tendentiellt

Anna Whitlocks Bygdehus, Lärkstaden,
där jag höll mitt föredrag.
A propos nationalromantik

jag gjorde en liten trendspaning när jag var i Stockholm och tyckte mig kunna se en tendens som gick att jämföra med tiden för exakt ett hundra år sedan. Inom arkitekturen från 1913 vinnlade man sig om att bygga i tidsbeständiga material. Det var gråsten, synliga träbjälkar, tegel, skiffer, kopparplåt och blyinfattade fönster. Anonymt och naturnära, obearbetat och "äkta". Konstvetare har förklarat nationalromatiken som ett desperat försök till trygghetsiver, att viljan att bygga in sig i ett fort, vända ryggen från tidens oroligheter och sparkrav berott på oron för framtiden. "Mitt hem är min borg, osv…" Men som vanligt gäller detta enbart för ett litet privilegierat fåtal människor. Då som nu var det långt ifrån alla människor förunnat att bygga i gråsten, på en plats som Stockholms innerstad och att sticka ut som uppenbart förmögen. Då, liksom idag, vore det att gräva sin egen grav att skylta med sin rikedom, för i takt med att klyftorna ökar, ökar även ett påstått hot från en grå och svältande massa.

Idag finns de överpolerade, mönstrade, målade och alltför bearbetade varorna nästan enbart i varuhuskedjorna, på loppisar och i Lagerhaus. De stora exklusiva märkeshusen däremot döljer noga sina logotyper, det anonyma har blivit lyxigt. Inom en liten och exklusiv krets vet man redan vad som kostar, det är även här priset sätts…och det skall var äkta.  När jag klippte mig på fina gatan och förklarade att jag inte hade för avsikt att förändra hårfärgen och att jag var nöjd med mina grå strån fick jag till svar att det är ytterst exklusivt att bära grånat och naturligt hår idag. Enbart ett litet fåtal kvinnor (för det handlade detta om, männen tillhör en privilegierad kategori som själva bestämmer att grå tinningar är fint) vet att det tar tid och omsorg i anspråk att låta en färgning växa ut. Exklusivitet innebär enligt frisörens definition att ingå i denna initierade och priviligierade krets som har både tid och pengar att strunta i massans tryck. Idag är den privilegierade kretsen dessutom så långt ifrån "massan" ekonomiskt att man inte drar sig för att med utstuderad avsky skilja sig från den. Att diskutera pengar ses i dessa kretsar som höjden av smaklöshet… diskretion är en hederssak, lön är inte något man lever på. Capisce?

Wallraffar i väntan på ett klipp

Jag vill göra en liten jämförelse med auktionsbranschen, som är en exklusiv bransch som handlar med begagnade varor. Här blir smakförändringarna mycket tydliga och trenderna visas oerhört fort. Konst betraktas som såväl uppiggande, hastiga glädjeinköp som verkligt tunga investeringsobjekt. Vid kristider ackumuleras som bekant förmögenheten hos ett mindre antal agenter på marknaden, vilket gör att konst kan köpas för hisnande summor av privatpersoner! Marknaden som sker utanför tullar och andra begränsande faktorer, synliggörs genom transaktioner på en mycket liten arena... Auktionshusen utgör en viktig del av den globaliserade exklusivitetens lekplats, här tvättas pengar rena, som alltid med hjälp av kultur. Denna handel, kallad "globalism"ses av ett fåtal agenter som den ultimata friheten. Andra ser den som liberalismens träskmarker och byggande på imperialistiska handelsfunktioner, att berika sig på andra, kort sagt. Slavekonomi heter det med. Många historiska tillbakablickar, många jämförelser med upplysningstiden har gjorts om detta och mycket pekar mot en allt högre grad av elitism och specialisering idag. Den datoriserade världsbilden har hjälpt till att förädla en redan abstrakt form av råvaruhandel och idag avgör allt färre människor allt fler människors öden.

Om man åter blickar till konsthandeln är det en ytterligt liten andel som går till upphovsmakaren, den största delen går till ägaren… både juridiskt och ekonomiskt. Detta beror på en juridisk slutledning, skapad under antiken och vässad av den engelska industrialismens pionjärer under upplysningstiden, som ansåg äganderätten stå låååångt före upphovsrätten. Den som satte reglerna var alldeles uppenbart den landägande klassen.

I takt med värdestegringen ute på "den öppna marknaden" ökar kravet på äkthet. För vem vågar investera en summa, motsvarande en mindre nations BNP på något som inte anses vara the real McCoy?… nej! Äkta ska det vara och vi litar inte på en påskrift, det skall kännas, synas, luktas och höras… Textur, struktur, doft, ljud har aldrig varit så exklusivt som idag och säljs i välpackade paket, i form av upplevelseresor och exotiska doftljus, retreats och spa. För äktheten svarar en garanterad expert. Munskänkar och konstexperter, och mat är njutning, inget vi när oss på.

Även ur ett individualistiskt perspektiv går det alltså att se hur människor i privilegierade positioner nu kräver äkthet, naturargument och varaktighet för att särskilja sig från massan. Massan i sin tur lever på privilegiets konstruktioner, som banklån och plastmattor. Själv låter eliten bygga sig stenfort, ikläda sig djurhudar och äta stenåldersmat. Precis som för hundra år sedan, eller femhundra, eller tusen…

och jag undrar… när vaknar getingboet till liv? kommer det att kunna göra det, någonsin, när eliten både håller i trådarna och ser till att den sanning vi får till livs är så full av plast och gift att gemene man har fullt upp att hålla näsan över den stinkande ytan.

"Ge dem bröd och skådespel!"
"Ge dem kakor!"

- Jag vill se ett paradigmskifte! Nu. Men jag är samtidigt oerhört rädd för att se in i kristallkulan, för om min jämförelse stämmer och det verkligen går att dra paralleller med vad som hände för hundra år sedan, då skulle missnöjet kunna kanaliseras av främlingsfientliga, anti-intellektuella krafter som organiserar sig internationellt… hjälp.

Bildkonsten för hundra år sedan berättar om mandom, mod och morske män. Och en sjuhelvetes massa annat förljuget dravel som kommit att kallas historia...

Gustav Vasa av Carl Milles 1907-25
Nordiska Museets entréplan

Holger Danske av H.P Pedersen-Dan, 1907
ursprungsplacerad under Kronborg, såld 2013