måndag 27 oktober 2014

Om ett träd faller i skogen...

The New Look granskas, okänd fotograf
...men ingen hör det, gör det då ett ljud? Så inleder George Berkeley ett klassiskt filosofiskt tankeexperiment som handlar om objektivitet och subjektivitet. Han liksom jag ifrågasätter materialistiska svar på 'immaterialistiska' frågor och Berkeley vill liksom sina samtida filosofkollegor ge svar på tänkandets gränser. Frågan är aktuell idag med, i allra högsta grad.

Som alla vet är summan av alla laster konstant. I huvudet är det litet rörigt för närvarande så jag testar mig själv genom att skriva sådant som kommer in, utan större redigering. Genom att skriva av mig kan jag få både distans och ordning på tankarna.

Boken jag läser förflyttar läsaren till femtiotalets Europa. Berättarjaget skildrar skickligt och utan pekpinnar en kvinnas villkor och gränsförflyttningarna som görs handlar inledningsvis om utseende och medelklasstatus. På den tiden krävdes det ett större mått av mod än idag, för att utmana det rådande idealet och författarinnan som har ett ambivalent förhållande till sitt kön skyller gärna på sexualiteten i berättandet. Sådant är ju alltid spännande, särskilt i jämförelsen med sig själv. Jag både känner igen mig och inte, och måste givetvis även göra en jämförelse med min mormors berättelser från 1950-talets Europa. Min egen mamma har tyvärr aldrig berättat så mycket om sin ungdomstid, annat än givit svar på de fotoalbum jag hittade uppe på vinden och som jag brukade sitta och bläddra i som liten. Mamma som var en duktig tecknare, gjorde ofta vassa karikatyrer av vännerna och det märktes på fotona att hon levde ett kul liv där i internatskolan i Schweiz och hemma i kroglivet i Düsseldorf. Mamma växte upp i gamla stan, som ensam dotter till hotell- och restaurangägare hade hon tillgång till alla ingredienser som gör livet till en fest. De flesta fotona vittnar om roliga fester,  hon ser ut att trivas bland de grimaserande och pussande vänner som omger henne, vem som fotograferar är osäkert. Kanske en pojkvän eller en väninna. Mamma ser ut som en given centralgestalt, utan att vara uppseendeväckande fåfäng eller utmanande utgör hon en perfekt balans av smak och lättsinne, en kul tjej som man vill ha i sin vänkrets. Min mamma tycker inte om att diskutera, kanske det beror på att hon känner sig underlägsen på grund av språket men med ledning av fotona så umgicks hon inte med en intellektuell krets, utan gillade att ha kul helt enkelt.

Livet var nog roligt på 50/60-talet om man inte ifrågasatte saker och hade det väl förspänt. Mormor tyckte säkert detsamma när hon blåste runt i Europa i sin lilla ljusblå Karmann Ghia. Hon körde ofta till sjödistrikten runt Italien och Schweiz, där besökte hon mamma i privatskolan i Genève och berättade förnöjt för mig hur hon och hennes bästa väninna väckte uppmärksamhet i korta små shorts och platinerat Marilyn-hår under en weekendresa till Italien. Den utsatthet som författarinnan beskriver kontrasterar mot mormors njutningslystna iver att få uppmärksamhet. Mormor litar säkert blint på säkerheten från hotellets loungeatmosfär och befinner sig aldrig längre från hemmet än några timmars bilfärd. I boken däremot, skildras en metamorfos som sker hos rollfiguren då hon reser runt i Europa. När jagets ekonomi rasar, rasar även de snäva inlärda idealen och hennes världsbild förändras i grunden. Det har hela tiden varit ett medvetet sökande, en wallraffande jakt på objektiva sanningar som drivit henne att uppsöka sådant som tidigare skrämde henne. I sin iver att bli författare vill hon skriva och tänka som en man, men märker successivt uppdragets omöjliga karaktär, så hon utmanar sin medelklass-egenbild för att se sig likasinnad, emanciperad med de samtida männen. I ett par av de manliga vännernas jeans och i sandaler känner hon sig mogen att ta sig an uppdraget, men märker ständigt av blickarna som dras mot hennes bröst och till gylfen. Vare sig min mamma eller mormor har varit med om en sådan omvälvande sak som en ifrågasatt social position utgör. Deras världsbild står ännu relativt intakt trots att de har levt mitt i Europa under efterkrigstiden, eftersom de har valt att inte utmana den sociala statusen. Det har aldrig fallit dem in.

När Christian Dior lanserade The New Look 1947-57 och kvinnan åter skulle snöra ihop inälvorna för den karaktäristiska timglasprofilen, var det den nya politiska agendan som utgjorde tankematerial för det estetiska idealet. Under femtiotalet var kvinnor i hög grad uteslutna från sådant som formade människans självbild. Inom filosofi, vetenskap och politik stod den heterosexelle, vite mannen oemotsagd och ville du knysta något annat riskerade du bli stämplad som avvikande och dissident. Det var under 1950-talet De Stora Berättelserna berättades. Sanningar var objektiva, manliga, beundransvärda och allvarliga. Femininitet och ungdomlighet var slogans. Det supermoderna mediet Televisionen spred Marshallplanens handelsideologi, där kvinnorna var konsumenter, männen producenter. Uppdelningen var strikt. Jag tänker TTIP och dokusåpor idag, på hur enkelt det är att slukas in i lättja och enfald och känner igen mig i författarens kamp mot väderkvarnarna... bigotteri, dubbelmoral, och ekonomisk/ ekologisk ansvarslöshet. Tänk vad lätt livet kunde vara med skygglappar och tänk så oerhört meningslöst. Jag fortsätter därför att ifrågasätta, grubbla och revidera, för mig finns inte någon återvändo. Bitterfitta? Menslor?


Anders Petersen, känd fotograf

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar