Utanför utopins gränssnitt

I Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget ansikte berättar kvinnor om det utanförskap som uppstår med krigssituationer. Under krig är all utrustning, förståelse, behov och önskemål undermåliga och den militära standardiseringen blir uppenbar, särskilt för kvinnorna. All form av särbehandling betraktas som en utgift, man underordnar sig därför normen. Uppoffrar sig för utopin.

Menstruation, rakade flätor, fyra nummer för stora stövlar, långkalsonger sommar som vinter... det är symbolerna som saknas flertalet kvinnor, inte mat eller dryck. Trots hungern och nöden vinnlägger sig de kvinnliga soldaterna om att vara snygga, propra, uppskattade. En kvinna utför samma arbete i fält som en man, ofta tyngre, för att överbevisa sin duglighet. Ofta får de använda list och knep för att komma till fronten, där drömmen är att få strida sida vid sida som soldat. Som sjukvårdare kryper, släpar, sågar och lagar hon de soldater och de gevär som snabbt skall återtas i bruk. Det är som om döden och blodet är enklare att återge i minnena, än kärleken. Romantiken är dödligare vid strid än angreppen.

Paradoxalt nog, när jämlikhet är ett faktum - t.o.m. över nationaliteter och ideologier, och kvinnor och män strider ihop - är det åtskiljande värden som eftertraktas. Männen efterfrågar kvinnliga röster, och kvinnorna en uppskattande mans blick. På dödsbädden är det en kvinnas röst, hennes armar och kyss som är viktigast för en manlig soldat, inte att han överlever. Och en kvinna gnider stövlarna blanka med de sista råa äggen. Att vara proper och få uppskattning för sitt yttre är viktigare än att stilla hungern. Blod, smuts löss, stympningar, hårt arbete, hunger och död tillhör vardagen för dem alla, kanske det är därför det är så viktigt att få behålla ett korn av individualitet..? Som bolsjevik är kravet ännu hårdare, så man tar sig friheter. Trots hårda krigsreprimander sotas ögonbryn, rullas det knappt utvuxna håret upp på kottar, och skonas den nya soldatkappan från smuts under bombangrepp. Det är skönhet eller livet. För vad är livet utan uppskattning? Vad lever vi för? Vad strider vi för?

Det är som om individualiteten hängde på en skör genustråd. När kriget är över river kvinnorna alla bevis för sin delaktighet i kriget. En kvinna skall nu vara könsstereotypiskt kvinnlig för att över huvud taget ha en chans till tvåsamhet och samvaro, kunna leva ett normalt liv. En kvinnlig soldat har dålig chans att gifta sig och skaffa barn, eftersom manliga soldater väljer glada kvinnor, bullbakande mammor, sådana som inte påminner dem om kriget. Männen vänder sålunda sina forna vänner, kamrater, medsoldater och räddare ryggen och gifter sig istället med de koketta. Männen är hjältar. Kvinnorna fälthoror. De kvinnliga soldaterna står sedan där, ensamma. De saknar röst, inte bara sin egen. Kvinnliga soldater är ansiktslösa, svikna, förlorare. Och utan bevis för att skadorna är krigsrelaterade får de nu ingen ersättning av staten, den utopi de stred för. Det är plågsam läsning, men viktig.

Ingen berättar en kvinnas historia, om hon inte gör det själv...