Det han försvarar är egentligen det som finns i minnet, det han känner till, för han gör det med blicken bortvänd och av gammal vana. Om den lille gynnaren bara vände sig om skulle han kanske inse hur meningslös hans livskamp ter sig för andra men för rödhaken är detta livet. En utomstående skulle säkert skratta åt honom eftersom det klart och tydligt framgår att det av sommarens ståtliga, gröna häck nu enbart återstår ett torrt ris, och att det enda som egentligen existerar är den abstrakta gränsen. -Han har väl vingar att flyga bort med! En utomstående kan inte förstå hur det ter sig för ett litet vanedjur med skyddsinstinkt, att rödhaken aldrig sårar för att vara elak, utan i självförsvar eller för sina närmaste. Väcker du det lilla djurets medvetande slutar djuret kanske fungera, som humlan, ni vet. Är du ett mycket litet djur kan självinsikt kosta dig livet.
Ibland låter jag den lille rödhaken ta en titt, så igen ångrar jag mig. För vem kan garantera att han orkar med verkligheten, just idag? Efter en lång sommar är han utarbetad av att ständigt värna om boets förträfflighet och säkerhet, och nu när hösten kommer kan han behöva vila sig i tron av att allt är lugnt. För en rödhakehane kommer inte någon helgdag, vilan kommer inte förrän i det yttersta. Skulle han tappa fokus för blott en sekund, hade ormvråken eller katten säkert tagit tillfället i akt.
Det finns förstås många nackdelar med att vara ett litet djur men även fördelar, för när slutet kommer går det blixtsnabbt och du är snart bortglömd och ersatt. Nackdelen med att vara liten är att du är minst och inser du din litenhet är hoppet lätt ute. Så jag låter honom hållas en stund till, en vacker dag kommer den lille mannen att lyfta från sin gren och finna ett nytt och vackrare ställe att häcka på. Jag är ändå glad över att han finns där inne idag, för ibland känns andras sanning för hård att bära.
Ann Heberlein om meningen med allt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar