För att inte helt drunkna i nyheternas rapporter går jag ut och går. Jag drar på mig de fulaste benkläderna, något för överkroppen som passar dagens väder, ett par bra strumpor och stövlar och öppnar dörren till friheten. Där ute är det alltid ljusare än vad man tycker när man sitter inne och kurar.
Jag har det bra. Mina arbetstider är flexibla och jag bor mitt i naturen. Visserligen har jag gjort prioriteringar som många skulle tycka var jobbiga avkall på bekvämligheten, men valet har varit nödvändigt och resultatet överväldigande. Så enkelt det är idag, jämfört med hur mitt liv i staden såg ut. Saker faller sig, jag eldar när det behövs och får tid för andra saker när jag vill. Hönorna trivs, katterna trivs, fåglarna trivs och jag är nöjd som har tak över huvudet och mat och vatten för dagen. Det är inte så mycket mer som krävs för att vara nöjd med livet, tycker jag. Allt som tillkommer blir guldkant, vore det inte för strapatserna skulle jag inte känna så mycket för det fina som ändå händer ibland.
Under promenaden igår mötte jag en blivande granne som höll på att gräva och schakta upp en gammal ödetomt. Tre stora maskiner hade han till hjälp och hade just frilagt de gamla frukt- och äppelträden på slänterna bakom och gick nu frenetiskt lös på alkärret framför. Jag berättade att jag brukade vandra förbi här ibland, och hade sett förändringen. Jag gratulerade och tyckte att han skulle vara lycklig över att ha fått tag på en sådan vacker plätt, med häckande näktergal och bara 100 m till kungsfiskare och allt. Han såg ut som en fågelholk och sa något om att han inte hade en aning om vad det var för något. Han och frugan hade schäferhundar och de skulle få rasta på fältet framför oss, och huset skulle de bygga vid mån av tid. De höll på att avveckla tre företag och två hade de redan sålt. Just nu höll han på att gräva ner elledningar för belysningen som frugan hade beställt, 500 m elljus skulle stå och lysa intill den gamla stengärdesgården. Precis där huggormar och gärdsmygen bor, mitt i det tystaste och mörkaste där stjärnhimlen ännu syns, tänkte jag men höll det för mig själv. Sade adjö och trevligt att råkas, och lufsade vidare.
Idag tog jag en lång fredagspromenad längs Rönneå igen, det vore väl ändå skam om jag inte fick se någon kungsfiskare idag heller. Motorsågarna på andra sidan Rönne är inne på femte veckan nu och idag kom de stora maskinerna. Inne vid det som har varit det tätaste skogspartiet och vackraste deltat har skogen nu fallit, det är bara en tunn hinna av alträd kvar som skyler kalhygget. Där jag alltid smyger för att inte störa djurlivet hörs nu maskinerna brumma och skrika elakt, jag vet inte något annat ljud som får mig på sådant miserabelt humör. Försöker att se skönheten, men det är svårt idag. Ljudet från maskinerna följer mig faktiskt nästan ända fram till Kättabro, under sex kilometer försöker jag övertyga mig om att jag överdriver, bara jag får se kungsfiskaren så blir allt bra.
När jag vandrar längsmed Rönneå skrämmer jag upp en gråhäger framför mig, säkert minst sex gånger får den stackars kraken flytta på sig. Några änder, en forsärla, mängder av stjärtmesar och ringduvor, där jag tidigare har sett kungsfiskaren satt nu gärdsmygar och rödhakar istället. Jag plockade ner kameran i ryggsäcken när regnet började, och vid Kättabro fortsatte jag in mot skogen, mot hemmet. En morkulla flög upp i skogen i höjd med Skalmans, något jag vill få till duvhök högg in mot ringduvorna, och så en skrikande spillkråka. Nästan inga matsvampar men desto lugnare och skönare. Vid det här laget hade jag glömt motorsågarna för en stund, åtminstone tills jag närmade mig hemmet. Härifrån hörs de hela tiden. Grannarna höll på att samla ihop sina får, och jag stannade en stund för att prata litet om skogen och fibern, om sådant som vi har gemensamt. Väl hemma började vinden friska i och när brasan var tänd och soppan stod på spisen kom ösregnet.
I Just Want to Make Love to You - Foghat
Jag läser om: Händelser vid vatten, Kerstin Ekman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar