för fattande

jag är i ett positivt flow nu, hoppas bara att jag orkar med alla krav och högt ställda förväntningar. Förra veckan blev jag uppringd av ett bolag som ville att jag skulle börja omedelbart. Chefen som jag känner litet flyktigt från en tidigare arbetsplats och som jag minns som alldeles undervärderad i sin utbildningsgrad (lic.) var redan införstådd med mina krav på deltidstjänst. Kvinnan som ringde mig kl 20.00 visade öppet hur desperat situationen var, och blev rörd över att jag mindes henne! herregud... när hennes kollegor gled fram på sina goda namn (Idel Ädel Adel) fick hon lov att slita sig till sin position som värderare och jag kände SÅ igen mig. Vi pratade en halv kväll på företagets kräftfest, vilket inträffade under en av de mest tumultartade veckorna i mitt liv och vi fann varandra där, som akademiker och katter bland hermelinerna. Eftersom arbetspressen var hög och livssituationen prekär hann vi dessvärre aldrig utveckla situationen till vänskap. Hon satt i Malmö och jag i Stockholm.

Nu har jag lovat henne ett möte på tisdagen, efter min arbetsresa till Stockholm och jag hoppas verkligen att det ordnar sig för oss båda. Jag tänker inte sticka under stol med att det vore tryggt med en fast inkomst!

Förra veckan fick jag ovanpå allt beskedet att jag har blivit utnämnd till Klippans Kommun stora kulturstipendiat. Jag hade dagarna innan stipendietidens utgång skrivit en arbetsbeskrivning där jag presenterade mig, mitt yrke och vision. Och tänk er, kommunen vill kännas vid en konstvetare! Tommy Bergström från DN ringde i förrgår och ville diskutera litet, fick foto (som jag fick leta fram bland mina privata selfies - vem skall annars ta en bild på mig?) och igår presenterades jag som "konstvetare, föreläsare och författare" i Klippanbilagan på nätet. Det sista epitetet svarar jag verkligen inte för, men den dag boken är klar, då möjligen.

Summa summarum:
arbetschans, check.
Stipendiat och nästan erkänd Klippanprofil, check.
En blivande vänskap, check.
Och dessutom, alldeles snart gör jag inte mindre än två resor till två älskade huvudstäder men mer om detta en annan gång.

NU: arbete!