Kungsvatten

Jag har en varböld på mitt hjärta, så svart och svår att diskutera att jag har undvikit det under lång tid. Nu har jag börjat älta saken och måste få det ur systemet. I vanlig ordning har jag tänkt att det kommer att lösa sig med tiden, och jag har förgäves bett personen om en förklaring och en ursäkt. Min tolvåriga dotter som givetvis har förstått att något inte har stått rätt till, fick en förenklad version av mig. Hennes analys var att om en människa skriver ett elakt mail och beslutar sig för att sända det är det med avsikt att såra på djupet. Personen kommer aldrig att förlåta av den enkla orsaken att hen är övertygad om riktigheten i sina påståenden. Och jag är faktiskt benägen att hålla med.

Jag har någon gång hört att en människa aldrig blir äldre mentalt än tolv år och det ligger mycket i det påståendet. Antingen är du mobbare, innerst inne, för resten av livet eller så tar du åt dig och försöker att förstå och förlåta, förstå och förlåta… eller så ser du på problem ur ett logiskt perspektiv och tar det inte personligt. Jag är glad över att ha en sådan klok dotter.

Om jag nu väljer att publicera mailet gör jag det med risk att vara mobbare, men jag har lovat mig att inte ta mer skit nu. Under lång tid har jag försökt att svälja oförrätterna, valt att vända och vrida och rannsaka mig själv med resultatet att vad jag än har svarat och hur jag än har tolkat, har det likt något riktigt illa syraanfrätt kommit tillbaka i ett sådant förvridet och förvanskat skick, att det har varit utom räddning.

För att jag själv skulle känna mig fri att skriva och tänka som jag önskar, utan gliringar över käckhet, vad jag skrivit, antalet smajlisar eller vilka kulturvänner jag har (vilket jag har blivit anklagad för, av samme person) beslöt jag att bryta vänskapen på fb för över ett år sedan. Men det var även för att hen skulle slippa mig, eftersom det var uppenbart att min närvaro störde.

- Jag vill inte ha bråk, säger du. Nå, varför skriver du då på detta viset?

"Det här med att bryta med dig var svårare än vad jag trodde. På nätet är du överallt där jag är. Jag ser ditt namn så fort jag går ut på fb. Du skriver i (--) blogg mest hela tiden. I (--). På (sluten grupp) och (öppen grupp) på fb. Du gillar varenda inlägg från gemensamma vänner där många är sådana du träffat en gång genom mig. Du är där och är käck och klok och vänlig och rolig och empatisk. Inget hat och ingen ilska, ingen kylig intellektualism. Alltid PK. Det är som en pestsmitta. Jag vill verkligen inte skriva i en enda tråd där du medverkar, inte klicka på någon gilla-knapp du klickat på för jag blir helt enkelt.... illamående! Eftersom du är en vass analytiker så har du förmodligen redan listat ut just detta och njuter förmodligen av att vara först med att skriva i varje blogg eller inlägg på fb, för då vet du att jag inte kan kommentera, hur mycket jag än vill. Hämnd och elakhet har du ju pratat om tidigare. Eller har du inte tänkt en sekund på detta, eller ens noterat det, och det är jag som är paranoid. Men om du skriver och gillar lika mycket i trådar från dina andra 500 fb-vänner så måste du ha fullt upp, så det verkar osannolikt. Jag har såklart läst i din blogg, för jag undrar förstås om du kör någon vendetta mot mig där, och jovisst, där får man sig en känga med jämna mellanrum (du skriver fantastiskt och borde verkligen bli författare, jag menar det!), men så många misstolkningar och framför allt osanningar som har blivit sanningar för dig. Nu verkar du ha hittat någon själsfrände och då kanske knivhuggen kan upphöra? Jag kan förstås fortfarande säga att jag är ledsen att jag sårat dig både en och två gånger, men jag ville faktiskt att vi skulle vara vänner och att det skulle vara lugnt, men du kunde aldrig låta bli med att komma med tjuvnyp med jämna mellanrum och då går jag alltid i taket. Känner jag mig trängd så blir jag arg och bråkig. Nu är allt förstört, men jag vill verkligen inte bära hundhuvudet för det. Du ville ha de där grälen och till slut insåg du att hat var det bästa för att bli fri från mig. Nu har jag börjat känna sådana känslor och det är inte alls roligt för det är inte sådan jag varit de sista fem åren. Plötsligt har man ovänner och jag känner mig inte bara utanför, som jag brukar göra, utan mer och mer hatisk. Tack för det! Är du nöjd?"

Till mitt försvar säger jag detta med ett gott samvete; jag har inte tiden, kapaciteten eller äger den strategiska förmågan att använda mig av samlad information för att besudla någon genom mina inlägg på bloggen, inte heller är jag intresserad av att göra det. Vad gott skulle det göra mig? och vari ligger det allmängiltiga värdet, det man vinnlägger sig om när man skriver offentligt? Så länge konst, musik och litteratur har skapats har den personliga upplevelsen av vad som sker använts som inspiration. Detta är vad som kallas den konstnärliga friheten. När jag skriver är det naturligtvis med utgångspunkt av vad jag känner och upplever för tillfället, min konstnärliga frihet ligger i tolkningen, och så länge jag lever i ett land med yttrandefrihet kommer jag att utnyttja och ta mig den friheten.

Vad jag gör på fb är också min ensak, där handlar det om att vara social och vänlig. Att personer uppskattar min närvaro och vill bli min vän där ser jag som ett socialt tecken på vänskaplighet, inte som ett utslag av ondskefull stalkereffekt. När jag blir anklagad för att vara hatisk och osann, arg, eller för att äga ett kyligt intellekt, har jag först försökt att rannsaka mig själv men snart kommit fram till att det är lönlöst. Dina ord är skrivna med ett glödande hat och oavsett vad jag skulle svara så skulle jag få det emot mig, etter värre. Att dessutom ha mage att påstå att hatet skulle komma från mig är inte bara en ren oförskämdhet utan gränsar till förtal. Jag har fått nog av att vara en slagpåse och även på att svälja och försöka att förstå orättfärdiga attacker mot min person. Och dessutom: om min blogg gör någon en oförrätt säger jag bara - du väljer själv OM du vill läsa och HUR du läser.

Som man känner sig själv känner man andra.

Call Me A Liar - Edgar Broughton Band