur vi hade haft det tillsammans om vi fick chansen att lära känna varandra som åldrande individer. Du hade varit mitt kompromisslösa stöd de gånger jag har blivit lurad, slagen, förödmjukad och utnyttjad och jag hade förstått och stött din ordlösa vädjan att få vara själv, fri och obunden. Vi hade kunnat vandra på skogsstigarna tillsammans och där hade du lärt mig allt om flora och fauna. Vi hade varit reskamrater på alla de kulturresor vi pratat om, du hade lyssnat på mina tirader om dynastier och feministiska teorier och du hade varit så stolt över det enda jag kan. Aldrig någonsin hade du sagt att jag använder för många ord eller att jag tänker för mycket.

Om våren skulle vi hoppa på stenarna på Stensån igen och skratta oss dubbelvikta åt den av oss som först plumsade i. Vi hade tipsat varandra om favoritböcker och gungat sida vid sida i två randiga hängmattor under äppelträdet och kastat macka i sjön om sommaren. På hösten och vintern hade vi dragit oss undan i den lilla jaktstugan i Stavershult, där vi hade experimenterat på den rödglödgade vedkaminen och hoppats att ingen kom på besök.

Nu fick vi aldrig den chansen, men vi ses i Nangijala, Pappa. Där ska vi sitta på en brygga under de bommande körsbärsträden och doppa fötterna i den ljumma sjön, dricka vin och pokulera in absurdum. Vi ska läsa, binda fluga, hoppa sten och spana jaktfalk och segla in i evigheten för fyllda, röda segel.

Jag glömmer dig aldrig