Om fredagarna brukar dimman som har lägrat sig inuti mitt huvud skingras så pass att jag orkar vara social och rolig, men så var inte fallet denna fredag. Kanske det inte är så märkligt, med tanke på allt som har hänt på kort tid. När man befinner sig mitt i stormens öga märker man inte tumultet och det kan vara svårt att veta var man ska börja nysta, sen börjar det röra på sig och plötsligt kanar allt likt ett jordskred och det tycks inte ta stopp. Och ovanpå allt, denna tröstlösa väntan på besked.
Om fjorton dagar skall jag infinna mig på infektionskliniken vid sjukhuset i Helsingborg för en förhoppning om ett slutgiltigt och avslutande besked angående borrelian. Spruträdd som jag är, hoppas jag att jag slipper lumbalpunktering, men den förhoppningen lär nog komma på skam...
Beskedet från rörmokaren, angående kostnadsförslaget som vi diskuterade som hastigast via telefon under arbetstid, har heller inte kommit än. Jag väntar.
Det är svårt att ringa privatsamtal från jobbet, eftersom jag aldrig vet när en kund kommer in, eller vilket humör chefen är på. Nu hade jag visserligen gjort fruktansvärt bra ifrån mig dagen innan, så jag hade inte behövt oroa mig, men han är opålitlig och nyckfull och ilskan går sedan ut över mina kollegor. Allra värst är det dagarna runt löning. Han och sonen hade dagen innan jag kom till arbetet gått igenom kollegornas (och säkert även min) mailbox, och ställt till oreda genom att beskylla kollegorna för att vara slöa, och krävde att de måste arbeta hårdare. Nu arbetar dock alla redan så mycket som krävs, och det finns inget som ställer till det värre för arbetsmoralen än tryckande stämning och hot.
Vi arbetar mot ett datasystem som listar inskrivna objekt, och det första man ser när man loggar in är listan med kollegornas namn och antal inskrivningar. Annat arbete, som efterforskning, kundkontakter via telefon och mail, hembesök och värderingar, transportarbete, lagerarbete eller städning - som vi nu också måste utföra eftersom chefen anser att städerskan är en onödig utgift - registreras inte och hamnar utanför listan på jämförbart arbete. Det är ett elände, för alla inblandade. En person som är rutinerad arbetar snabbt och utan avbrott, medan mindre rutinerade tar längre tid på sig, det är så inom alla branscher, det är bara det, att vi alla anställs som generella tjänstemän, inte experter och lönerna är därför lika och kan på så vis hållas mycket låga. För en person med högskoleutbildning kan det därför bli en kostsam affär att arbeta vid auktionshusen, och om man dessutom måste pendla med egen bil förlorar man både tid och inkomst.
Tituleringen som ligger till grund för din lön är helt upp till chefernas godtycke. Är chefen snål eller elak, blir din titel i enlighet. Jag har valt att inte bråka mer om saken, eftersom sådant inte lättar på den allmänna stämningen. Så länge det är lugnt och trivsamt på kontoret uppväger det orättvisorna och ju mindre grubbel jag tar med mig hem, dess snabbare repar jag mig när jag är ledig. Så jag sliter med inskrivningarna, så att kollegorna ska slippa elaka påhopp. Ibland, som i tisdags, kan man ovanpå allt ha otur med hemresan. Två krockar på motorvägen utanför Lund gjorde att resan tog två timmar istället för en. I en bil som kan haverera vilken dag som helst blir det ett stressmoment jag egentligen kunde vara utan och när jag kom hem grät jag av utmattning vid middagsbordet. Dagen därpå frågade chefen om jag ville gå upp i arbetstid, strax innan hade vi pratat om problemet med borrelian och tröttheten och om vikten av god stämning på jobbet. Hans timing är kass, det är allmänt känt, och jag bad om att få återkomma.
I torsdags ringde den nya platschefen på auktionshuset i Helsingborg, och vi har stämt träff för ett samtal nästa vecka. Den förra platschefen, som jag talade med för ett halvår sedan, har nu själv fått foten, och det är därför rekryteringsprocessen stått stilla. Stackars gamla HAV... du var så väl skött en gång, och vad händer nu? Jag undrar hur många anställda som finns kvar, och om någon i det gamla gardet är kvar, jag tror faktiskt inte det. Så många frågor...
Jag beklagar att det gnälls mycket på bloggen nu, och jag ber litet om ursäkt för tristessen. Hoppas att detta är en övergående fas i livet. [rättning: det är en övergående fas, givetvis.] Att bli påmind om hur utsatt och svag man är som ensam gör att man lätt kröks. Varje liten motgång blir längre och tyngre av alla kompromisser och analyser som måste utföras innan man kan ta ställning. Ett noggrant övervägande kan innebära skillnad på hundratals kronor och många tårar i slutändan.
Ensamhet är en dyr lyx, men jag har svårt att tänka mig ett annat liv än detta: frihet, tystnad, lugn och skönhet må kosta... och när solen skiner, det är rent och fint inomhus, och jag har ved och mat i förråden, då kommer den där sköna magkänslan tillbaka. Och när vänner plötsligt dyker upp och hälsar på, och påminner om allt jag höll på att glömma bort, då är jag övertygad om att kampen inte är förgäves.
Kenta - Just idag är jag stark
Om fjorton dagar skall jag infinna mig på infektionskliniken vid sjukhuset i Helsingborg för en förhoppning om ett slutgiltigt och avslutande besked angående borrelian. Spruträdd som jag är, hoppas jag att jag slipper lumbalpunktering, men den förhoppningen lär nog komma på skam...
Beskedet från rörmokaren, angående kostnadsförslaget som vi diskuterade som hastigast via telefon under arbetstid, har heller inte kommit än. Jag väntar.
Det är svårt att ringa privatsamtal från jobbet, eftersom jag aldrig vet när en kund kommer in, eller vilket humör chefen är på. Nu hade jag visserligen gjort fruktansvärt bra ifrån mig dagen innan, så jag hade inte behövt oroa mig, men han är opålitlig och nyckfull och ilskan går sedan ut över mina kollegor. Allra värst är det dagarna runt löning. Han och sonen hade dagen innan jag kom till arbetet gått igenom kollegornas (och säkert även min) mailbox, och ställt till oreda genom att beskylla kollegorna för att vara slöa, och krävde att de måste arbeta hårdare. Nu arbetar dock alla redan så mycket som krävs, och det finns inget som ställer till det värre för arbetsmoralen än tryckande stämning och hot.
Vi arbetar mot ett datasystem som listar inskrivna objekt, och det första man ser när man loggar in är listan med kollegornas namn och antal inskrivningar. Annat arbete, som efterforskning, kundkontakter via telefon och mail, hembesök och värderingar, transportarbete, lagerarbete eller städning - som vi nu också måste utföra eftersom chefen anser att städerskan är en onödig utgift - registreras inte och hamnar utanför listan på jämförbart arbete. Det är ett elände, för alla inblandade. En person som är rutinerad arbetar snabbt och utan avbrott, medan mindre rutinerade tar längre tid på sig, det är så inom alla branscher, det är bara det, att vi alla anställs som generella tjänstemän, inte experter och lönerna är därför lika och kan på så vis hållas mycket låga. För en person med högskoleutbildning kan det därför bli en kostsam affär att arbeta vid auktionshusen, och om man dessutom måste pendla med egen bil förlorar man både tid och inkomst.
Tituleringen som ligger till grund för din lön är helt upp till chefernas godtycke. Är chefen snål eller elak, blir din titel i enlighet. Jag har valt att inte bråka mer om saken, eftersom sådant inte lättar på den allmänna stämningen. Så länge det är lugnt och trivsamt på kontoret uppväger det orättvisorna och ju mindre grubbel jag tar med mig hem, dess snabbare repar jag mig när jag är ledig. Så jag sliter med inskrivningarna, så att kollegorna ska slippa elaka påhopp. Ibland, som i tisdags, kan man ovanpå allt ha otur med hemresan. Två krockar på motorvägen utanför Lund gjorde att resan tog två timmar istället för en. I en bil som kan haverera vilken dag som helst blir det ett stressmoment jag egentligen kunde vara utan och när jag kom hem grät jag av utmattning vid middagsbordet. Dagen därpå frågade chefen om jag ville gå upp i arbetstid, strax innan hade vi pratat om problemet med borrelian och tröttheten och om vikten av god stämning på jobbet. Hans timing är kass, det är allmänt känt, och jag bad om att få återkomma.
I torsdags ringde den nya platschefen på auktionshuset i Helsingborg, och vi har stämt träff för ett samtal nästa vecka. Den förra platschefen, som jag talade med för ett halvår sedan, har nu själv fått foten, och det är därför rekryteringsprocessen stått stilla. Stackars gamla HAV... du var så väl skött en gång, och vad händer nu? Jag undrar hur många anställda som finns kvar, och om någon i det gamla gardet är kvar, jag tror faktiskt inte det. Så många frågor...
Jag beklagar att det gnälls mycket på bloggen nu, och jag ber litet om ursäkt för tristessen. Hoppas att detta är en övergående fas i livet. [rättning: det är en övergående fas, givetvis.] Att bli påmind om hur utsatt och svag man är som ensam gör att man lätt kröks. Varje liten motgång blir längre och tyngre av alla kompromisser och analyser som måste utföras innan man kan ta ställning. Ett noggrant övervägande kan innebära skillnad på hundratals kronor och många tårar i slutändan.
Ensamhet är en dyr lyx, men jag har svårt att tänka mig ett annat liv än detta: frihet, tystnad, lugn och skönhet må kosta... och när solen skiner, det är rent och fint inomhus, och jag har ved och mat i förråden, då kommer den där sköna magkänslan tillbaka. Och när vänner plötsligt dyker upp och hälsar på, och påminner om allt jag höll på att glömma bort, då är jag övertygad om att kampen inte är förgäves.
Kenta - Just idag är jag stark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar