Försoning

Felix Vallotton

Jag läser en bok, och avslutade en serie, båda med samma smak av bittersöta minnen. Fantastiska minnen, det är inte utan att man känner sig gammal när man tänker på Kärlek. Det är kanske coronan, men jag är rädd för att vi aldrig någonsin hittar tillbaka till varandra igen. Hur ska vi kunna ta på varandras kroppar utan att förstöra den där magin som sitter i ögonblicket? Utan att först tänka på smittorisk, och be om ursäkt, innan vi kommer inpå varandra. Vi som gillade att kramas, skaka hand och titta varandra djupt i ögonen, för att försäkra oss om att vi är verkliga, vi finns där, någon att lita på.

Pandemier kommer och försvinner, det finns de som menar att covid19 inte är en avslutad eller isolerad historia, och att vi kommer att se framåt och tillbaka och förstå att vi har målat in oss i ett hörn. Att naturen, balansen, gränserna har mattats av och att vi står inför en tid där vi, människorasen, Homo sapiens, Homo economicus, slutligen måste konfrontera oss själv och våra tillkortakommanden. Ställas inför skranket. Vi. Jag kan inte sluta tänka på att det borde gälla alla, när jag vet att det inte är så.
Jag är privilegierad. Jag kan röra på mig, äta och dricka det jag vill, träffa människor, se en stjärnhimmel och sova i en mjuk och torr bädd om natten. Jag bor i ett land utan krig. Jag har ett förflutet och en framtid. Jag är frisk. Jag borde vara ödmjuk. Tacksam. Ändå gnager det i mig, tanken på att jag har levt ett liv som min egen dotter inte kommer att få uppleva.

I boken jag läser splittras kärleken upp av fördomar och missförstånd, men framtiden läker, kanske. Jag har ännu inte läst ut den, jag suger på den likt en karamell. Läser varje dag, litet i taget. Njuter av det fantastiska språket, de vackra bilderna i mitt inre, känslan av att få vara med i ett äventyr som överskuggar allt jag har sett eller hört. Ett ställe där Coronapandemin spelar en biroll, och där jag får lov att flyta runt på ett näckrosblad och bara lyssna på musiken, jag tror att de spelar Mozart, och jag kan få välja om jag vill delta i det onda och det goda, om jag vill. Serien jag såg slutade lyckligt.

Att vara människa kan vara vackert, men är svårt.

Bok: Försoning, Ian McEwan