Gärdsmygen gjorde mig sällskap redan i morse, och drillade som om det vore vår i luften. Nu, under vedhuggningen, varnade han ilsket högljutt och det var först efter ett tag som jag förstod att det var för att Snorrekatten strök omkring i närheten. Gärdis är minsann en riktigt modig kille, han satt mindre än en meter över huvudet på den perplexa katten som kände sig hotad och snart skyndade sig bort från oss. Därefter blev det lugnt och jag kunde fortsätta mitt uppdrag: hugga upp och fylla textilkassen med stickor av fin björkved. Och tänka.
Tankarna från veckan, på konsten och de feministiska värderingarna var nu som bortblåsta. Här stod en liten kille med rest stjärt upp för mig och jag kände mig faktiskt litet trygg under hans beskydd. Manlig ilska, om den är rättvis och välment, är kanske inte så hemsk ändå…
...till skillnad från hur den ter sig i Cindy Shermans bildvärld. Hennes foton har ägnats inte mindre än halva Moderna Museets lokaler. Hon har visserligen hållit på ett tag och hyllas idag som en av konstfotopionjärerna, guiden som pratar höggljutt intill berättar att utan Cindy Sherman vore fotot ännu inte accepterat som konstform. Det är en sanning med viss modifikation, men att hon är oerhört viktig, det vill vare sig prissättare eller samlare förneka. Shermans bildberättande handlar om den historiska kvinnans typiska konstroller som Offer/Förövare. Hon sätter sig själv i typiska kvinnosituationer och regisserar efter "vanliga manliga normer", enligt kända konstnärers invanda åsikt. Det blir följaktligen mycket porr, mycket rollspel, mycket våld och mycket ilska. Sherman är som ett skarpladdat vapen i en mansdominerad bildvärld.
I Lena Cronqvists bilder spelar hon själv huvudrollen, som i Shermans konstnärskap men hon har mycket rättvist även kommit att jämföras med Frida Kahlo. Med hjälp av ett fåtal individer, alla tillhörande den intima familjekretsen, backar hon upp sin monumentala egenbild. Besökaren måste i psykologiserande termer läsa hur Cronqvist gör upp med den stereotypa bilden av kvinnan / flickan. Just psykologi är en trång sak i det svenska medvetandet, vi har svårt för Freud och det är inte många svenskar som vet att feministiska teorier aldrig hade funnits om det inte vore för ilskan över just Freuds kvinnobild. Cronqvist attackerar med penseln traditionella kvinnliga attribut, som rädsla, bigotteri och moral, skam och godhet och när hon håller sina föräldrar i händerna regisserar hon dem i form av hjälplösa Kasperfigurer och clownen Manne. Sexualitet, sadism, sorg, saknad, ledsnad, ilska - allt ryms i hennes bjärt kulörta bildvärld. Berättandet är starkt episkt, klassiskt tragiskt, omtumlande och för egen del mycket, mycket frigörande. Hon leker med färgen, och figurerna är de dockor hon behöver för att gestalta en trång och svårbemästrad patriarkal omvärld. Resultatet är en överraskande klarhet, en glädje i att få vara flicka och stark, orädd, busig och allt annat än duktig.
Jag hann även gå på vernissage i Konstnärshuset. Marja-leena Sillanpää gör också upp med manlighet men på ett ytterst sublimerat sätt. Från konstnärshusets väggar talar konstnärsklubben med henne via de spöken som byggt, skrivit regler och gjort upp bestämmelser sedan 1850 in till dags datum. Än idag gäller samma stadgar som då, än idag tillåts inga kvinnor i styrelserummet. I Sillanpääs version har manligheten blivit en gast som talar till oss genom spökröster, kvinnoarbeten och dörrar, slitna vävnader och skor på rad. Ett litet bord står dukat för två och i ett rum står montrar på rad, med svärtade och censurerade böcker. Döden i paket, en vit duva - telefon till de döda. Väggarna är klädda med hennes skira pennteckningar och poetiska rader. Allt andas 1850. Det är skirt, förgånget, gammalt och rummen som maktcentra har förvandlats till ett museum över förgångna värderingar. Allt med hjälp av kvinnors slit, tankar, ordning, omsorg och vandel. Marja-leena Sillanpääs utställning gav mig andlig spis, mycket att tänka på. Och den är oerhört vacker!
Blood On The Rooftops - Genesis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar