När jag är ute och vandrar på välkända stigar händer det att tankarna får vingar, jag vet visserligen att jag färgas av det jag läser eller ägnar tid åt, men hur skulle hjärnan kunna värja sig från sådant som jag proppar den full med. Kanske jag borde ägna mig åt att träffa människor igen, men jag vet inte. Oftast blir jag besviken och allra oftast blir jag så fruktansvärt utmattad av möten att jag vare sig vet ut eller in. Jag är nog dömd till att bli en ensamvarg, det passar mig kanske bäst. Senaste boken jag läste lyfte humöret till en början, tills slutet kom och jag helst bara ville slänga den i väggen. Sicken förljugen smörja! Nä, nu blir det andra bullar av. Bredvid mig ligger en nybeställd bok, titeln var det första jag råkade få syn på i sommar när jag var på besök hemma hos en vän, oerhört lockande för mig som konstvetare och naturintresserad. Skönhetens Evolution är en bok som jag har väntat på att få lägga klorna på långt innan den skrevs. Jag lär inte bli besviken... och i så fall, böcker kan man ju alltid stänga och glömma i bokhyllan. Annat är det med människor man möter.
Nedan kommer dagens skörd av tankar. Allt är nedskrivet på mobilens enkla anteckningsfunktion, en tjänst som jag skulle sakna den dagen någon beslutar sig för att modernisera igen.
När jag berättar handlar det om sådant jag är bra på, som att lyssna, tolka, återge. På ett personligt plan knyter jag an till individen och försöker att mejsla fram människan i texten. Ingen är omnipotent eller allmän. Ibland blir jag intresserad, och fördjupar det intresset, så ibland dör det direkt. Människor blir antingen till guldklimpar eller kattguld, det ingår i resan och är svårt att värja sig emot. Jag antar att det är med ålderns rätt jag fäller omdömen idag.
Det finns färger som tar över, dominerar och markerar överhöghet och underdånighet, sådana grälla färger skriver omgivningen på näsan. Så åter finns det färger som tar upp omgivningens ljus, kulörer och valörer. Dessa färger är som budbärare som skiftar och reflekterar underlaget och dagsljuset, är undflyende och inkonsekventa men existerar helt i sin egen rätt.
Ett strålkastarljus slås på och fångar in i sin strålglans, men vad sker när ljuset släcks? Återgår malen till sin grå skymning, vet den om att ett inre ljus inte kan släckas, eller kommer den att för resten av livet leta efter det där förföriska, heta, beroendeframkallande. Ett reflekterande material saknar ljuskraften men förmår att återge och återkasta även en aldrig så svag ljuskälla. I strålkastarljuset hade den lilla flamman drunknat.
En sten och ett snäckskal är vackrast i vattnet, plockas de upp förloras det som trollbinder och förför, likt pärlan dör magin om hon inte får glimma i sitt rätta element.
Som individ är jag oviktig för framtiden. Enbart det jag gör (eller kanske snarare, det jag inte gör) kommer att räknas framöver, om tusen år.
Den där dörren, den var kanske inte min/din/vår (valfritt pronomen) att öppna.
Jag har läst: John Updike, Gertrud och Claudius
Jag läste senast: Erica Jong, Rädd att dö
Det finns färger som tar över, dominerar och markerar överhöghet och underdånighet, sådana grälla färger skriver omgivningen på näsan. Så åter finns det färger som tar upp omgivningens ljus, kulörer och valörer. Dessa färger är som budbärare som skiftar och reflekterar underlaget och dagsljuset, är undflyende och inkonsekventa men existerar helt i sin egen rätt.
Ett strålkastarljus slås på och fångar in i sin strålglans, men vad sker när ljuset släcks? Återgår malen till sin grå skymning, vet den om att ett inre ljus inte kan släckas, eller kommer den att för resten av livet leta efter det där förföriska, heta, beroendeframkallande. Ett reflekterande material saknar ljuskraften men förmår att återge och återkasta även en aldrig så svag ljuskälla. I strålkastarljuset hade den lilla flamman drunknat.
En sten och ett snäckskal är vackrast i vattnet, plockas de upp förloras det som trollbinder och förför, likt pärlan dör magin om hon inte får glimma i sitt rätta element.
Som individ är jag oviktig för framtiden. Enbart det jag gör (eller kanske snarare, det jag inte gör) kommer att räknas framöver, om tusen år.
Den där dörren, den var kanske inte min/din/vår (valfritt pronomen) att öppna.
Jag har läst: John Updike, Gertrud och Claudius
Jag läste senast: Erica Jong, Rädd att dö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar