ge mig en anledning att le istället

Odilon Redon - leende spindel

Det är lätt men inte enkelt att bli involverad i människors bekymmersamma liv. Det händer emellanåt, att en känner sig som en magisk slasktratt som man kan ösa ur sig hopplösheter för och sedan förvänta sig glada och trevliga nyheter tillbaka av. De få gånger jag har haft något på hjärtat och känt mig tillräckligt trygg att nämna det, har jag bemötts med kyla i form av uteblivna svar eller nya problem. Jag vill gärna vara hjälpsam, komma med trygga råd och glada förväntansfulla infall, tröst och glädjetjut, tro inget annat, men inse då först att glädje inte växer på träd utan måste odlas varsamt, skötas noga och ges näring i form av positiv feedback och energi. När jag märker att den energi jag har lagt ner på att förstå och trösta och glädja alltid går åt till att glädja andra blir jag litet less. Det är som en återvändsgränd, jag behöver också en anledning att le. Ofta. Payback-time!

Alla bär vi på sorger, varför spä på dem ytterligare? därför är jag social och trevlig på Fb som jag anser är ett passande forum för roligheter och pepp. När jag startade denna pratblogg däremot var det för att få utrymme för ledsnad och grubbel, jag behöver det ibland, det är en kanal. Terapeuttiden för snart tre år sedan tog jag mig för att mina närmaste skulle slippa bära på mina innersta tankar och för att jag verkligen behövde höra någon som ville och orkade förstå. Genom att betala för tjänsten kunde jag lämna det dåliga samvetet bakom mig, och veta att jag var en i mängden och att det jag berättade inte skulle skada någon jag höll av. Idag har jag inte råd med terapi.

Är tröstandet en kvinnofälla undrar jag och varifrån har den tanken kommit. Är känslolivet könsbestämt?

Jag lyssnar mycket på gammal blues, det började med min första riktiga pojkvän, M. Ihop med honom och en bästis till hade vi en bluesklubb nere i en källare och i bästisens stuga. Där drack vi whisky, rökte cigarr och lyssnade på just Blues, till doften av oljebrännaren och ett levande ljus. Mest lyssnades det på Muddy Waters episka kvinnokval... Blues, som är en grabbig musikgenre, spelar med grabbiga spelregler och jag sögs säkert in i den världen av ren och skär nyfikenhet. Men jag var en outsider bland outsiders. Jag lyssnade på kvinnoförtal, visserligen i förtäckta ordalag och ofta med djursymbolik men ändå. Kvinnor inom den klassiska bluesen är kjoltyg man flirtar med och som sedan tar alla tillfällen i akt att förstöra den stackars vilseledde mannens hemfrid. Med tiden kom jag att förstå att outsiderperspektivet även kunde skapa vackra pärlor, så även inom bluesen och de första bluesskivorna jag köpte var av Billie Holiday. Att vara kvinna i en mansdominerad värld handlar mycket om viljan att bli respekterad, som kvinna och talangfull, men att leva med kvalen att aldrig bli helt accepterad. Så länge reglerna skrivs av en man, mäts och och uttalas av en man, kommer kvinnan alltid att se på sig själv och bli betraktad som just utanför. Inom musiken har detta förbisetts under lång tid och kvinnors blues borde få större uppmärksamhet än den har fått, framför allt för sin musikaliska storhet - inte för att musikern är kvinna. Jag har varit inne på detta förut, att sorg och hjärtekval inom konsten och musiken länge uteslutande har varit en manssak - hur märkligt det än kan te sig. Då det kommer till känslor skall kvinnor här vara starka och förlåtande. Visst är det en paradox? och när det kommer till den klassiska bluesen är det alltid den fria kvinnan som är orsaken till kvalen. Paradox?

Emellanåt poppar dock texter upp som behandlar kvinnan som en varelse med känslor och behov, men i övrigt kommer jag att få fortsätta att ersätta texternas "han" mot ett "hon". Åtminstone inom blues och rock. Och som svar på min fråga så säger jag nej.

Sensmoral: Beklaga dig inte för någon du själv inte orkar lyssna på utan visa respekt, det är den som lyssnar värd, oavsett kön. Och kom ihåg att det du sår det skördar du. - Karma -

Woman you need love - Killing Floor
Mean Red Spider - Muddy Waters

Spider Man Blues - Bessie Smith
Hoodoo Lady Blues - Memphis Minnie