Skrock

ur led

jag skulle vilja skriva kort och koncist, med en punchline som käns i maggropen och som får alla läsare att förstå. Nu vet jag förstås att det är omöjligt men viljan finns där. Främst att skriva kort och koncist och sedan i andra hand att få alla att förstå, fast det första är en anomali, det andra en utopi.

Idag har jag varit på kvinnojouren. Stället är så hemligt att det tog mig 30 minuter att hitta rätt. Man kan kalla det terapi att ge sig ut bland folk och fråga om vägen till... ja, ni förstår. När jag sedan hade lastat ur mig allt det där jag helst bara skulle vilja begrava så stöter jag på en person som står i nära relation till N. Ödets ironi eller nåt. Nå, jag väljer att kalla det humor, en svart variant som passar mig.

Egentligen hade jag skrivit ett långt inlägg igår men jag väljer att lägga det på is, eftersom det var tänkt som ett avsked till er alla. Min blogg började som en terapeutisk tanke under en tid då jag mådde riktigt dåligt och nu är jag tillbaka på ruta ett, så förhoppningen om att göra framsteg grusades redan efter första försöket. Sju år tog det att inse att jag mådde så bra att jag orkade ta ett steg in i ett förhållande. Sju år är lång tid. Tid ja, så var jag där igen. Rundgången ekar. Tid tid tid tidtidtid. Jag kan inte ljuga och säga att jag inte är orolig, för det är jag allt litet. Fast jag orkar inte tänka på vad, varför och hur jag skall komma över oron, det finns andra saker att göra. Jag har inte tid. Inte tid. intetid.

Sju år.

Free - Worry