Det har varit en ganska sval sensommar och vinterfönsterna är uppe sedan ett par dagar. Gårdagens nattfrost tog en av pumporna, bladen blev först glasartade och svartnade sedan helt, synd att jag inte hann lägga halm på plantorna, men fönsterna måste in och nu är inomhusklimatet bra. Delar av innehållet i frysen och det mesta från kylens grönsaksavdelning är tömda och ligger i grytor och kastruller. Det blev en romsk gulasch och en borsjtj som jag gillar, nu finns det mat för några veckor och dessutom lunchlådor som inte är lika grå som linsgrytorna. Kollegorna må häpna.
Cykelturerna avlöser varandra, en ny favorittur går till Odensjön på 45 minuter. En bra väg för att småhandla hos handlarn med de lustiga mustascherna och fundera en stund, innan man rullar tillbaka genom Nackarpsdalens mer okända vyer, förbi beteshagar, igenom lundar, små alkärr och dramatiska kullar och stenformer. Från Röstånga smalnar cykel- och mopedstigen allt mer för att slutligen knappt vara skönjbar och sluta med en anonym stenbumling intill vägen. Inte konstigt att jag inte har sett stigen förut. Efter kökstjänsten, och efter att ha testat soppan och blivit ganska nöjd, var det dags för en längre tur idag. Solen sken och när nordanvinden tog i bakifrån gav den mig skjuts över partierna med de öppna fälten och uppförbackarna.
Jag ställer cykeln vid en gammal hägg och kliver på, på andra sidan står nyfikna kvigor i svartvita pälsar och glor nyfiket på mig med blanka sammetsögon. De bryr sig inte om mitt prat, så jag vandrar vidare över fältet med äppelträden, passerar de fallna trädstammarna, björnbärssnåren och går på mjukt böjande mark med kortbetat gräs, intill stengärdena och under ekarnas milda skugga. En stor dyngbagge kämpar med en nylagd komocka, bakbenen virvlar upp en liten krage av ljusare träck bakom sig, sedan vänder den sig om och kilar iväg, blåblank och nästan lika fräsch som förut. Vid alkärret står stammarna med torra fötter, sly och örter som täcker den svarta mullen har fått förstärkning av gula löv från glesnande trädkronor. Aspen har börjat svartna. Wohlleben beskriver al, björk och asp som trädens slösaktiga opportunister, de fäller sina löv när de har druckit sig mätta, medan bok, ek och alm går en lång och besvärlig framtid till mötes om inte förråden hinner fyllas med socker. Löven och rötterna, dessa osynliga barnkammare åt ett myller av organismer och levande ting, ger skogen sin doft och liv åt miljoner partiklar, allt som skapar jord och mening sker utan ett ord.
Fåren betar åter igen vid höjden där ekar och bokarna får ligga kvar efter långa, lodräta liv. Jag kliver genom gräsbevuxna stigar, förbi hasselsnår och odlingsrösen som vilar under djupa lager av grön mossa, förbi en ekdunge med toppiga tuvor av mossbeklädda stenar, och vidare. Passerar parkeringen i skogen, tillbaka till fårhagen med enarna och apeln, traskar förbi de gamla fallna stammarna av björk och en, hör entita och hackspett. Uppåt går färden, nu stigningen mot Jällabjer där den knotiga äppelodlingen ger must åt några amiralfjärilar och vinbärsfuksar. Stigen är så brant att när jag vänder mig om ser det ut som om äppelträden saknar stammar och växer likt greniga palsar direkt på marken. Upp, upp, till den knotiga bokskogen där stengärdena är byggda av vulkankäglans innanmäte och ekorren vigt pilar mellan kronorna. Jag lägger mig en stund på stenen med mossan och lyssnar på vinden, är den inte litet argare än vanligt. Det vilar en oro över kronorna idag som jag inte riktigt känner igen. Jag kramar om det största trädet som med sin skrovliga pansarbark tycks vilja hålla mig borta, klänger mig ändå fast, och efter ett tag släpper oron. Vägen nedför går förbi gamla håliga stammar, splittrade stammar, liggande bjässar och över allt vakar en grön himmel av susande bokblad. Här är jag tryggast i världen, här växer och gror det som vill och kan. På en av de gamla högstubbarna hittar jag koralltaggsvampen igen, den är liten i år men skön att beskåda.
Vid botten ligger en glänta av gult, torrt gräs, här står en gammal flerstammad björk och några vackra enar som vakar över en ung ek som redan visar prov på att bli ett ståtligt träd, jag tränger in i snåret och virrvarret som utgör gläntans väggar och kommer in i det doftande alkärret som har fått en vidare horisont mot himlen, gula löv lyser upp marken. Ute på enefäladen går jag först krökt och letar, men sniglarna har hunnit före, de har till och med ätit på blodsoppen i år. Ja ja, jag har annat att leva på. Några nävar björnbär och litet snack med de sammetsögda kvigorna, sen hittar jag cykeln där jag ställt den och susar hemåt. Lyckligaste tiden är när jag får vara ute och slipper tänka. Världsproblemen får någon annan ta hand om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar