allvarligt talat

många bäckar små

det är lördag och lovets första dag, åtminstone enligt tösen som igår firade sin 13,5:e födelsedag. När man är 13,5 år räknas dagarna, sådant är jätteviktigt så vi lagade oss en extra lyxig middag och kröp därefter upp framför Tim Burtonfilmen, med choklad och nötter. I morse vaknade vi båda onödigt tidigt, jag kunde höra henne öva på sin gitarr så jag läste litet innan vi möttes i köket inför helgfrukostbestyren.

Frukostar ska vara långa, njutbara. Hennes pappa brukade skämma bort mig med yoghurt och säsongens frukt, hembakt bröd och hett te med påföljande kaffe om helgerna och så har det förblivit. Jag tror att detta var en av anledningarna till att vi blev ett par en gång, jag brukade säga att det berodde på att han hade ugn och badkar, fast det är förstås en sanning med modifikation. Han hade en Thorens skivspelare med. Det där badkaret användes till allt möjligt, tvärhyllan var perfekt vid akvarellmålning och för serieläsning med vinglas för två pers, och under regniga dagar tjänade det som skoställ - utöver att vara badkar, då. Från mina 19 m2 på Spänstliden var denna lägenhet på 25m2 ett lyft, vi hade separat kök med ugn och kylskåp, soffa, fåtöljer, skivspelare, king-sizesäng och en hall med väggfasta garderober. Dessutom; P hade inte mindre än två gamla fina mopeder som vi puttrade runt sjöarna med om somrarna och med min röda Renault5:a kunde vi ta oss vart vi ville på vintern, så länge det fanns pengar till bensin. Inför vårsäsongen avdubbades bildäcken och om vintern hoppades man slippa alltför mycket halka. Spänstliden frestade hårt på min lilla bil. Som namnet röjer bodde jag i Dalslands tuffaste backe, vintertid. Jag lärde mig parkera intill vägen och använda Spänstliden som starthjälp, det gällde dock att bromsarna var kuranta nog för att kunna stanna vid korsningen nedanför. Där nere höll jag en gång på att kasa in under en långtradare som var på väg mot den idag nedlagda Duni-fabriken, en annan vinter höll jag nästan på att hamna i Dalslands kanal som flyter på andra sidan vägen.

Spänstliden figurerade även i en märklig dröm jag hade, strax innan jag flyttade in till P. Det är en av de få drömmar jag länge kunde minnas i detalj och jag har givetvis funderat mycket kring innebörden som har ändrats med tiden och livet. I drömmen fann jag mig inledningsvis stå och diskutera med en väninna, U, om mina möbler och husgeråd som hade hamnat på parkeringsplatsen nedanför lägenheten. Orsaken till att de hade hamnat där var oviktig, vi diskuterade föremålen per se. När sedan alltfler deltog och gjorde diskussionen tröttsamt högljudd tog jag skogsvägen som var genvägen till P:s lägenhet. Ungefär halvvägs in i skogen kom tre affärsklädda japaner vandrande emot mig. Det var här jag upptäckte att jag var naken så jag fick skamset och skyndsamt gömma mig i vägrenen bland buskaget, där jag låg och tryckte tills de hade passerat och sedan traskade jag i skydd av nattmörkret hem till P. Idag är drömmen faktiskt åter aktuell, eftersom P och U är ihop efter en del trassel med skilsmässor och bodelningar. Man kan säga att cirkeln är sluten. Jag undrar ändå vad japanerna gjorde där i skogen, men det återstår att se. Drömmar, ser ni, skall tas på största allvar.



Jack Bruce - The Ministry of Bag