Träden står i brand. Det var perfekt att ge sig ut i eftermiddagssolen och få se skogens och bergens guldiga trädtoppar glöda i kapp med rasmassornas brons. Mossorna är galet absintgröna i det orange ljuset. I bäcken rinner smält guld. Magiskt, som jag kommenterade en dam med kameran i högsta hugg. Det fåtal människor jag mötte var alla rarare än vanligt, alla behängda med kameror och uppslukade av det andliga ljuset som omgav oss idag. Det är aldrig tråkigt här och det är absolut inte synd om mig som måste vandra ensam, tvärtom. Jag tycker om att få gå i mina egna tankar och ta in ljuden från omgivningarna. Idag hördes skogen kanske mer än vanligt, löven som var torra rasslade under stövlarna, bäcken var välfylld och forsade glatt, uppe på krönet blåste en ljum vind och ruskade om de sista torra löven så att ljudet blev sådär perfekt, varken vresigt eller mesigt. Jo, jag älskar verkligen mina omgivningar.
Igår under simningen kom jag på den geniala idén att börja lista glädjeminnen. Efter nära tre timmars försök att sätta ord på sådant jag uppskattar fick jag ge upp, det var oerhört gripande och förmodligen var jag även alldeles för trött. Att sätta ord på känslor är svårt, och det blev bara pannkaka av alltsammans. Till råga på allt grät jag floder. Det finns inget som triggar gråtreflexen lika bra som skönhet, godhet och kärlek och man måste vara mogen och noga förberedd. Idag gick det alltså mycket bättre och medan jag gick där i allt detta underbara kom tankarna. Jag väljer att behålla dem för mig själv ett tag, tankar blir lätt förvrängda och verkar bäst i det fördolda. En hemlighet är ändå mer kittlande än en berättad sanning och den kan aldrig missbrukas. Hjärnan är mitt största erogena centra, mer behöver ingen veta. En har varit med om så mycket vackert i livet och med sådana guldkort i rockärmen klarar man sig alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar