kära dagbok, bäste läsare, med hög risk för att låta sentimental och kletig såhär mot småtimmen vill jag bara förkunna att jag är så glad över att ha klarat av livet, hittills.
Vi har tagit studenten med allt vad det innebär, inte minst under coronatider. Och vet ni, vi hade sådan tur med vädret under mottagningen att alla gästerna ville stanna kvar. Och sen blev det huggsexa om kaffet! Jag som hade räknat med att den tyska rabarberkakan för 15 pers skulle räcka och att kaffepresson skulle vara nog för det fåtal som ville stanna... jag kunde inte ha mer fel! alla stannade kvar, och solen gassade, och kakan räckte. Och bäst av allt var att det märktes hur mycket min dotter trivdes, vilket var det viktigaste av allt, främst med tanke på hur ledsen man är efter en skolavslutnig.
Mitt torftiga lilla torp, utan varmvatten, diskmaskin, och vvs förslog du ändå för mina gäster. Nu är jag så glad över nödlösningarna, champagneflaskorna och potatisssalladen som kyldes i bäcken och som kablades ut som instagrambilder av nära och långfärdade gäster. Och tältet, som föll samman under nattens störtregn och kollapsade, blev snabbt ett minne blott eftersom kvällssolen var så varm och så vacker, och fåglarna spelade som de aldrig hade gjort förut (via högtalarna). Jag kommer att leva länge på minnet av knotten som fördrevs av en rykande brasa, och ungarna som spelade boccia runt husknutarna, och dansade gäster som sjöng till musiken som kunde väcka de döda. Tack, enormt stort tack för idag! Nu ska jag sova gott och drömma riktigt sköna drömmar om en framtid med lika rosa solnedgångar och vänliga människor runt omkring mig, och T, som idag.
Fowl - You know
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar