Lina Herbertsson är pollinerarforskare vid Lunds universitet och hon bor i en villaträdgård en liten bit utanför Höör. Lina upptäckte ganska snart att de ansträngningar familjen gjorde för att ge humlor bostäder i form av snickrade humleholkar var tämligen lönlösa, eftersom insekterna helst av allt bosatte sig på platser som bara råkade bli. Samma upptäckt gjorde humleexperten och författaren Dave Goulson i Storbritannien, och han berättar i boken Galen i Humlor om den extraordinära resa som humlan gör under sin levnad. Visste du förresten att humlor också är bin, och att alla bin är steklar som har gått och blivit veganer, varav flertalet är solitärer och bygger bon i grushögar, gamla ihåliga strån och murkna trädstammar?
En del arter skapar bon genom att med sina ben kamma små bollar av luddigt material till runda klot, och åtskilliga humlors levnadsmönster liknar det vi förknippar med fåglarnas. Bin och humlor är varmblodiga insekter och drottninghumlan ruvar faktiskt sina första ägg, vi tror att pälsen hjälper henne att hålla temperaturen tidigt om våren och därför lever den långhårigaste arten i Arktis. Jo, faktiskt. Samtidigt är pälsen förstås anledningen till att just humlan inte finns i tropikerna. Den blir lätt överhettad.
För att kunna alstra energi nog för att hålla en så pass hög temperatur som 30-35° i en liten humlekropp krävs en sinnrik och energikrävande apparat. Vingslagen hos en humla slår 200 slag i sekunden, omräknat 12.000 rpm, det vill säga samma varvtal som en varvande motorcykelmotor! för att humlan ska orka flyga behövs därför ett ständigt intag av energirik mat, särskilt under ruvningen som sker tidigt om våren, när det är ont om blommor. Humledrottningen utsätter sig hela tiden för risk för både sitt eget och sina telningars liv när hon flyger ut ur boet för att skaffa mat. Allt måste finnas i hennes absoluta närhet, och de tidiga vårblommorna och blommande buskarna är därför livsviktiga. När den första humlan är ute och brummar i mars – maj, tänk då lite extra på att inte klippa bort de ogräsblommande maskrosorna, eller kapa viden, jolstern, hasseln och slånet.
För att humlor och bin ska trivas, och för att vi ska kunna få en rik skörd finns det en bra tumregel som egentligen är väldigt trevlig att följa: var lat, helt enkelt. Lina Herbertsson berättar om hur hennes vildvuxna trädgård, med delvis övervuxna stengärden, gamla hängande regnrännor och där fjolårsblommornas ihåliga stjälkar får stå kvar i rabatten, har givit mer humle- och bisurr än humleholkarna.
Bin är inte enbart domesticerade honungsbin som bor i kupor, utan den överväldigande majoriteten av våra bin är solitärbin och de vill helst ha solbelysta sandhögar, åtminstone 2 dm djupa ska de vara, och helst av natursandtyp, berättar Lina. Gräv därför bort en bit av gräsmattan och häll ut ett tjockt lager sand där bina kan få bo och oroa dig inte för att det ser trist ut i mars. Du kommer att bli rikligt belönad när sommaren kommer, för att inte glömma när det är dags för skörd. Äpplen t.ex, är helt beroende av många olika sorters pollinatörer för att ge både rik och kraftig frukt, och likadant är det med jordgubbarna. Detta är vinsten av en biologisk mångfald.
Våra framavlade honungsbin är känsliga för kvalster och sjukdomar och har tagits fram för att bli de specialiserade boskapsdjur de är idag. Tyvärr konkurrerar honungsbin med de vilda arterna idag, eftersom blomsterängar och blommande kantvegetation lever ett tynande tillvaro i dagens högt rationaliserade jordbrukslandskap. Det är alltså inte honungsbina, utan våra vilda arter som är hotade, säger Lina. De mest högljudda larmrapporterna om att honungsbina skulle vara hotade har kommit från USA, ett land som egentligen saknar honungsbin i sin naturliga fauna.
Vi talar ofta om den biologiska mångfalden, men tänker kanske inte på att det vi aktivt gör i våra trädgårdar, lundar, bryn, vägrenar eller ängar faktiskt gör skillnad. Jordbruksverket listar på hemsidan förslag på vad du som lantbrukare kan göra för att gynna den biologiska mångfalden i åkerlandskapet. Trädgårdsägare ska faktiskt bara vara lata, för tänk på humlan, solitärbiet, och skalbaggarna, och minns att det vi sår i mars kommer upp i juni med litet hjälp från våra vänner, insekterna – för visst är det skönt att se på när andra arbetar.
I veckan klubbades ett medborgarförslag i Hörby kommunfullmäktige om att bli Sveriges första bivänliga kommun. Nu ser vi fram emot fler blommande ängar och vägrenar, betade hagar med gamla ihåliga träd och blommande slånbärssnår i framtiden. Och kanske att vi utöver alla bina kan få se utrotningshotade arter igen, såsom den eleganta, svartröd-prickiga bastardsvärmaren och den lilla rara slåttergräsfjärilen.
Operation rädda bina: Naturkollens lista på blommande växter
Åkerlandskapet och den biologiska mångfalden: Jordbruksverkets lista
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar