Först kommer maten, sen moralen, sade Brecht.
Att vara lycklig är litet som att vara mätt, sade någon annan.
En pandemi som utsätter oss är politisk, den blottar klyftor och orättvisor bättre än någonting annat. Med appar och skosnören skulle världen räddas den här gången, var mansperson tryggt inlindad i toapapper från skogsreserverna, och i magen försöker socker, champagne, oxfilé och flintastekar samsas om utrymmet.
Allt vi matats med visade sig snart bestå av skramlande och tom medielogik. I jakten på lösnummer såldes essäer om en essens i det oförklarliga, och en mening hos det obegripliga. Plötsligt blottades marknaden, och företag föll likt käglorna i en bowlinghall. Liksom människorna, som med sina privilegierade drömmar om tron på en evigt allt ljusare framtid, som det stod skrivet, sögs ner i malströmmen. Vem ska vi nu skylla på.
Bland dessa privilegierade framstegsoptimister, som så framgångsrikt gör saft av citronerna, står bloggarna och instagramhallickarna. Och bankcheferna tänker att Nu är goda råd dyra. Nu måste det sadlas om. Och för alla evigt unga brats som under sina vuxenliv har greppat efter tillfälliga halmstrån och lagt utbildning och medveten tid på marknadsliberal skrivbordsfundamentalism, uppenbaras en hake; den mänskliga, och en gräns; den världsliga. Och likt en störtflod faller vissheten, och insikten uppenbarar sig likt ett tveeggat svärd.
Inget är beständigt!
Det är då det stora vemodet rullar in, och roffaren gör entré.
Liksom människor under tidigare eror och epoker tycker vi idag att vi står inför kronan av alla tidigare skådade tider. Det är naturligtvis felaktigt, och omöjligt att bedöma eftersom den som avgör alltid har ett visst mål i sikte. En väsentlig och avgörande skillnad från tidigare epoker är ändå hur snabbt vi får notiser och hur fort vi reagerar. De som har uppkoppling och kan skapa och läsa Tweets agerar och reagerar med reptilhjärnan, det är som om det pågår en ojämn mytologisk kamp mellan Dumhetens triumf och Långsamhetens lov.
Ibland hoppas jag att det som gör ont snabbt blåser bort, så åter vill jag gömma mig och låta saker och ting värka bort i sin egen, sakta mak. Detta är en privilegierad människas tankar, och jag vet mycket väl att den svagaste faller utan så mycket som en rubrik eller runa. Men så händer det ibland att en enda missunnad person kan få ett helt samhälle på fall. Jag vägrar dock göra något heroiserande av en död person, allt sådant är osmakligt, för när samhällen faller, faller människor, och som alltid är det de som redan har missgynnats av strukturen som faller först.
Kärleken är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje strålar samman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar