det löser sig

Felix Vallotton

Bland alla slitna klyschor är nog "det löser sig alltid" den mest provocerande. Jag vet att jag har skrivit om det förut, men saker tål ibland att repeteras och komma i nytt ljus eftersom tiderna och vi som individer och grupp förändras.
Samtidigt som coronapandemin bröt ut och media lade allt större fokus på coronarapporterna började jag misstänka att detta kunde vara det perfekta tillfället för dubiösa verksamheter att flyga under radarn. Det är långt ifrån alla verksamheter som lägger ner och går på sparlåga, tvärtom, skulle jag vilja hävda att väldigt många tar fart och använder sig av ursäkten för att få fortsätta plöja fram som de hänsynslösa vettvillingar de alltid varit. Corona plockar inte bara fram goda sidor hos oss människor, och även om jag helst hade velat se pandemin som startskottet för en ny era vet jag att den innebörden är fri för tolkning. Långt ifrån alla anser att alla bär rätten till att andas, äta, sova eller leva, och långt ifrån alla tycker att naturen bär ett värde i sig. Västerländsk kultur är genompyrd av äganderättsliga teser, och tillkallas lagen blir utfallet enligt de gränser som lagen är skapt för, nämligen ägandet och utnyttjandet av naturresurser. När lagen om ägandet instiftades sågs världen som en outsinlig resurs, och för människan i egenskap av Guds avbild något att förädla. Världen var i den åsyftningen allt som gick att raffinera, och därmed skapa en förmögenhet genom, och i förlängningen kunde även människoliv exploateras, och på så vis startade människohandeln.

Vad vi vet idag, och som gör det hela så förvånande, är att vi ännu inte har ändrat på lagarna, trots att vi vet att allt skrivet är skapt av människohand och med ett visst syfte. Ändå fortsätter människor att hävda att handel går före rätten att leva för flertalet arter, individer eller specimen, för att använda en biologisk term, eftersom det vi förstör långt ifrån är detsamma som det vi förstår...

Läs Cecilia Sjöholms essä om en tid före upplysningen, då naturen ännu sågs på med vördnad, och tingen bar skönhet med ett egenvärde. Vackert illustrerat av Helene Schmitz.
Descartes och snöflingorna, en essä från Anekdot

Motel Blues - Loudon Wainwright III
Goodbye Chicago - Chris Thomas King