Hattifnatt

jag är nu övertygad om Hattifnattarnas existens, låt mig berätta. Mellan klockan sju igårkväll och åtminstone halv elva gick strömmen oavbrutet, jag menar-o-av-brutet i torpet och dess närmaste omgivningar. Jag lyckades ändå somna trots elapparaternas ständiga blink pling och surr. Medan apparaterna sattes på och stängdes av bestämde mig för att ringa elbolaget när de öppnade dagen därpå, det var ändå ingen idé att få ro att ringa i ett sådant missljud och dessutom var det för sent. Sagt och gjort, klockan åtta hängde jag på luren. Det visade sig att elbolaget kände till strömfenomenet men att man vid halv elva på kvällen ännu inte visste vad det berodde på. Jag fick heller inget svar på vad det var, vilket innebar att man hade underlåtit att undersöka saken. Då jag var den ende som vid tidpunkten hade ringt och anmält händelsen, hade Bolaget undanröjt saken som en märklig händelse men övergående och därför inte något att bry sig om. Mysko, tyckte vi från båda ändarna av telefonledningen ändå alltså. Inget värmer så som ett ärligt medhåll.

Idag när jag följde med en vän som smakråd på en gårdsvisning hände ytterligare en märklig och elrelaterad sak. Vi hade hunnit bli riktigt hungriga runt halvtvåtiden och ville nu ta oss en lunch i närheten. Då Österlen är ett trevligt sommarparadis som i allmänhet är tämligen stängt efter augusti försökte vi direkt med stora Hotellet inne i Kivik. Här visade det sig att köket enbart hade helgöppet men vi frågade snällt och blev erbjudna fisksoppa eller den sista portionen Wallenbergare - det som huset hade kvar. Vi beställde gladeligen fisksoppan och gick in och satte oss i den gosigt uppvärmda matsalen med utsikt över hamnen och äppelträdgården. Hotellet doftade tungt av kanel, äpplen och hyacinter inför julbordssäsongen och från fönsterplatsen kunde vi sitta mjukt på stolarna som inför säsongen var draperade med fluffiga djurhudar av får och ren. I den öppna spisen brann en klunga ljus och spädde på lyxstämningen.

Först blev vi serverade surdegsbröd och osaltat smör av den trevliga servitrisen och snart kom hon tillbaka med den skummande heta soppan, till bredden full av ljuvlig vitfisk och med en förförande doft. Maten var långt över förväntan. Vi som hade hunnit bli riktigt nerkylda av snålblåsten under visningen och strandpromenaden, för jag var tvungen att visa omgivningarna och strandängarna för den hugade husspekulanten, tyckte att vi hade hamnat i paradiset.

Halvvägs in i den ljuvligt skummande soppan började den dämpade mysbelysningen plötsligt blinka och bära sig märkligt åt. Sprakande ljud. Sedan ett vasst skärande ljud som kom öronen att vilja skrynkla ihop sig som blomkål. Den trevliga servitrisen rusade plötsligt in och beklagade sig och berättade att källaren blivit rökfylld av ett troligt elfel och att brandpersonal var på väg. Elfel brukade visst uppträda ibland, när hotellet var fullt och då både kök och spaanläggnignen i källaren var i drift, men att det hände idag var helt oförklarligt. Det skärande ljudet från brandsirenerna gick visst inte att stänga av, men vi valde att sitta kvar och äta oss mätta. Vi satt ju där ändå på nåder. Så det gjorde vi, tills servitrisen snart återkom med budskapet om att brandmännen, som nu var på väg från närmaste stad, krävde utrymning. Vi tog då våra varma, skummande soppor i handen och gav oss ut. Utan jackor i snålblåsten en kall novemberdag kändes det ganska spännande, och slutligen fann vi sittplatser och den vänliga personalen kom med filtar och fler djurhudar. Där satt vi så, mitt i utsikten, med var sin ljummen, skummig soppa. Inte så dumt ändå, för det skarpa sirenljudet mufflades effektivt av husväggen och vinden var inte så vass där vi satt. Så vi satt där med den kallnade soppan tills ljudet försvann och brandsoldaterna tyckte det kunde vara lugnt nog att komma in. Inne i matsalen doftade det jul av hyacint, äpple och kanel och ljusen spred en sådan fantastiskt mild julstämning som skulle få den mest inbitne julhataren att mjukna. Servitrisen kom med kaffe i matsalen framför den öppna spisen med blockljusen och där satt vi och värmde upp oss innan det blev dags att fara mot nästa husvisning. Den gick dock som smort.

Min vän som är en bildad person anser att elproblemen beror på utomjordingar, jag själv är övertygad om att det beror på Hattifnattar, men gemensamt är vi övertygade om att elektricitet är ett märkligt och otyglat fenomen och alldeles för svårt att begripa för en vanlig dödlig.

Hattifnattar laddar upp sig under ett norrsken...