hjärterum

Deutschneyland

idag fick jag känna av hur låg min stresströskel verkligen är. För att kunna ta det lugnt ibland behövs en del planering, saker skall klaffa, grunden skall vara färdig, ordnad, redo för att en ska kunna vila så att säga. Jag tog mig i kragen och körde ut i skogen, för där kan ingen höra mig tjuta... idag var det underbart disigt väder, slöjorna skapade små rumsligheter i naturen och även om jag har vandrat där ett otal gånger hittar jag alltid nya vägar och stigar och det är som om jag trampar på nya stigar varje gång. Jag hade hoppats att få se stenknäcken idag, men fick ändå tre närkontakter av ormvråk och en trädkrypare. En liten yster ekorre stannade till och poserade en stund innan hen pilade upp i det ännu gröna bladverket.

I början av vandringen är skogen vild och busig, det är ett naturreservat med ett riktigt gammalt bokbestånd som låter rödlistade svampar och tickor få frodas bland de gamla mossiga döda och döende stammarna. Träden står tätt och rumsligheten är påtaglig, det räcker att man vänder sig om för att finna nya ytor och gläntor. Ögonen får aldrig nog. Snart kommer man ut i en liten glänta med högt gult och daggstänkt gräs och gamla äppelträd kantar ett gammalt stengärde. Här lyfte den första ormvråken nästan ljudlöst och svängde elegant runt mittklungan av björkar innan den försvann in bakom skogen, jag hann såklart inte få upp kameran i tid.

Gläntan är omgiven av det täta trädbuskaget och ännu är bladverket relativt grönt och frodigt så ögat får inte en glimt av det som händer bakom förlåten, inte förrän den är forcerad. Plötsligt måste blicken åter ändra ljusinställning och ljudet av fågellivet förändras. Kråkorna och skatorna är borta och in träder tättingar och hackspett. Idag var det inte lika tyst som hittills i oktober och det var synd att tösen inte var med, det är alltid så mycket roligare att diskutera fågelläten med henne när man är ute. Här inne i snårskogen växer det mängder av underliga svampar, det rinner en liten bäck längs stigen som porlar och kluckar. Gömställen och håligheter, mat i överflöd och friskt vatten, en kan verkligen förstå att detta måste vara ett paradis för småfåglarna. Stigen är smal, den är lerig och man får trampa på stenar för att slippa få in vatten i sprickan i stöveln. Hela tiden är man vägledd av relativt diskreta märken på stammarna, men i takt med att stigarna blir större och närmar sig Skåneleden och Ås-till-ås-leden kommer märkningen tyvärr att bli alldeles överdriven och övertydlig. Stora gula och röda färgblaffor på fotona gör det svårt att få fram en känsla av vildmark...men å andra sidan vore väl en sådan bild rätt förljugen. En tänker på lemurerna på Madagaskar, för man ska ju alltid jämföra.

Snart kommer jag fram till ett fähinder som fungerar ungefär som ett maskhål in i en ny dimension. På andra sidan breder sig en fälad ut, fullpepprad av fantastiska enar i olika dimensioner och stadier. Här är marken tuktad och kultiverad sedan generationer av fårbete och vart man vänder sig kan man få nya rumsligheter av buskaget som varvas med höga träd. Kojbyggarkänslan infinner sig, det är som att sugas in i åttaårsålden!

En del av stigen här går utmed gränsen till naturskyddsområdet. På min högersida breder ett tätt grane ut sig och de raka planteringsraderna skapar inblickar mellan kolonnader av raka stammar. Jag kan välja att se in i mörker eller ut i enediset och kombinationen är magisk. Fågelbeståndet här består till största delen av småfåglar, som talgoxe och entita och därför träffar jag här på dagens andra ormvråk som nästan lyfter över mig där jag kryssar mellan enarna. Det blir inget foto nu heller är jag rädd, jag är kass.

Så kommer jag fram till ytterligare ett fähinder, människans idérikedom gällande sätt att forcera gränser är otalig, man skulle kunna göra en bok om den... nu är marken hårdare betad, här går ungtjurarna vanligtvis men idag är det tomt. Bäckens fördämning är upptrampad av klövar och trädgrenarnas undre gräns är strikt markerad genom betning. Blicken ges inget alternativ, så länge löven sitter på grenarna är det under trädkronorna du får titta och oj vad det är vackert! Jag fullkomligt älskar beteshagar med gamla trädbestånd, här vandrar jag mitt i en pastoral idyll värdig Aelbert Cuyp eller Rembrandt van Rijn. Av stressen märks nu inget längre och efter 120 minuters stresshantering kan jag så sätta i mig dagens första kopp java utan risk att få hjärtklappning. Kaffe! och här hemma är det rent och städat.

Wicked Lady - Ship of Ghosts