ord utan innehåll

Min vän som är skådespelare använder sig själv och kroppen som redskap, vilket för med sig att vi ser på kroppen med väldigt olika ögon. När vi träffas, vilket vi gör med jämna mellanrum, pratar vi intressen och djuplodar psykologi, rättssociologi, humanism, sex, politik och trams om vartannat. Han är Eckhart Tolle och Mark Manson medan jag är Erasmus, Montaigne och Kierkegaard. New Age kontra existensfilosofi. Det är högt i tak, vi har inte alltid samma åsikt men är överens om grundläggande tankar och vi ger varandra så mycket förståelse och cred genom att prata igenom allt, grundligt. Herregud vad vi kan prata... eller rättare sagt, han underhåller och jag tolkar och fyller i och ställer frågor. Vi gör det vi är bäst på, helt enkelt. Motsatserna bygger vår vänskap, vi kompletterar varandra.

T älskar att lyssna och fyller ofta på och ändrar på samtalsriktningen. Hon är en mycket klok person och jag märker hur hon har mognat i sina resonemang, så i fredags blev det även mycket spånande kring gruppdynamik och mobbning. T skriver en bok om en rockgrupp nu, och arbetar hårt med att få personerna trovärdiga genom att ge dem ett komplext psyke och invecklade bakgrunder. Hon skriver dessutom allt på engelska och har verkligen lyckats med att få till ett trovärdigt språk, särskilt i dialogerna, jag är lika förstummad varje gång hon läser upp ett nytt kapitel för mig. Hon har en fantastisk kapacitet att väva in fiktion och självupplevt och har övat på det sedan hon knäckte läskoden för elva år sedan. Tre år gammal skrev hon sin första serie.

Vi kom i säng efter att ha påmint varandra under några timmar... han hade ett uppdrag på lördagen och jag skulle ju på Forsbergmöte och konsert inne i Helsingborg, men hur det nu än blev så fortsatte samtalen och de vansinniga skratten till halv fyra, så jag glömde mötet.

Under lördagen fortsatte samtalen och kikskratten, och jag var väl inte den bästa värdinnan som fick ge gästen en flyhänt macka innan avfärd kl halv tre. Då hade vi iofs satt i oss en stadig frulle och resterna av äppelpajen, han klarar sig kanske... Innan han for kunde jag stryka ett streck och lägga till en ny rad på lappen på kylskåpsdörren, denna gången lånade han "Flugfällan". Perfekt. Ser redan fram emot nästa session.

Så fortsatte lördagen med musik och samtal, litet middag och proviantering. T skulle vara ensam hemma, alla hennes vänner är på konfirmationsläger (Jag har närt en stolt fritänkare vid min barm). så vi bunkrade upp med snacks och B&J från Ica Röstånga och när klockan blev sex femton hade laddningen på mobiltelefonen nått upp till 46% och jag kunde ge mig av. Kram och puss. Gå nu då, mamma.


 En helt ny värld öppnar sig när man kliver in på konsert. Stämningen är förväntansfull och man går till baren, tar en öl, ställer sig på en plats med bra översikt. Jag gillar att gå ensam på konsert, ta in atmosfären och smyglyssna på vad folk berättar. Fick litet skön bakgrundsinfo Christian Vanders privatliv på kalmaitiska innan förbandet klev upp på scen.

Mats/Morgan golvade mig från första stund med sin täta, suggestiva atmosfäriska filmmusik. Känslan av musikalisk anarki fyllde rummet, nu tar vi över det är bara att hänga med eller kliva av. Hela känslospektrat gicks igenom - humor, vrede, glädje. Det var skälmskt och lurigt och hela tiden gavs musikaliska ironier, man lekte med allt. Otroligt skickligt percussion- och keybordspel av två samspelta individer som lät som... jag har aldrig varit med om maken, och kommer nog inte göra det igen... musik som denna kräver verkligen livescenen.

Så kom Magma in på scen, en man kort... Tivoli var fyllt till bredden och de togs emot med ett öronbedövande jubel. Även Magma kräver liveframträdanden för att komma till sin rätt, det är svårt att sitta hemma och lyssna sig till alla nyanserna. På hemsidan bjuds på liveinspelningar och här finns även ett legendariskt solo med, kan vara bra att veta om man vill släcka ner en kväll och söka stämningslägen. Magma startade som ett världskritiskt fenomen och passar därför väldigt bra idag, så många unga människor var samlade och jag är glad över att se så få resta knytnävar. Fransmän kan det där med stil och finess, frontsångarna Stella Vander och mannen som ersatte Klaus Blasquiz (jag hittar inte hans namn någonstans), gjorde framträdandet elegant, leende, härligt och varmt och jag påmindes om det acapellaband jag hade ihop med bästisen L, där vi sjöng tvåstämmigt och ljudade på ett påhittat språk. Sklavelivi-sklaveli-sklavelivi-sklaveli... vi fann inspelningen åtskilliga år senare och trodde att vi skulle få en skrattfest, men det visade sig inte så dumt ändå... ord utan innehåll är ofta mycket vackrare att lyssna till.


Gaffa-redaktionens recension av  Magma: här