Det som skulle bli en kort kvällsrunda tog nästan två timmar, men nu är jag hemma. Ute bland snåren och dungarna kunde jag räkna in fyra näktergalar som tappert kämpar om revir, det verkar vara 150 m mellan favoritplatserna och lika långt från vattendraget. Varje år avundas jag Svältebacken som har dem utanför knuten. Det är märkligt, men trots det hårda kluckandet hör jag dem inte hemma, annat än om någon råkar förivra sig till finnens dunge invid Rönneå.
Morkullorna trivs här, dock. Det tycks mig som om de hade ökat i antal under senare år, liksom fasanerna. Tupparnas hesa T-fordtutande hörs här nästan hela tiden. Strax innan jag klev in genom dörren hördes kattugglehonan ropa. Kevitt-kevitt-kevitt. Och nu stämmer hanen in. Om några veckor får vi höra ungarnas små vassa skrik, när de har blivit äldre kan det ibland låta som om någon mördas. Det är aldrig tyst så här års, alla små och stora ljud bildar kulisser som tycks animerade av det fallande mörkret. Rådjurens och rävarnas skall, en moped som passerar, det är som en berättelse utan slut. Numera skrämmer mig ljudet från flygplan, sedan några månader slipper vi deras ständiga passager, och när det sker är det som om jag hade glömt bort vad det är och måste fundera en stund. Tänk så snabbt man vänjer sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar